Minnen av pappa

Ett av mina första minnen av pappa är från hjortronmyren, tre år gammal. Pappa lyfte mig mellan tuvorna där jag plockade hjortron i en röd plasthink. Han var så långsam, gubben (han ville väl hinna plocka lite själv), så jag skulle för egna ben gå till nästa tuva då hjortronen tog slut. Med en treårings stövlar blev det naturligtvis plurr. Det var både kallt och blött.

Nästan trettio år senare gjorde jag om bravaden. Jag gick ned mig i ett myrhål, försjunken i egna tankar. Och som jag sjönk... Brorsan kom rusande bakifrån, och skulle dra upp mig (den dumskallen), när det var hinken med hjortron jag ville rädda. Jag sträckte den högt över huvudet, fast myrvattnet nådde mig till armhålorna, och försökte låta bli att sjunka djupare. Och så skrek jag åt min bror: "Hinken, ta hinken!" Han sket väl i hinken, den illbattingen, och drog upp mig istället. Stövlarna blev kvar i hålet. De hade sugits fast. Och jag fick våt som fisken i vattnet lomma upp till basvägen i bara strumplästen. Över myren. Över kalhygget. Jag kan lova att mina fötter var ömma efter det, jag var iskall och när jag väl fick upp en eld så jag jag under en filt i bara kallingarna och huttrade, med kläderna hängande på några grenar som jag riggar upp vid elden.

"Jäkla stadsbo", sa farsan och skrattade.

Han hade gärna fått skratta åt mig fler gånger.

Efter lägereldarna (till far)

Vid Vuomajokis forsar,
står en stuga mörk och kall.
Nedan Narkaustuntuuris skravel,
råder tystnad hel och all.

Vid Saarikuurkios vatten,
där lägereldar en gång brann
och vid Linaälvens stränder,
gråter himlen snö så grann.

Nu när jag tänker på de gånger,

då vi vila våra ben

ja, jag minns Sir Douglas sånger,

och lägereldars varma sken;

och lägereldars varma sken.


Vid Maunovaaras älgtorn,
över sten och över stock.
Vid Narkausvinsas granar,
med gevär och hagelbock.

Över Halinkojärvis tuvor,
då hjortron lyste rött.
Men nu är det nåt som fattas,
till hö ska bli ditt kött.


Nu när jag tänker på de gånger,

då vi vila våra ben

ja, jag minns Creedence sånger

och lägereldars varma sken;

och lägereldars varma sken.


****

...tack för allt.

Dumma jäkla grejer, del 4: Stjärnornas krig, min bror och jag

Jag och min bror levde i filmernas värld. I pojkrummet som vi delade byggde vi rymdfarkosterna från filmerna i lego, papper och kartong. Sandlådan blev ökenplaneten Tatooine. Skogen bakom skolan förvandlades till den skogsklädda månen Endor, om vintrarna var de översnöade fotbollsplanerna bakom snabbköpet den frusna isplaneten Hoth. Vi byggde stora robotar i kartong, vi samlade kläder i rätt färg och klädde ut oss.

Filmerna och filmvärlden följde mig genom skolåren. Till och med i högstadiet. "Hörde du vad han pratade om", skrattar hon som var först i klassen att få bröst, "om Jabba the Hutt! Alltså, är han sju år eller?" Och klassen skrattade. Men jag stod fast. Det var det enda jag stod fast vid. Jag lämnade min lillebror, sprang ifrån honom när gänget kom för att ge oss stryk.

Jag lämnade honom när de fulla killarna kom för att banka in hans huvud mot fönstret på baksidan av skolan. Jag lämnade honom gång efter annan. Men vid filmerna stod jag fast.

Min bror, han stod alltid vid mig. Jag undrar varför han alltid fanns där? Trots allt jag aldrig gjorde. Eftersom han pratade sitt egna märkliga språk, som bara familjen och vår gemensamma kamrat kunde förstå, fick min bror alltid vara Chewbacca då vi lekte. Men snart var jag tvungen att sluta, jag gick i nian och det gick inte att leka när man gick i nian. Det fanns alltid någon som såg. Någon som förstod. Någon som berättade.

Men filmerna? Filmerna fanns kvar. Vid det laget hade jag väl sett dem hundratals gånger. Jag hade spelat in filmernas ljudspår på kassettband, så jag kunde lyssna på dem när videon inte var ledig. Jag hade samlat ihop alla serier, och alla figurer jag kunnat komma över, men smärtan över att sluta leka var allt annat överskuggande.

Räddningen kom 1988. En vit box, röda bokstäver: Stjärnornas Krig – rollspelet. Leken flyttades in och ändrade form, nu utspelades den runt köksbordet. I fantasin. Med ord, penna och papper.

Jag reste runt i galaxen utan att ta ett steg. Och min bror var med mig.

Rollspelarens dotter 4

"Varför skriver du?"

Det var en fråga jag fick som jag inte riktigt kunde svara på. Varför skriver jag? Tja. En ganska bra anledning kanske är att jag helt enkelt inte kan låta bli. Tro mig, jag har faktiskt försökt...

Gallimattias

Gräsliga gubben Göran Granberg gödde grisen Goliat generöst; ginseng, gräsrötter, godis. Grymme galten gäspade genast.

- Göran göder Goliat. Gement! Galloner godis, Goliat gillar gräsrötter ganska gott, grunnade Goliat.

Göran Granberg garvade gräsligt:

- Garrottera gödgrisen Goliat, ge genast gamla gumman Gudrun gott griskött.

- Garrottera Goliat? Gemene Göran Granberg! Gemene gamige gubbe!

Goliat gick genast. Ganglionen genomilade Goliats gamla grisben.

- Grymma gammeldar, gnällde grisen gruffande. Galten gick gesvint genom grundligt gräsade germanska gården. Granna gröna granar gömde Goliat.

Gubben Göran Granberg genade glatt genom grandungen.

- Goliat, gallskrek gubben glödande, Goliat grymme gris, går Goliat?

Gloende gnäggade Goliat. Gnäggade? Grymta gör grisar! Goliat grymtade genomisande.

- Goliat, gumman Gudrun gillar griskött! Gudrun gotländsk gottegris.

- Gosse! Goliat genomskådade gubben Görans gimmick, grävde grop. Göran Granbergs Graningeskor gick griskt glappande. Goliat grep gubbens grönställ, gruffade grumsande gubben. Gubben genomgick grymma, gräsliga giktbesvär, golade. Goliats grubbe gömde gulnande gubben.

Göran Granbergs glada gumma Gudrun Granberg grunnade grinande. Grät, grämdes.

Grisen Goliat gick grötmyndigt genom grandungen, genom gården.

Gudrun Granberg gympade genast, gängande grossisten Göran G. Gundesson. Gundesson grundlurade Goliat, grillade Goliat grundligt. Gudrun? Gudrun gillade griskött. Gott!

Rollspelarens dotter 3

Som sagt, min dotter gillar Star Wars...

Att upptäcka Steinbeck

Jag hade mycket fritid över då jag gick en skrivarkurs på Österlens folkhögskola i Tomelilla 2001, även om vi hade lektioner på förmiddagarna och jag utöver det skrev mellan fyra och sex timmar per dag. Biblioteket var flitigt besökt av mig. Och till slut når man en punkt då man läst allt av de författare man upptäckt. Dags att bryta ny mark, alltså.

Jag letade bland böckerna, och hittade av en slump Möss och människor, som var frontad på hyllan. Steinbeck. Visst hade jag hört om honom, men jag hade aldrig läst hans böcker. Jag tänkte på Nobelpriset och att på den tiden så var det en annan typ av författare som fick utmärkelsen. Så jag lånade både den, Buss på villovägar, Pärlan och Vredens druvor. Möss och människor tog inte länge att läsa ut. Jag drack några koppar te samtidigt, och rät vad det var hade jag läst ut den. En fantastisk roman (och visst måste väl Hans Alfredssons Den enfaldige mördaren vara inspirerad - rätt mycket - av Steinbecks roman?) som fångade mig fullständigt. Men det var i och med Vredens druvor - en betydligt tyngre bok - som Steinbeck hade mig i sitt grepp. Jag berusades av berättartekniken, hans skicklighet med språket i de mer ... surrealistiskt berättade kapitlen, och hans precision. Det var en kille som visste vad han gjorde. Jag skakades av Predikantens öde och familjens Joads umbäranden. Naturligtvis var jag tvungen att införskaffa ett exemplar. Vredens druvor trängs numera i bokhyllan tillsammans med Sagan om ringen, En komikers uppväxt, Universums öde och andra mästerverk som Stiftelsen av Asimov, Det eviga kriget av Haldeman och Varför deppar Gilbert Grape av Peter Hedges (faktiskt skriven innan filmen), för att nämna några.

Ibland har jag gjort experiment, nyttiga dylika har det visat sig, i att skriva experimentellt. Helt klart inspirerad av Steinbecks ordkonster i Vredens druvor. En del av experimenten blev mycket fruktsamma och kommer säkert att ge god skörd en dag. Vilken dag det blir har jag dock ingen aning om. Först har jag dock andra projekt att ta itu med.

Pappa

Nu när lägereldarna falnat
så saknar jag dig
det är något som gnager
det är du, fattas mig

Dumma jäkla grejer, del 3

Jag gick i högstadiet. Jag fick fortfarande inte köpa rollspel. Men jag ville gärna ha. Då kom genidraget: jag köper ett spel i julklapp åt min kompis, så kan han köpa ett åt mig. Jag pratade med min polare om saken, och han var med på idén. Han ville ha Drakar och demoner Monster. Jag ville ha Stjärnornas Krig Imperium, betydligt billigare än den så kallade Monsterboxen. Problemet var bara att jag inte hade speciellt mycket pengar på den tiden. Nåja, det var långt till jul. Det skulle säkert ordna sig.

Problemet var bara att det inte ordnade sig. Där stod jag med barskrapade fickor och visste varken ut eller in. Jag hade redan fått min julklapp, inslagen och allt, och jag hade lovat att han skulle få sin senare. I efterhand insåg jag att det rätta hade varit att helt enkelt lämna tillbaka julklappen, han kanske hade haft kvittot kvar så han kunde fått pengarna åter. Men istället beslöt jag mig för att behålla den. Jag slog in en del andra saker, någon sf-pocket, en del serier och annat skrot, i ett paket som hade samma storlek som Monster. Redan då jag överlämnade den var det något som ville gräva sig ut ur bröstet. Jag klarade inte av att se honom i ögonen.

Han kommenterade aldrig julklappen. Vi fortsatte dock att umgås som förut högstadiet ut.

Nu är det länge sedan vi förlorade kontakten. Efter gymnasiet blev det mest några sparsamma ord på stan. Men ibland minns jag händelsen extra tydligt, som nu då det närmar sig jul. Han var så förväntansfylld över att få Monster i sin samling. Och jag undrar hur det kändes för honom då han insåg att jag blåst honom.

Fy f-n. Ibland är jag verkligen inte stolt över mig själv.

Rollspelarens dotter 2

Min dotter funderar på döden. Hon gör det av och till. Hon är bland annat väldigt glad över att hon kommer att äga tre datorer den dagen både jag och hennes mamma är döda...

Förlust

Jag förlorade min pappa igår. 57 år gammal. Massiv hjärtinfarkt. Han som pratat om att njuta av pensionen på några år och undrat hur länge hans hund skulle stanna i livet. Hunden är fortfarande kvar.

Det är mörkt.

Dumma jäkla grejer, del 2

Det fanns en butik som sålde begagnade grejer uppe i Malmberget. Den drevs av ett äldre par. Någon sommar hade jag pallat så mycket hallon från buskarna på deras tomt, så jag fick ont i magen. Speciellt då gubben kom på mig. Han stod där, bara helt plötsligt, och mullrade: "Det här är mina bär". Skamset skyndade jag därifrån, spanade bakom knuten tills han försvunnit, och ålade tillbaka till hallonbuskarna på deras tomt. Nåja, åter till butiken.

Ibland köpte de in saker rätt billigt, jag tror det var på auktioner och från konkursutförsäljningar. Jag gick ofta i butiken och tittade, de hade ofta en mängd serietidningar som Stålmannen och Spindelmannen (vilka jag samlade på). Jag kunde vissa gånger på eget initiativ sortera serierna och lägga dem fint på hyllorna, så kunde jag ibland få med mig ett tiotal hem som tack för hjälpen. Hur som helst, en gång hade de fått in en mängd kortlekar i stil med Top Trumps. Motiven på korten var fantasyinspirerade. Jag hade inga pengar, men ville väldigt gärna ha en kortlek. Länge smög jag runt i butiken. Fram och tillbaka, väntade på ett tillfälle. När tanten som stod i kassan just då gick ut på lagret passade jag på. Raskt hade jag plockat på mig två av kortlekarna, men jag vågade inte rusa därifrån. Det skulle verka misstänkt, bedömde jag, så jag gick och plockade till i serietidningshyllan. Tanten kom tillbaka varpå jag gick mot dörren, då hon ropade tillbaka mig: "Daniel! Du kan välja dig tio tidningar som tack för att du städade bland serierna." Jag hejdade mig. Svalde. Vände mig om. "Nja..." sa jag. Men hon stod på sig: "Det är klart att du ska ha något för jobbet du lägger ned. Om inte du hade kommit och hållit ordning bland serierna skulle ingen hitta något. Du är ju in flera gånger i veckan och städar. Se så, ta de du vill ha!"

Det var Judas som gick i mina skor fram till tidningshyllan. Motvilligt lade jag ned tio serietidningar i väskan, innan jag lommade ut ur butiken.

Inte det bästa jag gjort.

Rollspelarens dotter

Min dotter funderar över livets väsentligheter.

Dumma jäkla grejer, del 1

Dumheter gör väl alla någon gång. Vissa gör mer än andra, och jag har nog gjort min beskärda del. Slut på dumheter har jag då definitivt inte, tyvärr.

Vissa dumheter använder jag i mitt skrivande. Andra kommer jag säkert att använda någon gång. Åter andra dyker upp i tankeskvalpet ibland, bara för att långsamt segla förbi, och så undrar jag: "Vad sjutton gjorde jag så för?"

Som i lågstadiet. Det kan ha varit i andra klass. Jag var inte så där jättepopulär, men allra lägst i rang stod en av klassens busar. Han var tuff, kaxig, stökig och tog väldigt stor plats. Ibland blev det lite kaos på lektionerna, resultatet blev att han fick sitta längst fram långt från alla andra. På rasterna var det aldrig någon som ville leka med honom. Utom en gång. Jag, en av tjejerna, en hockeykille och busen var av någon anledning ensamma ute en rast, och jag minns inte riktigt hur det gick till, men rätt som det var lekte vi tillsammans alla fyra. Lärarinnan uppmärksammade detta och undrade om någon av oss ville skriva en "berömlapp" som vi sedan kunde lägga i klasslådan. Varje fredag tömdes denna låda, varpå fröken läste högt från lapparna, både ris och ros. Jag vågade dock inte skriva. Tänk att berömma busen! Nej, det gick inte. Jag förmodar att tjejen och hockeykillen tänkte likadant.

På fredagen fanns dock en berömlapp där. Riktad till mig, tjejen och hockeykillen: "Jag vill berömma dem för att de lekte med mig". Undertecknat busen. Det var något som gjorde ont när fröken läste det. Alla vi tre vred oss på stolarna. Fröken kommenterade det, men jag minns inte vad hon sade. Jag hade fullt upp med att skämmas över att jag inte gjort samma sak för honom.

Katastrofen på distriksmästerskapen

Mitt skrivande har ibland fört in mig på djupt vatten, utan att jag riktigt behärskar simkonstens alla regler. Bowling behärskar jag inte alls. Men när de ringde från Norrländska socialdemokraten och undrade om jag inte kunde skriva en artikel om DM-finalen i bowling som hölls uppe på sporthallen, så tänkte jag dumt nog: "Varför inte?".

Detta var 1999 eller 2000, tror jag. sagt och gjort, jag åkte dit, beväpnad med Canon Eos 300, bläckpenna och ett skrivblock. Ganska snart insåg jag dock att jag inte förstod någonting. Nervositeten började långsamt stiga. Jag begrep vem som vann och att de rullade klot längs med en träbana mot några käglor, och att käglorna skulle omkull, men mer än så... Nja.

Jag fotade segraren och tvåan, pratade lite kort med dem och försökte senare på kvällen få ihop en text över finalen. Det gick... långsamt. Min deadlline närmade sig. Jag begrep ingenting, kunde inga facktermer och visste inte hur sjutton jag skulle få ihop 800 tecken om detta.

Till slut hade jag en nog lång text fylld av svammel. Jag mailade iväg den till tidningen. Dagen efter hittade jag en hårt redigerad text där den stackars redaktören förmodligen försökt göra det bästa av min pannkaka. Det gick väl så där, jag hade inte gett honom de bästa förutsättningarna.

Behöver jag nämna att jag aldrig mer fick skriva om sport?

Eskapism

När det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas krig publicerades i Sverige 1987, var det med stor sorg jag strövade hem från kvartersbutiken Servus med tidningen i näven. Redaktören påstod att de publicerat allt material. Jag misstänkte redan då att det var en lögn (vilket visade sig stämma). Men tanken på att det inte skulle komma något mer var nästan outhärdlig. Det kändes tomt.

Varje gång jag läser ut Sagan om ringen får jag samma känsla. Samma sak när jag ser igenom alla avsnitt av Buffy, Deep Space Nine eller någon annan riktigt bra tv-serie.

Jag vill ha mer. Det får aldrig ta slut.

Och ändå är det precis som jag vill ha det. Ambivalent? Javisst. Eskapismen är väl särskilt inne nu. Jag är en brukare. Säkert du också.

Jag vill ha bra slut på en god historia. Men jag vill inte ha slut på en god historia. Hur bär man sig åt?

Fick nyligen upp ögonen för Nick Perumovs fortsättning på Sagan om Ringen. Det blir spännande att läsa, men jag är inte helt säker på vad jag tycker om att någon annan ska fortsätta Tolkiens världsbygge.

Eskapisten i mig hoppas dock på ett kärt återseende med Midgård, men pessimisten viskar i mitt öra att jag kommer att bli besviken.

Vem av dem jag ska lyssna på bestämmer jag mig för efter att jag läst böckerna i helhet. Till dess kan jag bara hoppas.

Mycket tänk i huvudet, och osannolikt mycket skryt

Jag var fyra, fem år gammal då min blick var långt ute i det blå som vanligt, när jag hittade hem till mig själv igen. Jag vände mig mot min faster som satt vid samma bord, och sa: "Tänk så mycket tänk det finns i huvudet. Och aldrig tar det slut."

Jag skapade mina egna berättelser redan då. I ettan lusläste jag alla böcker om dinosaurier och livets utveckling som jag kunde hitta. Sedan skrev jag ett eget uppslagsverk om det, hemma på kvällarna. Det blev några häften långt och jag minns att mina föräldrar var mäkta imponerade. Jag hade redogjort, i text och egenhändigt ritade bilder, för minsta trilobit.

I fyran skrev jag av hela Drakar och Demoner Gigant för hand; tabeller, spelexempel och allt. Jag fick inte köpa rollspel då för mina föräldrar, men det gick att komma runt med lite hårt arbete. När jag var tvungen att lämna igen spelet till min kompis, läste jag in de saknade kapitlen på band. Det var lite knepigt med tabellerna vill jag minnas...

I femman skrev jag en rip off på Bilbo, också den flera häften lång. Jag förstod inte då att jag stal berättelsen, jag trodde jag gjorde en egen. Till skillnad mot mitt uppslagsverk, finns dock denna saga delvis kvar (jag har fortfarande första delen i min ägo): "Galf - eller en hobs äventyr".

I sexan hittade jag på min egen spelvärld till spelet Drakar och demoner. Jag fyllde sida upp och sida ned med information om fantastiska länder och deras politik.

I sjuan skrev jag en berättelse som utspelade sig i denna värld, och min lärarinna bad om att få tala med mig efter lektionen. "Det är nästan uppenbart att du skrivit av Tolkien", sa hon och pekade på några beskrivningar, "för så här poetiskt kan en trettonåring inte skriva". Jag klarade mig dock undan bannor, för hon kunde inget bevisa och jag nekade ihärdigt. Och den här gången var det faktiskt helt och hållet ett eget verk, beskrivningarna var mina. Handlingen var min. Och jag var oerhört stolt över att hon inte trodde på att det var jag som skrivit min egen berättelse.

I åttan skrev jag en fortsättning på historien. Vi hade en ny svenskafröken, och hon var imponerad men inte helt såld.

I nian kom del tre. Vi hade en vikarie nästan hela terminen då vår svenskafröken fått barn. Vår vikarie tog in mig på ett enskilt samtal i ett grupprum efter att hon läst min 40 sidor långa maskinskrivna historia som hette Landet bortom haven: "Har du skrivit det här?" Jo, det hade jag. "Jag måste säga att det är helt fantastiskt bra, det är som att det är skrivet av en författare". Sedan pratade vi kanske ytterligare en kvart. Hon trodde jag skulle ge ut egna böcker en dag, och kunde inte ge ett annat betyg än fem för uppsatsen. "Men vad jag inte förstår", sa hon, "är att det verkar som om det här är en fortsättning på något." Jag berättade om de tidigare delarna, och hon blev än mer imponerad. "Ja, det må jag säga", avslutade hon samtalet.

Första året i gymnasiet skrev jag en fristående del fyra på det inledande uppsatsprovet i aulan. Det tog 45 minuter och jag lämnade in min uppsats först av alla. Lärarinnan tittade klentroget på mig: "Du, du kanske ska läsa igenom och renskriva?" "Det har jag redan gjort", svarade jag varpå hon replikerade "M-hm". När jag fick tillbaka uppsatsen var hon lyrisk. Betyget var fem, och hon hade skrivit till en kommentar: "Jag har inget att anmärka på. Du berättar flytande. Har du tänkt att bli författare, Daniel?"

Och som jag tänkte.

Författardrömmar

Jag träffade ett bekant par igår. De hade med sig en tredje person som jag inte träffat tidigare. Vi presenterade oss för varandra med en handskakning, varpå killen i paret sa:

- Daniel är författare. Han har precis gett ut en bok.

- Nja, protesterade jag, det är ju egen utgivning så det är inte så speciellt...

- Äsch, han är bara blygsam, svarade killen.

När jag gick därifrån funderade jag över detta. När kan man kalla sig författare? Och om jag städat toaletter eller kört ut gods till kunder, hade det givit samma situation då? Det kanske hade låtit så här:

- Daniel är lokalvårdare. Han har precis städat klart toaletterna.

- Nja, städat och städat. Jag är ju bara visstidsanställd, så det är inte så speciellt...

- Äsch, han är bara blygsam.

Eller:

- Daniel är speditör. Han har precis kört ut varor till olika personer.

- Nja, kört ut och kört ut. det är ju bara lite paket. Det gör väl ingen speditör?

- Äsch, han är allt för blygsam.

Inte något illa ment. Jag hade gärna kallat mig författare. Nu är jag snarare student, läser till undersköterska. Om jag ska kalla mig för något så blir det bog just det, student. Författare är något jag drömmer om.

En annan god vän sa när vi diskuterade i somras:

- Jag tror på allvar det är skillnad mellan oss och dem som inte målar eller skriver. Vilken normal människa sitter uppe hela nätter bara för att göra färdigt en tavla eller en roman?

Jag vet inte riktigt. Det ligger kanske något i det han säger. Det kanske är galenskapen som skiljer oss åt. Det är något jag inte riktigt funderat på tidigare. Så nästa gång kanske jag inte protesterar. Jag vet inte. Förmodligen gör jag det ändå. Åtminstone tills jag publicerats på ett riktigt förlag.

Bögböcker

Jag minns faktiskt inte när jag läste Jonas Gardells böcker första gången. Jag var länge lite avigt inställd, jag var inte helt förtjust i hans shower, han föreföll lite väl hysterisk även om det stundtals blev rätt kul. Det kunde dock vara långa transportsträckor.

Av en händelse snubblade jag över En komikers uppväxt vid ett av mina många besök på biblioteket. Jag läste på baksidan och ryckte på axlarna. Lite senare halade jag upp mitt bibliotekskort för att låna den. Redan samma kväll hade jag läst den pärm till pärm.

Det snurrade i huvudet.

Nästa dag gick jag till biblioteket och lånade allt annat som fanns inne av honom. Det mesta var inte alls lika starkt som min Gardelldebut, men Vill gå hem åtminstone tangerade mästerverket. Jag vet inte riktigt vad det var som tilltalade mig, visst var de välskrivna, med enkel prosa, och handlingen var medryckande. Kanske var det karaktärsskildringarna, Gardells sätt att krypa innanför skinnet på karaktärerna, hans förmåga att skapa identifikation och sympati. Även med de mindre trevliga karaktärerna.

Jag skrev mestadels fantasybetonade berättelser på nittiotalet. Samtidsskildringarna kom efter millennieskiftet, och visst märker jag då och då av arvet efter Gardell i mina historier. Inte så att jag kan sätta fingret riktigt på hur han influerat mig, men av alla författare är det honom jag tagit mest intryck av vad gäller hur en god historia ska vara komponerad. Ibland har även vänner och bekanta fått läsa något av mina manuskript på ett tidigt stadium. Och ibland har någon välmenande sagt: "Du skriver ju som Gardell". Tro mig, en av de bästa komplimanger jag kan få.

Med jämna mellanrum, säkert en gång per år, minst, brukar jag läsa om En komikers uppväxt - helt enkelt för att det är en förbannat bra roman. Det tar inte lång tid, för fast jag redan läst den ett tjugotal gånger så kan jag inte lägga undan den när jag väl börjat. Som en morgon innan jobbet för några år sedan, då jag av misstag började på kapitel 1 vid tekoppen. Jag var helt enkelt tvungen att ta med den till jobbet för att fortsätta på fika- och lunchrasten. När jag sitter där försjunken i boken med en kopp choklad i handen, kommer en arbetskamrat från samma skift in. Han får se vad jag läser och gör stora ögon:

"Va fan, läser du en jävla bögbok? Nåt sånt kommer då inte mina ungar att få läsa. Man vill väl inte ha en rumnisse i huset!"

Jag skakar på huvudet och återgår till Gardell. Tycker nästan lite synd om min arbetskamrat. Men bara nästan.

Stjärnornas krig och rollspel

Rollspel var farligt. Det hade stått i kvällspressen vid ett antal tillfällen och mina föräldrar hade så smått börjat hakat på uppfattningen. Jag hade förbud mot att köpa nya spel, men i hemlighet bytte jag till mig dem av kompisar och sa hemma att jag lånat dem.

Därför blev jag ytterst förvånad (överlycklig) då jag, nyligen 12 år fyllda, öppnade ett paket från mina föräldrar på julafton 1988, och det i paketet visade sig vara Stjärnornas krig - rollspelet. De spel jag hade sedan tidigare var Mutant, Drakar och demoner, Drakar och demoner Expert och en del tillbehör till dessa.

Det var en fantastisk känsla. Ungefär samma känsla som infann sig då jag öppnade min första egenhändigt inköpta Star Wars-figur Obi-Wan Kenobi, inhandlad på Domus för drygt 30 kronor. (Mitt val blev sedermera dissat av en klasskamrat: "Obi-Wan Kenobi dog ju redan i första filmen, hur kunde du välja honom?") Eller som när jag öppnade paketen på födelsedagen och drog fram en Luke Skywalker eller Han Solo. Magi, mina vänner. Magi.

Jag var redan rollspelare sedan fyra år tillbaka, men nu kunde jag kombinera mina två största intressen: Stjärnornas krig och rollspel. Det blev inte så fantastiskt mycket spelande från början, mer än lite löst prat om att börja med kompisarna. Dock så spelade jag en del med min bror och sedan även med en klasskamrat. Det var ju ett spel från tre spelare...



Jag upplevde många äventyr i galaxen så långt borta. Mest var det jag som stod vid rodret och spelledde (eller berättade, för er som inte är så hemma i rollspelens värld), medan de andra fick uppleva berättelserna som huvudpersoner. Det dröjde ända till 1991 innan jag fick spela ett äventyr själv. Äventyret hette Attackstyrka Shantipole, och det leddes av en god vän (som jag har turen att fortfarande ha kontakt med). Jag minns många detaljer från upplevelsen, vi var rebeller som skulle hjälpa Alliansen (som alltid) att försvara en hemlig rymdbas där ett nytt rymdskepp höll på att utvecklas. Det var en helt annan känsla att själv uppleva äventyret istället för att skapa det, även om jag alltid trivts med att skapa berättelser och låta andra uppleva dem. Efter Attackstyrka Shantipole blev det inte mycket mer spelande för min del, inte i egenskap av spelare i vart fall, åtminstone inte i Stjärnornas krig. Däremot spelledde jag en mängd äventyr för mina vänner, en vana som jag fortsatt med upp i vuxen ålder.

Jag har fått frågor om rollspel och hur det fungerar. Kanske jag berättar mer om det en annan gång. Till dess, må Kraften vara med er!

Min barndoms böcker

Det var på sommarlovsmorgon jag först kom i kontakt med George Johanssons romanserie Universums öde. Det var någon form av boktips.

Den första delen, Uppbrott från jorden, hade mig fast. Med lika delar samhällsmedvetet engagemang och rymdskepp var jag såld. Johansson tog upp både feministiska frågeställningar genom karaktären Amaltea och berättade om miljöförstöringen med sin sparsmakade prosa. Det var allt som behövdes för att fängsla mig. Jag gillade redan science fiction, men hade inte läst så mycket annat än någon Nova-pocket dessförinnan.

Jag slukade alla delar i serien, men fick vänta på den sista delen, Barn av Andromeda, ytterligare några år. Under tiden hann jag läsa om böckerna en mängd gånger. Jag lånade dem om och om igen från skolbiblioteket. I femte klass skrev jag närmast analytiska recensioner av böckerna, där jag i förbigående nämnde någon teknisk detalj om huvudpersonen Len Renbergs rymdskepp Morningstar. Min lärare skakade på huvudet åt mina recensioner, som fyllde en hel skrivbok, under ett kvartsamtal med min pappa. Jag satt naturligtvis också med. Läraren sa ungefär: "Ja, det här var invecklat, och om vi tar de här tekniska specifikationerna på någon form av rymdskepp, det säger mig absolut ingenting", vartefter han tittade på mig och suckade.

Jag har förstått i efterhand att det var genren i sig han inte förstod sig på. Det var likadant när jag hänfört talade om Sagan om ringen och Bilbo. Sådant begrep han helt enkelt inte. Men det var mestadels sånt jag läste. Jag skrev nästan lika långa recensioner på Krönikorna om landet Prydain av Lloyd Alexander. Min förkärlek för recensioner ledde mig långt senare i livet in på ett annat spår, recensentens. Jag skrev recensioner och krönikor om science fiction- och fantasylitteratur. Och en dag hände det. Universums öde kom i en nyutgåva. Jag hade gjort några få intervjuer tidigare, men nu kunde jag inte låta tillfället passera förbi. Jag bokade in en intervju med George Johansson efter kontakt med förlaget och samtal med redaktören för tidningen jag frilansade för, Biblioteket i Fokus. Och på den vägen var det. Jag intervjuade författaren som skrivit de kanske mest betydelsefulla böckerna i mitt liv, i vart fall de som format mig mest under barndomen. Lite nervöst var det, särskilt då jag tassade runt frågan om varför del två strukits inför nyutgivningen. Jag var helt enkelt rädd för att fråga en av min barndoms största idoler om han var rädd för att vissa teman i boken skulle förknippas med kommunistiska idéer. När jag till slut ställde frågan fick jag ett rungande ja till svar.

Jag är i efterhand nöjd med intervjun, även om jag ibland hade lite svårt att hålla barnet i mig tillbaka. Jag kunde i alla fall hålla mig för att be om en autograf. Och det är ju alltid något.



I mitt eget skrivande syns kanske inte så många direkta spår av mitt förhållande till George Johanssons böcker. Åtminstone inte när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Däremot märker jag av och till att jag ofta kommer in på George Johanssons romansvit i mina recensioner, som om Universums öde i sig är någon sorts måttstock som allt ska mätas efter. Så är det naturligtvis inte. Jag är medveten om att Johansson inte är den skickligaste författaren, varken språkligt eller berättarmässigt, och jag försöker behärska mig. Ibland går det dock inte. Kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket böckerna betytt för mig. Johanssons romankaraktärer Len Renberg, Amaltea, Vilgot Exner och Vombat lever för alltid i mitt minne, som kanske egentligen mer är ett minne av den myckna eskapism de gett mig.

Fortfarande i vuxen ålder läser jag då och då om böckerna. Det är endast ett fåtal andra böcker förunnat, som exempelvis Vredens druvor och En komikers uppväxt, men mer om dessa i senare inlägg.

1984 - året som fångade mig

1984. Jag behöver bara blunda och så är jag där. Det var året då jag läste Sagan om Ringen första gången. Året då jag läste Uppbrott från Jorden. Och det var också året då jag spelade rollspel första gången. På Domus vid en hel pall fylld av rollspel och soloäventyr. Och de stora killarna som föraktfullt fnyste: "Du grabben, de där spelen är faktiskt från 11 år". Det var Drakar och demoner de pratade om. Jag stod och fingrade på den grönsvarta boxen, nästan lite nervöst. Det var något nytt. Något spännande.

Jag spelade några gånger med två vänner. Sedan fick jag ett eget spel i julklapp, och tillsammans med min lillebror spelade vi Spindelkonungens pyramid ett tjugotal gånger innan vi övergick till det andra äventyret i häftet, Skelettbyns hemlighet. Efter det kunde min femårige bror inte sova på flera nätter. Med i spelet hade det varit otäcka skelett, odöda som patrullerade runt i en ödelagd by. Som ett resultat av detta fick han inte spela rollspel på flera år.

Tillsammans med en annan kompis (fortfarande mycket god vän), utvecklade vi vårt spelande. Vi ritade kartor, utforskade världar och samlade skatter.

Rollspel för mig är mycket hårt länkade till åttiotalet. Precis som med Stjärnornas krig så fastnade jag i den världen, och även om det numera är väldigt sällan jag spelar, så kallar jag mig alltjämt för rollspelare. Precis som min reservationslösa kärlek för galaxen så långt, långt borta, så är det mer än uppenbart att jag har en stor förkärlek för spelen, i synnerhet de jag spelade då jag växte upp. Och detta märks ibland tydligt i det jag skriver. En gammal bekant, som fick läsa min roman En stygg liten flicka redan 2002, kommenterade detta faktum: "Din skildring av Idas rollspelande känns nästan som en reklambroschyr för rollspel. Du kan ju fundera över det, fast det kanske är meningen, jag vet inte."

Jag svarade nog aldrig då, så jag gör det nu istället: Ja, det är meningen.

Stjärnornas Krig och jag

Man behöver inte vara särskilt uppmärksam som läsare för att inse att jag har ett alldeles speciellt förhållande till Star Wars. En livslång kärlek som väcktes i sjuårsåldern och som fortfarande håller i sig.

Jag minns det som igår, när min pappa kom hem med två plastfigurer inköpta på Domus (på den tiden var Domus en trevlig butik som sålde både leksaker och rollspel). En till mig, och en till min bror. Jag fick xenomorfen Weequay, medan min bror fick Klatuu. Mitt i all berusning över min nya actionfigur väcktes också en stingande känsla av förlust - förpackningen var redan kastad då jag fick den mörkögde Jabba-soldaten.

Då hade jag inte ännu sett Star Wars-filmerna, den första såg jag på SVT någon månad senare, i första klass. Jag tror det var 1983 (eller vårvintern 1984), samma år som Return of the Jedi gick upp på biograferna. Jag såg den tillsammans med mamma, pappa och min bror, som dock somnade efter bara en halvtimme. I skolan dagen innan filmen gick talade fröken om att vi inte fick vara vakna så länge. Filmen började alldeles för sent på kvällen. Dagen efter fick vi med handuppräckning visa om vi sett filmen eller inte. Det var bara en kille som räckte upp handen, och inte var det jag. Naturligtvis hade jag sett filmen, men inte vågade jag stå för det inte. Killen fick lite skäll, men stod på sig. Starkt av en sjuåring.

Veckan därpå kom min pappa till skolan (beväpnad med kamera, han skulle fota klassen), och det blev prat om filmen. Återigen frågade fröken hur många som stannat uppe och sett den. Jag kunde inte ljuga, eftersom min pappa var på plats. Så jag räckte upp handen, tillsammans med alla utom en handfull av eleverna. Fröken tittade förvånat ut över klassen: "Förra veckan var det ju bara en som hade sett filmen?" Men vi klarade oss utan skäll, kanske för att pappa också var där, och han tyckte det var okej att stanna uppe och se en film till tio fast man bara var sju år.

Skärvor

"Berättelser som gör ont." Det var någon som beskrev mina böcker på det sättet en gång. En ganska smickrande beskrivning enligt mig.

Samlingen Skärvor, som innehåller kortromanerna En stygg liten flicka, ...och så bränner vi våra vingar samt Bara helt vanliga förbannade jävla människor är inget undantag från ovanstående. De är skrivna under lång tid, men med samma tema. Därför kändes det naturligt att publicera dem i en volym. Den röda tråden som löper genom dem är utsatthet i en eller annan form, ett ämne som tål att utforskas och som alltid legat mig varmt om hjärtat.

Skärvor kan beställas från:
https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=41779