Prolog
Ett
Det röda är ett hav på vilket han seglar bort i en lustig liten båt. Himlen är vit som gräddmjölk och det stör hans ögon. Hennes leende är mjukt, inte som när hon sover.
Havet är stilla men det stormar runtom. Tjuter, vrålar. Solen blöder samman med det röda och allt snurrar runt. Det går inte att stå längre, marken bär honom inte.
Han ramlar. Och båten - den är alldeles för liten.
Två
Snön faller över Gällivare kyrkogård. Flingorna seglar ned från en himmel lika tyst som drömsk. Världen är en snöglob, och vid en av gravarna spränger sig en klart blodröd ros ut över allt det vita. Kylan nyper dess blad. Frostar dess klart gröna stjälk, fäller den.
Vid den rosklädda graven står en ung kvinna med sänkt huvud.
När hon går fyller snön igen hennes spår - som om hon aldrig varit där.
Tre
Ett mörkt rum. Hyllor med rader av små plastfigurer. Hundratals. Grova fingrar petar till figurerna så de står på en raka linjer. Utanför faller snön och växer uppåt på fönsterblecket.
Rummet är tomt, mannen ensam.
Han ler, men han vet inte varför.
Fyra
Han har inget vapenskåp. Brevet från polisen låter meddela att de ska komma och inspektera. Två veckor har han på sig innan jaktgeväret måste vara inlåst.
Satans rutinkontroller.
Han ställer undan studsaren i en garderob och ringer ner till järnaffären för att sätta sprätt på några tusenlappar.
1. Samtal
2007
”The burdens that you carry now, are not of your creation
so let’s not weep for their evil deeds but for their lack of imagination.” - N. Cave
Röst: ... så vad vill du göra nu?
Maria: Jag vet inte. Jag är bara så trött på allt. Det känns som om jag vill spy. Packa och dra, om du förstår?
Röst: Flytta menar du.
Maria: Nytt jobb. Ny lägenhet. Ny stad. Och ett nytt liv.
Röst: Igen? Om det vore så enkelt.
Maria: Ja. Jag vet ju vad jag kommer att se i spegeln varje morgon. Så det hjälper inte. Bara ett tag då, men inte mer. Sen hinner det ifatt. Snart.
Röst: Det är svårt att flytta ifrån sig själv, Maria.
Maria: ...
Röst: Du kan komma och bo hos mig ett tag om du vill. Det är lugnt för mig. Jag har ändå alldeles för stor lägenhet.
Maria: Nja. Jag vet inte. På nåt sätt är det för nära inpå. Tror jag. Så...
Röst: Du är välkommen när som helst, om du ångrar dig.
Maria: Ja. Inte vet jag. Det är bara det att... Varför ska det vara så jävla svårt hela tiden?
Röst: Det är väl så det är här i livet.
Maria: Ja, det lät ju jävligt optimistiskt. Tack så mycket! Nu känns det mycket bättre.
Röst: Det är svårt ibland, men...
Maria: Men vadå? Det blir bättre sen? Bara uppför en liten liten bit till. Sen blir det bättre. Bakom nästa krön. Nästa backe. Nästa år. Och vad fan är det jag väntar på? Man kommer dit. Bestiger ännu ett berg, och vad ser man? Ett ännu jävla större.
Röst: Men kom igen nu. Det går lite upp och ner, men det är som för alla andra.
Maria: Mm, men det är så det känns. Uppförs. Hela tiden. Jag tror det har varit så ända sen det där med... brorsan. Fy fan. Fattar inte hur han kunde. Det känns som om det är hans fel. Alltsammans. Vilket jävla monster.
Röst: Monster?
Maria: Ja okej då. Inte ett monster. Jag vet.
Röst: Det kanske var så han kände det. Uppförs.
Maria: Jo, så klart. Men... Så kan man för helvete inte göra.
Röst: Det är ju rätt länge sedan. Du kanske borde släppa det. Försök. Människor gör dumma jävla grejer ibland. Utan att tänka. Ibland utan att förstå. Det är så det är. Det vet ju du också.
Maria: ...
Röst: Eller hur?
Maria: Ja, ja. Jag vet. Det finns inga monster. Bara helt vanliga förbannade jävla människor. Såna som du och jag. Och brorsan.
2. Jedimästare
2008
”She has come from the shadows of the dream world
A dark angel from the darker side of love”
- Inkubus Sukkubus
- Och hur var det här då?
Rösten är grov och kantig, men på ett annat sätt låter den som ett barns. Maria tittar upp med ett par hårt sotade ögon från leksakskartongerna på golvet nedanför hyllan med actionfigurer.
- Jo tack, bra, svarar hon lite osäkert.
Ansiktet som ser ned på henne är ett oskrivet blad. Uttryckslöst. Hon kan inte läsa honom alls.
Mannen står tyst och betraktar henne, hans fingrar rullar nervöst på sömmen i den långa, bruna rocken han har på sig. Snön har redan börjat smälta på axlarna, droppar ned på golvet. Hans blick dröjer kvar ett tag vid urringningen på hennes svarta linne, för att sedan vila en lång stund på de rikligt tatuerade armarna.
- Vet du, säger han när han läser namnet som står skrivet i ett blodrött hjärta på hennes högra överarm, vet du Lilith var en demon.
- Var hon, undrar Maria och blickar själv ned på tatueringen.
- Ja. Hon var en demon. Hon blev fördriven från paradiset.
- Fast egentligen var det väl inte därför? Jag menar, hon var ju ingen demon. Hon var Adams like. Och det kunde inte Gud tåla.
Hon ångrar sig nästan omedelbart. Mannen som står framför henne verkar inte mena något. Sättet han pratar på, nästan stammar, upphetsat och ivrigt. Som ett barn.
- Vad gör du, undrar han till slut. Rösten har blivit hård, ogillande.
Hon vänder blicken ned mot lådorna med Spider-manfigurer och blickar sedan upp igen varmed hon reser sig. Utan att tänka på det lägger hon armarna i kors över bröstet. Utestängd. Butikssäljarens huvudregel; inga korsade armar eller händer i fickorna. Hans ögon fastnar kort vid silverkedjorna om hennes hals, ringarna på hennes fingrar och armbanden.
- Jag packar upp leksaker. Det är ju en leksaksbutik, säger hon aningen för vasst. Han ryggar undan, som om han skurit sig. Maria stryker undan en svart hårtest från ansiktet. Mannen skrattar till.
- Du ser ut som ... som Snövit. Förutom alla färger på armarna, säger han, och så har hon inte svarta kläder.
Hon nickar och biter sig löst i underläppen. Vet inte om hon ska bli arg eller generad.
Han funderar en stund innan han fortsätter, hela tiden betraktar han henne som om han skärskådade en tavla:
- Men du, men du - det fattar jag väl. Fast vet du, där brukar Star Warsfigurerna hänga.
- Ja...?
- Men du har flyttat på dem.
- De hänger här, säger hon och visar längre ned på hyllan.
- Längst ned? Vet du, är det verkligen lämpligt?
- De hamnade där. Du hittar dem ju ändå. Och nu har jag visat var jag hängt dem.
- De har bara en krok. Förut hade de två. Vet du, i förra veckan, då hängde Darth Vader längst fram, men vet du, då flyttade jag honom. Jag satte honom längst bak! Men nu hänger han längst fram igen. Vet du inte att Darth Vader är den mörka sidans lord?
Maria har sett filmerna, men det var länge sedan. Att se dem gör fortfarande ont, och hon vill inte påminnas. Hon skakar på huvudet och ser sig oroligt omkring. Tommy vid kassan ser hennes vädjande blick och skyndar dit.
- Nämen hej på dej. Du är tillbaka ser jag. Livs levande, säger han på sitt allra gladaste humör, och när han fortsätter prata så nickar han åt Maria och ser menande på henne: - Känner du inte igen honom? Det här är Luke Skywalker, jedirådets mästare. Han har en ljussabel med sig. Luke, kan du inte visa den för Maria?
Mannen som kallas Luke Skywalker ser allvarligt på Tommy.
- Vet du, säger han och stammar upprört, vet du, ljussablar ska man inte leka med. De är inga leksaker. Faktiskt. Det är farliga saker, endast jediriddare kan bemästra dem. I alla filmer så är det bara Han Solo som använder en ljussabel, fast han inte är en jediriddare. Vet du, jag är på jakt efter ett vapenbälte. Ett sånt som jediriddarna har i filmerna. Här, säger han och sticker ned handen i fickan, varpå han fiskar upp en liten ihopvikt papperslapp som han lägger i Tommys hand. Tommy ler och blinkar snett åt Maria medan han knackar sig på sidan av huvudet och därefter diskret pekar på Luke Skywalker.
- Då ska vi se, säger han. På papperslappen är det fastklistrat två bilder på ett bälte. Den ena är utklippt från en tiding, den andra kunde vara ritad av en sjuåring.
Men mannen som står vid henne måste vara närmare 40.
Hon anar vad han ska säga redan innan han gör det. Han lyser som en sol och ögonen utstrålar stolthet.
- Jag har ritat det själv, myser han.
- Jag ser det. Det är nästan lika bra som ritningen du kom in med förra veckan, svarar Tommy och vänder bort ansiktet med ett flin och himlar med ögonen.
Vid kassan står en äldre dam och harklar sig. Tommy ursäktar sig och skyndar sig dit, lämnar mannen som kallar sig Luke Skywalker kvar ensam med Maria.
- Vet du, säger jediriddaren lågt och lutar sig mot henne, Mara Jade har rött hår. Inte svart, som dig. Han luktar på hennes mörka hårsvall som är fastsatt i en svans i nacken, förutom några testar som envisas med att falla ned i ansiktet.
- Jaså, säger hon med en darrning på rösten.
Den reslige mästaren sjunker ihop med axlarna och får en blick som en slagen hund.
- Men hon är död.
- Oj. Oj då... Jag beklagar, säger Maria efter en lång stunds tystnad. Mannen som kallar sig Luke Skywalker får något vått i ögonvrån.
- Ja. Hon har blivit ett med kraften. Det är ett mystiskt energifält som omger oss. Binder oss samman. Hon blev förrådd. Mördad, av en skugga från det förflutna. Lumiya. Vet du, jag ska leta rätt på henne och hämnas.
Maria börjar långsamt vekna. Hennes ögon målas med värme och hon har släppt ned händerna efter sidorna. Hon blickar ned i golvet.
- Hämnd låter inte som något för en jediriddare, säger hon.
- Nej, nej. Vet du, hämnd är inget för en jedi. Men hon var mig kär. Hon har en son, han heter Ben. Han är döpt efter Obi Wan. Lumiya är en Sith, hon är för farlig för att lämnas levande.
De står åter tysta.
- Ja. Jag antar det, säger Maria och rycker på axlarna. Hon har bestämt sig, mannen som kallar sig Luke Skywalker är inte farlig. Galen, javisst, men en harmlös galning.
- Vill du se min ljussabel, undrar han efter en stund, och tillägger snabbt: - Men säg inget till Tommy. Han är inte att lita på. Han kan inte få tag på kristallen jag behöver för att få min sabel att fungera. Vet du, han bara skrattar åt mig.
Maria vill inte skratta, hon har lust att ta den store mannen i sin famn och stryka honom i håret. Han är ett litet barn i en stor mans kropp. En trofast hund. Rösten som hon först hörde som stark hör hon nu för vad hon tror den egentligen är, ärrad och trött bakom en fasad av självbeskyddande galenskap.
- Jag tittar gärna, svarar hon.
Mannen som kallar sig Luke Skywalker öppnar rocken och knäpper loss en drygt två decimeter lång stålcylinder från bältet. Cylindern har två knappar fastlimmade ovanför ett räfflat gummihandtag.
- Det är för att man ska få bättre grepp, säger han stolt som om han visar sin mamma något han gjort på slöjden. Han pekar med sitt grova finger rätt ned i röret: - Vet du, här ska kristallen sitta, och här är knappen som aktiverar strålen. Han kliar sig undrande i huvudet.
- Men jag har inte lyckats hitta någon kristall som kan tända bladet än.
- Den var ... fin, säger Maria som om hon pratade med ett barn på dagis.
- Jag kan inte hämnas Mara Jade Skywalker utan en kristall som kan tända bladet.
- Det är sant. Kanske lika bra förresten, så att den mörka sidan inte tar dig.
- Ja. Du är klok du. Mycket klok. Du skulle passa bra som jedimästare.
Omedelbart vänder sig mannen som kallar sig Luke Skywalker om och stegar resolut ut ur affären på ett nästan militärt vis.
Maria står kvar och ser efter honom tills han försvunnit.
Tommy ropar:
Honom har du inte sett det sista av. Nu är han din kompis!
På rasten skrockar Tommy åt henne och stöter henne i sidan med armbågen.
- Han har inte varit här på länge, säger han, det är nog mer än ett halvår sedan. En månad eller två innan du började här.
- Vem är han?
Tommy flinar:
- Det sa han väl? Luke Skywalker...
- Kom igen, så roligt är det väl inte.
- Men du har väl humor, bruttan? Kom igen, han fattar ändå inte när man driver med honom.
- Vad är det för jävla Filip och Fredrik humor? Varför måste man vara så elak?
- För att det är kul. Ingen far ju illa av det. Han fattar ju ändå inte ...
- Vad är det som är så kul med att trampa på folk?
- Äh, säger Tommy och rycker på axlarna, jag gillar i alla fall Filip och Fredrik.
De sitter tysta och tuggar i sig av maten. Tommy sväljer det han har i munnen och funderar lite.
- Nä, jag vet inte vad han heter. Han gick i särskolan i alla fall, det vet jag.
- Vad är det för fel på honom, undrar Maria utan att titta upp.
- Tja, inte vet jag. Knäpp är han då helt klart. Säkert farlig.
- Farlig? Hur vet du det? Han verkar då rätt harmlös.
- Ja du, jag skulle inte vara så säker på den saken.
- Inte?
- Såna där vet man aldrig var man har, förklarar Tommy världsvant, en dag lackar de ur och hugger ner nån eller blåser huvet av en med ett avsågat hagel. Nä, såna borde det vara skottpengar på.
Maria ser på honom med en blick som är både trött och kall.
- Nu kan du väl inte mena allvar?
- Ja men allvarligt, såna där dårar finns det för många av. Och så kostar de samhället en massa pengar. För allt vad jag vet så skulle det vara bättre utan en massa knäppgökar. Kolla bara på Eklund. Eller han Anna Lindhmördaren. Knäppskallar hela bunten. Tänk vad mycket bättre världen varit om de inte funnits.
- Men ingen kunde väl se att Eklund var... hur han var?
- Säger folk i tidningen ja. Klart som fan att det måste ha synts. Karln är ju ett monster.
Maria är klar och skjuter undan tallriken.
- Är han, undrar hon och reser sig för att återgå till butiksgolvet.
Ett
Det röda är ett hav på vilket han seglar bort i en lustig liten båt. Himlen är vit som gräddmjölk och det stör hans ögon. Hennes leende är mjukt, inte som när hon sover.
Havet är stilla men det stormar runtom. Tjuter, vrålar. Solen blöder samman med det röda och allt snurrar runt. Det går inte att stå längre, marken bär honom inte.
Han ramlar. Och båten - den är alldeles för liten.
Två
Snön faller över Gällivare kyrkogård. Flingorna seglar ned från en himmel lika tyst som drömsk. Världen är en snöglob, och vid en av gravarna spränger sig en klart blodröd ros ut över allt det vita. Kylan nyper dess blad. Frostar dess klart gröna stjälk, fäller den.
Vid den rosklädda graven står en ung kvinna med sänkt huvud.
När hon går fyller snön igen hennes spår - som om hon aldrig varit där.
Tre
Ett mörkt rum. Hyllor med rader av små plastfigurer. Hundratals. Grova fingrar petar till figurerna så de står på en raka linjer. Utanför faller snön och växer uppåt på fönsterblecket.
Rummet är tomt, mannen ensam.
Han ler, men han vet inte varför.
Fyra
Han har inget vapenskåp. Brevet från polisen låter meddela att de ska komma och inspektera. Två veckor har han på sig innan jaktgeväret måste vara inlåst.
Satans rutinkontroller.
Han ställer undan studsaren i en garderob och ringer ner till järnaffären för att sätta sprätt på några tusenlappar.
1. Samtal
2007
”The burdens that you carry now, are not of your creation
so let’s not weep for their evil deeds but for their lack of imagination.” - N. Cave
Röst: ... så vad vill du göra nu?
Maria: Jag vet inte. Jag är bara så trött på allt. Det känns som om jag vill spy. Packa och dra, om du förstår?
Röst: Flytta menar du.
Maria: Nytt jobb. Ny lägenhet. Ny stad. Och ett nytt liv.
Röst: Igen? Om det vore så enkelt.
Maria: Ja. Jag vet ju vad jag kommer att se i spegeln varje morgon. Så det hjälper inte. Bara ett tag då, men inte mer. Sen hinner det ifatt. Snart.
Röst: Det är svårt att flytta ifrån sig själv, Maria.
Maria: ...
Röst: Du kan komma och bo hos mig ett tag om du vill. Det är lugnt för mig. Jag har ändå alldeles för stor lägenhet.
Maria: Nja. Jag vet inte. På nåt sätt är det för nära inpå. Tror jag. Så...
Röst: Du är välkommen när som helst, om du ångrar dig.
Maria: Ja. Inte vet jag. Det är bara det att... Varför ska det vara så jävla svårt hela tiden?
Röst: Det är väl så det är här i livet.
Maria: Ja, det lät ju jävligt optimistiskt. Tack så mycket! Nu känns det mycket bättre.
Röst: Det är svårt ibland, men...
Maria: Men vadå? Det blir bättre sen? Bara uppför en liten liten bit till. Sen blir det bättre. Bakom nästa krön. Nästa backe. Nästa år. Och vad fan är det jag väntar på? Man kommer dit. Bestiger ännu ett berg, och vad ser man? Ett ännu jävla större.
Röst: Men kom igen nu. Det går lite upp och ner, men det är som för alla andra.
Maria: Mm, men det är så det känns. Uppförs. Hela tiden. Jag tror det har varit så ända sen det där med... brorsan. Fy fan. Fattar inte hur han kunde. Det känns som om det är hans fel. Alltsammans. Vilket jävla monster.
Röst: Monster?
Maria: Ja okej då. Inte ett monster. Jag vet.
Röst: Det kanske var så han kände det. Uppförs.
Maria: Jo, så klart. Men... Så kan man för helvete inte göra.
Röst: Det är ju rätt länge sedan. Du kanske borde släppa det. Försök. Människor gör dumma jävla grejer ibland. Utan att tänka. Ibland utan att förstå. Det är så det är. Det vet ju du också.
Maria: ...
Röst: Eller hur?
Maria: Ja, ja. Jag vet. Det finns inga monster. Bara helt vanliga förbannade jävla människor. Såna som du och jag. Och brorsan.
2. Jedimästare
2008
”She has come from the shadows of the dream world
A dark angel from the darker side of love”
- Inkubus Sukkubus
- Och hur var det här då?
Rösten är grov och kantig, men på ett annat sätt låter den som ett barns. Maria tittar upp med ett par hårt sotade ögon från leksakskartongerna på golvet nedanför hyllan med actionfigurer.
- Jo tack, bra, svarar hon lite osäkert.
Ansiktet som ser ned på henne är ett oskrivet blad. Uttryckslöst. Hon kan inte läsa honom alls.
Mannen står tyst och betraktar henne, hans fingrar rullar nervöst på sömmen i den långa, bruna rocken han har på sig. Snön har redan börjat smälta på axlarna, droppar ned på golvet. Hans blick dröjer kvar ett tag vid urringningen på hennes svarta linne, för att sedan vila en lång stund på de rikligt tatuerade armarna.
- Vet du, säger han när han läser namnet som står skrivet i ett blodrött hjärta på hennes högra överarm, vet du Lilith var en demon.
- Var hon, undrar Maria och blickar själv ned på tatueringen.
- Ja. Hon var en demon. Hon blev fördriven från paradiset.
- Fast egentligen var det väl inte därför? Jag menar, hon var ju ingen demon. Hon var Adams like. Och det kunde inte Gud tåla.
Hon ångrar sig nästan omedelbart. Mannen som står framför henne verkar inte mena något. Sättet han pratar på, nästan stammar, upphetsat och ivrigt. Som ett barn.
- Vad gör du, undrar han till slut. Rösten har blivit hård, ogillande.
Hon vänder blicken ned mot lådorna med Spider-manfigurer och blickar sedan upp igen varmed hon reser sig. Utan att tänka på det lägger hon armarna i kors över bröstet. Utestängd. Butikssäljarens huvudregel; inga korsade armar eller händer i fickorna. Hans ögon fastnar kort vid silverkedjorna om hennes hals, ringarna på hennes fingrar och armbanden.
- Jag packar upp leksaker. Det är ju en leksaksbutik, säger hon aningen för vasst. Han ryggar undan, som om han skurit sig. Maria stryker undan en svart hårtest från ansiktet. Mannen skrattar till.
- Du ser ut som ... som Snövit. Förutom alla färger på armarna, säger han, och så har hon inte svarta kläder.
Hon nickar och biter sig löst i underläppen. Vet inte om hon ska bli arg eller generad.
Han funderar en stund innan han fortsätter, hela tiden betraktar han henne som om han skärskådade en tavla:
- Men du, men du - det fattar jag väl. Fast vet du, där brukar Star Warsfigurerna hänga.
- Ja...?
- Men du har flyttat på dem.
- De hänger här, säger hon och visar längre ned på hyllan.
- Längst ned? Vet du, är det verkligen lämpligt?
- De hamnade där. Du hittar dem ju ändå. Och nu har jag visat var jag hängt dem.
- De har bara en krok. Förut hade de två. Vet du, i förra veckan, då hängde Darth Vader längst fram, men vet du, då flyttade jag honom. Jag satte honom längst bak! Men nu hänger han längst fram igen. Vet du inte att Darth Vader är den mörka sidans lord?
Maria har sett filmerna, men det var länge sedan. Att se dem gör fortfarande ont, och hon vill inte påminnas. Hon skakar på huvudet och ser sig oroligt omkring. Tommy vid kassan ser hennes vädjande blick och skyndar dit.
- Nämen hej på dej. Du är tillbaka ser jag. Livs levande, säger han på sitt allra gladaste humör, och när han fortsätter prata så nickar han åt Maria och ser menande på henne: - Känner du inte igen honom? Det här är Luke Skywalker, jedirådets mästare. Han har en ljussabel med sig. Luke, kan du inte visa den för Maria?
Mannen som kallas Luke Skywalker ser allvarligt på Tommy.
- Vet du, säger han och stammar upprört, vet du, ljussablar ska man inte leka med. De är inga leksaker. Faktiskt. Det är farliga saker, endast jediriddare kan bemästra dem. I alla filmer så är det bara Han Solo som använder en ljussabel, fast han inte är en jediriddare. Vet du, jag är på jakt efter ett vapenbälte. Ett sånt som jediriddarna har i filmerna. Här, säger han och sticker ned handen i fickan, varpå han fiskar upp en liten ihopvikt papperslapp som han lägger i Tommys hand. Tommy ler och blinkar snett åt Maria medan han knackar sig på sidan av huvudet och därefter diskret pekar på Luke Skywalker.
- Då ska vi se, säger han. På papperslappen är det fastklistrat två bilder på ett bälte. Den ena är utklippt från en tiding, den andra kunde vara ritad av en sjuåring.
Men mannen som står vid henne måste vara närmare 40.
Hon anar vad han ska säga redan innan han gör det. Han lyser som en sol och ögonen utstrålar stolthet.
- Jag har ritat det själv, myser han.
- Jag ser det. Det är nästan lika bra som ritningen du kom in med förra veckan, svarar Tommy och vänder bort ansiktet med ett flin och himlar med ögonen.
Vid kassan står en äldre dam och harklar sig. Tommy ursäktar sig och skyndar sig dit, lämnar mannen som kallar sig Luke Skywalker kvar ensam med Maria.
- Vet du, säger jediriddaren lågt och lutar sig mot henne, Mara Jade har rött hår. Inte svart, som dig. Han luktar på hennes mörka hårsvall som är fastsatt i en svans i nacken, förutom några testar som envisas med att falla ned i ansiktet.
- Jaså, säger hon med en darrning på rösten.
Den reslige mästaren sjunker ihop med axlarna och får en blick som en slagen hund.
- Men hon är död.
- Oj. Oj då... Jag beklagar, säger Maria efter en lång stunds tystnad. Mannen som kallar sig Luke Skywalker får något vått i ögonvrån.
- Ja. Hon har blivit ett med kraften. Det är ett mystiskt energifält som omger oss. Binder oss samman. Hon blev förrådd. Mördad, av en skugga från det förflutna. Lumiya. Vet du, jag ska leta rätt på henne och hämnas.
Maria börjar långsamt vekna. Hennes ögon målas med värme och hon har släppt ned händerna efter sidorna. Hon blickar ned i golvet.
- Hämnd låter inte som något för en jediriddare, säger hon.
- Nej, nej. Vet du, hämnd är inget för en jedi. Men hon var mig kär. Hon har en son, han heter Ben. Han är döpt efter Obi Wan. Lumiya är en Sith, hon är för farlig för att lämnas levande.
De står åter tysta.
- Ja. Jag antar det, säger Maria och rycker på axlarna. Hon har bestämt sig, mannen som kallar sig Luke Skywalker är inte farlig. Galen, javisst, men en harmlös galning.
- Vill du se min ljussabel, undrar han efter en stund, och tillägger snabbt: - Men säg inget till Tommy. Han är inte att lita på. Han kan inte få tag på kristallen jag behöver för att få min sabel att fungera. Vet du, han bara skrattar åt mig.
Maria vill inte skratta, hon har lust att ta den store mannen i sin famn och stryka honom i håret. Han är ett litet barn i en stor mans kropp. En trofast hund. Rösten som hon först hörde som stark hör hon nu för vad hon tror den egentligen är, ärrad och trött bakom en fasad av självbeskyddande galenskap.
- Jag tittar gärna, svarar hon.
Mannen som kallar sig Luke Skywalker öppnar rocken och knäpper loss en drygt två decimeter lång stålcylinder från bältet. Cylindern har två knappar fastlimmade ovanför ett räfflat gummihandtag.
- Det är för att man ska få bättre grepp, säger han stolt som om han visar sin mamma något han gjort på slöjden. Han pekar med sitt grova finger rätt ned i röret: - Vet du, här ska kristallen sitta, och här är knappen som aktiverar strålen. Han kliar sig undrande i huvudet.
- Men jag har inte lyckats hitta någon kristall som kan tända bladet än.
- Den var ... fin, säger Maria som om hon pratade med ett barn på dagis.
- Jag kan inte hämnas Mara Jade Skywalker utan en kristall som kan tända bladet.
- Det är sant. Kanske lika bra förresten, så att den mörka sidan inte tar dig.
- Ja. Du är klok du. Mycket klok. Du skulle passa bra som jedimästare.
Omedelbart vänder sig mannen som kallar sig Luke Skywalker om och stegar resolut ut ur affären på ett nästan militärt vis.
Maria står kvar och ser efter honom tills han försvunnit.
Tommy ropar:
Honom har du inte sett det sista av. Nu är han din kompis!
På rasten skrockar Tommy åt henne och stöter henne i sidan med armbågen.
- Han har inte varit här på länge, säger han, det är nog mer än ett halvår sedan. En månad eller två innan du började här.
- Vem är han?
Tommy flinar:
- Det sa han väl? Luke Skywalker...
- Kom igen, så roligt är det väl inte.
- Men du har väl humor, bruttan? Kom igen, han fattar ändå inte när man driver med honom.
- Vad är det för jävla Filip och Fredrik humor? Varför måste man vara så elak?
- För att det är kul. Ingen far ju illa av det. Han fattar ju ändå inte ...
- Vad är det som är så kul med att trampa på folk?
- Äh, säger Tommy och rycker på axlarna, jag gillar i alla fall Filip och Fredrik.
De sitter tysta och tuggar i sig av maten. Tommy sväljer det han har i munnen och funderar lite.
- Nä, jag vet inte vad han heter. Han gick i särskolan i alla fall, det vet jag.
- Vad är det för fel på honom, undrar Maria utan att titta upp.
- Tja, inte vet jag. Knäpp är han då helt klart. Säkert farlig.
- Farlig? Hur vet du det? Han verkar då rätt harmlös.
- Ja du, jag skulle inte vara så säker på den saken.
- Inte?
- Såna där vet man aldrig var man har, förklarar Tommy världsvant, en dag lackar de ur och hugger ner nån eller blåser huvet av en med ett avsågat hagel. Nä, såna borde det vara skottpengar på.
Maria ser på honom med en blick som är både trött och kall.
- Nu kan du väl inte mena allvar?
- Ja men allvarligt, såna där dårar finns det för många av. Och så kostar de samhället en massa pengar. För allt vad jag vet så skulle det vara bättre utan en massa knäppgökar. Kolla bara på Eklund. Eller han Anna Lindhmördaren. Knäppskallar hela bunten. Tänk vad mycket bättre världen varit om de inte funnits.
- Men ingen kunde väl se att Eklund var... hur han var?
- Säger folk i tidningen ja. Klart som fan att det måste ha synts. Karln är ju ett monster.
Maria är klar och skjuter undan tallriken.
- Är han, undrar hon och reser sig för att återgå till butiksgolvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar