Rollspel var farligt. Det hade stått i kvällspressen vid ett antal tillfällen och mina föräldrar hade så smått börjat hakat på uppfattningen. Jag hade förbud mot att köpa nya spel, men i hemlighet bytte jag till mig dem av kompisar och sa hemma att jag lånat dem.
Därför blev jag ytterst förvånad (överlycklig) då jag, nyligen 12 år fyllda, öppnade ett paket från mina föräldrar på julafton 1988, och det i paketet visade sig vara Stjärnornas krig - rollspelet. De spel jag hade sedan tidigare var Mutant, Drakar och demoner, Drakar och demoner Expert och en del tillbehör till dessa.
Det var en fantastisk känsla. Ungefär samma känsla som infann sig då jag öppnade min första egenhändigt inköpta Star Wars-figur Obi-Wan Kenobi, inhandlad på Domus för drygt 30 kronor. (Mitt val blev sedermera dissat av en klasskamrat: "Obi-Wan Kenobi dog ju redan i första filmen, hur kunde du välja honom?") Eller som när jag öppnade paketen på födelsedagen och drog fram en Luke Skywalker eller Han Solo. Magi, mina vänner. Magi.
Jag var redan rollspelare sedan fyra år tillbaka, men nu kunde jag kombinera mina två största intressen: Stjärnornas krig och rollspel. Det blev inte så fantastiskt mycket spelande från början, mer än lite löst prat om att börja med kompisarna. Dock så spelade jag en del med min bror och sedan även med en klasskamrat. Det var ju ett spel från tre spelare...
Jag upplevde många äventyr i galaxen så långt borta. Mest var det jag som stod vid rodret och spelledde (eller berättade, för er som inte är så hemma i rollspelens värld), medan de andra fick uppleva berättelserna som huvudpersoner. Det dröjde ända till 1991 innan jag fick spela ett äventyr själv. Äventyret hette Attackstyrka Shantipole, och det leddes av en god vän (som jag har turen att fortfarande ha kontakt med). Jag minns många detaljer från upplevelsen, vi var rebeller som skulle hjälpa Alliansen (som alltid) att försvara en hemlig rymdbas där ett nytt rymdskepp höll på att utvecklas. Det var en helt annan känsla att själv uppleva äventyret istället för att skapa det, även om jag alltid trivts med att skapa berättelser och låta andra uppleva dem. Efter Attackstyrka Shantipole blev det inte mycket mer spelande för min del, inte i egenskap av spelare i vart fall, åtminstone inte i Stjärnornas krig. Däremot spelledde jag en mängd äventyr för mina vänner, en vana som jag fortsatt med upp i vuxen ålder.
Jag har fått frågor om rollspel och hur det fungerar. Kanske jag berättar mer om det en annan gång. Till dess, må Kraften vara med er!
Därför blev jag ytterst förvånad (överlycklig) då jag, nyligen 12 år fyllda, öppnade ett paket från mina föräldrar på julafton 1988, och det i paketet visade sig vara Stjärnornas krig - rollspelet. De spel jag hade sedan tidigare var Mutant, Drakar och demoner, Drakar och demoner Expert och en del tillbehör till dessa.
Det var en fantastisk känsla. Ungefär samma känsla som infann sig då jag öppnade min första egenhändigt inköpta Star Wars-figur Obi-Wan Kenobi, inhandlad på Domus för drygt 30 kronor. (Mitt val blev sedermera dissat av en klasskamrat: "Obi-Wan Kenobi dog ju redan i första filmen, hur kunde du välja honom?") Eller som när jag öppnade paketen på födelsedagen och drog fram en Luke Skywalker eller Han Solo. Magi, mina vänner. Magi.
Jag var redan rollspelare sedan fyra år tillbaka, men nu kunde jag kombinera mina två största intressen: Stjärnornas krig och rollspel. Det blev inte så fantastiskt mycket spelande från början, mer än lite löst prat om att börja med kompisarna. Dock så spelade jag en del med min bror och sedan även med en klasskamrat. Det var ju ett spel från tre spelare...
Jag upplevde många äventyr i galaxen så långt borta. Mest var det jag som stod vid rodret och spelledde (eller berättade, för er som inte är så hemma i rollspelens värld), medan de andra fick uppleva berättelserna som huvudpersoner. Det dröjde ända till 1991 innan jag fick spela ett äventyr själv. Äventyret hette Attackstyrka Shantipole, och det leddes av en god vän (som jag har turen att fortfarande ha kontakt med). Jag minns många detaljer från upplevelsen, vi var rebeller som skulle hjälpa Alliansen (som alltid) att försvara en hemlig rymdbas där ett nytt rymdskepp höll på att utvecklas. Det var en helt annan känsla att själv uppleva äventyret istället för att skapa det, även om jag alltid trivts med att skapa berättelser och låta andra uppleva dem. Efter Attackstyrka Shantipole blev det inte mycket mer spelande för min del, inte i egenskap av spelare i vart fall, åtminstone inte i Stjärnornas krig. Däremot spelledde jag en mängd äventyr för mina vänner, en vana som jag fortsatt med upp i vuxen ålder.
Jag har fått frågor om rollspel och hur det fungerar. Kanske jag berättar mer om det en annan gång. Till dess, må Kraften vara med er!
Jag måste bara få säga att det här är en underbart nördig blogg!
SvaraRadera