En stygg liten flicka

Prolog

Det står en flicka och väntar på någon vid ett gathörn.
Hon står där varje dag, punktlig som en klocka.
    När hon stått där länge nog, kan man se hur hennes ögon lyser upp då hon får syn på honom. Pojken som hon väntar på kommer alltid sent, men hon vet att han kommer. För det måste han. Annars går hon sönder.
    Flickan petar med sina nakna tår på en sten som ligger på den heta asfalten. Fötterna är rödbrända av hettan.
    Var gång hon hör steg närma sig, lyfter blicken från stenen. För fast hon vet att det inte är han, så måste hon se efter. Hon kan ju ha fel.   
    Stegen som kommer är för snabba, för tunga, för långsamma eller för vuxna. Det är alltid fel.
    Och när hon står där, ensam i ett gathörn, kör bilarna förbi och människorna kommer och går. Det finns ingen som ser henne. Hon undrar varför ingen frågar vad hon gör där. Men samtidigt är det skönt att ingen ser. Skönt att bara vara något som tynar bort i ögonvrån.
    Skönt att ingen vet hennes hemlighet.
    Den som hon delar med honom.
    Bara honom i hela världen.
    Nu måste han komma.
    Snart.
    Nervöst fingrar hon på sin blommiga klänning.
    Hennes ben och armar är nakna.
    I rastlös väntan vandrar solen över himlen, och timmarna går. Flickan står kvar.
    Hennes ena hand leker med en lock av det blonda håret. Rullar det långsamt mellan fingrarna, om och om igen. Tårna sparkar på stenen. Fram och tillbaka.
    Väntan.
    Varför kommer han aldrig?
    Är det något hon har gjort?
    Nej. Det kan det inte vara. Han har ju lovat. Han skulle komma. Det var det sista han sa till henne, det sista som han alltid sa innan de skildes åt på kvällen.
    Klockans visare cirklar vidare, tiden trasas sönder och solen står snart så lågt att den kittlas av de spretiga trädtopparna.
    Hon står kvar.
    För det är sommar, och det blir aldrig helt mörkt. Solen sjunker inte lägre än så här. Tiden blir aldrig kortare.
    Hennes underläpp börjar darra. Försiktigt, men likväl darrande.
    Skälvande.
    Ansiktet är spänt. Ögonen våta.
    Varför kommer han inte?
    Han kommer inte.
    Hon låter armen som lekte med håret falla stum efter sidan.
    Tårna slutar sparka på stenen.
    Tiden står stilla.
    Till och med solen håller andan.
    Men det hjälper inte.
    Hon sänker huvudet. Axlarna sjunker ihop.
    Det smakar salt i munnen.
    Hon sväljer, biter samman och kisar mot solen.

1. Sommarlov

Idas sommarvisa dör ut och föräldrarna applåderar elevernas rituella sommarsång. Den sång som alla elever alltid sjunger när sommaren står för dörren och vintern är förbi. Då skolan är över och det dröjer innan man ska träffa de andra eleverna igen.
    På scenen står Ida kvar ett tag när de andra barnen lämnar scenen under tröttnande applåder. De har sina föräldrar att gå till. Ida har ingen.
    Efter en stund märker hon hur de tittar på henne. Hon vet vad de tänker, att där står hon som har så många olika pappor att ingen kan minnas namnen på dem alla. Där står hon som har en mamma som är alkis. Där står hon, den fula, stygga flickan som ingen vill vara kompis med. Hon som luktar illa. Hon som slåss.
    När hon ser hur de sneglar på henne, skyndar hon sig att lämna plats på scenen för rektorns avslutningstal. Den gamle mannen rättar till den pastellblå kavajen med axelvaddar som han så modemedvetet har köpt bara för just det här tillfället, innan han makligt stiger upp på estraden, och med spänstiga kliv stiger fram till talarstolen och rättar till mikrofonstativet.
    - Hör ni mig, undrar han och knackar försiktigt med pekfingertoppen på mikrofonen. Det sprakar till. Någon förälder nickar, och rektorn ler förnumstigt.
    Ida lyssnar inte alls på vad han säger, hon sitter och räknar gula rutor på golvet. Om igen när hon är färdig. Det är precis lika många gula rutor som röda. Det vet Ida, som har räknat dem om och om igen under hela året, varje lunchrast.
    Mannen på estraden gestikulerar med handen och när han tystnar så möts tystnaden av artiga applåder. Egentligen har nog ingen hört ett enda ord av vad han sagt.
    Stolsben skrapar mot golvet och skor klapprar mot golvrutorna då talet är slut. Ett sorl bryter ut.
    Ida drar på sig den stentvättade jeansjackan med uppvikta ärmar och skyndar sig därifrån. Hon står inte ut med de andras blickar.
    Efter skolan väntar sommarlov. Himlen är blå och gräset så grönt att hon måste springa barfota i det och skrika, precis som Ronja. Men hon väntar tills hon är ensam kvar, tills alla elever och föräldrar gått hem. Grässtråna kittlar henne under fötterna, hon fnittrar för sig själv och slänger sig ner på mage, rullar runt och luktar på luften, marken och gräset.
    Det doftar sommar.
    Sol.
    Hon ser upp i himlen, hennes ögon drunknar i det evigt blå. Om sommaren saknar hon stjärnorna. Om vintern midnattssolen.
    Sån är hon. Alltid längtar hon bort. Någon annanstans. Någon annan gång. Till ett annat liv.
    Men det finns ögonblick som hon önskar att hon kunde stanna i för evigt. Lyckliga stunder som bara varar en kort sekund, som bara är ett endaste hjärtslag innan något annat kommer och tar det ifrån henne.
    När hon ligger på marken, hör hon nästan hur gräset andas. Ibland tycker hon sig höra hur det viskar åt henne. Men hur hon än lyssnar så kan hon inte urskilja några ord.
    Fast så dumt, gräs kan ju inte prata.
    Hon skrattar åt sig själv.
    - Va fan skrattaru åt, din jävla CP-unge?
    Det är de allra första ord som Ida får höra på sitt sommarlov.
    CP-unge.
    Hon sätter sig upp. Där står Lissy och Petra, klassens populäraste tjejer, de som alla killar tittar efter. Men det är bara för att Lissy har fått bröst. Petra har däremot inga bröst ännu, men hon är ju bästis med Lissy så det räknas inte.
    - Snacka om fula kläder, asså.
    - Jo, fy fan va fula de är, håller Petra med. Petra håller alltid med Lissy. Det spelar ingen roll vad Lissy säger, för Petra vet att hon åker ut om hon inte håller med.
    - Du, säger Lissy till Ida, får jag fråga en sak?
    Ida tvekar, men vet att hon inte har något val. Tyst nickar hon.
    - Är det sant att din mamma är alkis? Det säger pappa.
    Ida sväljer, hon vet att hennes mamma och Lissys pappa har knullat med varandra. De var fulla, och hade delat taxi hem från krogen. Istället för att gå hem till sig, följde Lissys pappa med Mamma hem. Ida satt och såg på video då nyckeln vreds om. Omedelbart kommenderades hon in på sitt rum. Och i vardagsrummet stönade Mamma:
    - Hårdare! Fortare! Åh, så skönt!
    Lissys ögon smalnar när Ida inget säger. Petra ser undrande på Lissy för att få veta vad som ska göras härnäst.
    - Är hon, säger Lissy krävande. Hon vill ha ett svar.
    - Nä, piper Ida som den lilla mus hon är.
    - Är hon väl visste det, fräser Lissy, och du är en jävla alkisunge!
    Lissy lägger armen om Petra, och skrattar.
    - Kom så skiter vi i den där jävla bölgrodan, säger hon.
    Petra skrattar hon också.
    Bölgrodan? Först då märker Ida att hon gråter. Tårarna faller från hennes ögon. Regnar ner. Kinderna blir kladdiga av salt och vatten.
    Den ena handen söker sig ner i fickan, där hon har sin födelsedagspresent. Hon visste att hennes mamma inte skulle ge henne någon, så hon gjorde en egen, och hade kalas tillsammans med sig själv.
    Mammas förre kille, Bertil, hade lovat henne en ny cykel. Men Mamma sparkade ut honom efter att han druckit för mycket. Och även om Ida hemskt gärna ville ha en cykel, så ville hon ännu hellre att Bertil skulle flytta. För när han drack blev han alltid arg vad Ida än gjorde. Även om hon bara satt tyst som om hon alls inte fanns, lyckades hon reta upp honom. Hon grät inte då han slog, det gjorde hon aldrig. Inte förrän efteråt, då ingen såg.
    På ryggen och armarna har hon blåmärken, stora blåmärken efter nävar och bälten.
    Därför är hon aldrig med på gymnastiken. Hon är en skolkare. En smitare. Ett problembarn. Idas fröken tror att Ida har MBD. Åtminstone hörde Ida hur fröken sa det till den söta lilla hjälpfröken som precis kommit från lärarhögskolan. Ida tycker att hon är vacker – hon ser precis ut som En rockstjärna och kallas för Jonna.
    Ida har aldrig shorts eller t-shirt. Alltid långa byxor och tröjor. Allra helst snickarbyxor. Och under jeansjackans uppvikta ärmar fortsätter tröjan att skyla hennes armar. Så att ingen får se.
    ”If you hear something late at night, some kind of trouble, some kind of fight, just don´t ask me what it was”, sjunger Susanne Vega. Det kunde lika gärna ha handlat om Ida.
    Och Mamma, hon visste ingenting. Han stängde dörren till hennes rum, spände upp bältet och drog av sig det med högerhanden. Den valkiga handen, med den svidande ringen på ringfingret.
    Ibland hade han slagit med näven. Ringen sved mot hennes hud. Ibland slog han med den mjuka sidan av bältet. Andra gånger med spännet.
    Och Mamma hörde aldrig något.
    Såg inget.
    Inte förrän den kväll då Bertil kommit hem med en dunk hembränt och satt sig framför teven för att titta på nyheterna. Han var full redan då.
    Fjärrkontrollen kunde han inte hitta.
    Det måste förstås vara Mamma som gömt den, den jävla fittan.
    Han skrek och drack, drack och skrek, och Mamma grät så mycket att han inte kunde höra vad de sa på teve, så då slog han. Mamma slängdes över vardagsrumsbordet. Skålen med popcorn vältes och kraschade i golvet. Tusen skärvor låg på parkettgolvet. Ida skrek att hon hade gömt fjärrkontrollen och att hon inte skulle säga var den var, i alla fall inte åt någon elak jävla gubbjävel. Då slog han igen. Men på Ida.
    Inte med bältet. Med nävarna. Han sparkade och fortsatte slå, fast hon låg intryckt i ett hörn med både fläskläpp och blåöga och näsblod.
    Någon granne ringde polisen.
    Snutarna knackade på, men då hade allt lugnat ner sig. Ida gömde sig bakom soffan. Bertil hade somnat i fåtöljen och Mamma öppnade rödgråten dörren för att förklara att det inte var någon fara. Ett vanligt gräl bara.
    Ett familjegräl.
    De båda poliserna såg inte hennes blåmärken, hennes rödslagna kropp under den bylsiga tröjan.
    Hon sa att allt var bra och att de skulle lugna sig.
    - Jaha, ja men då så. Tänk bara på det i fortsättningen, sa poliserna och gick.
    Som alla gånger dessförinnan.
    Mamma slängde ut alla Bertils saker från balkongen, och släpade ner honom för trapporna. Han mumlade något, men vaknade inte. Ida öppnade dörren, de drog ut den tunga kroppen och lutade honom mot väggen. Tänk vad grannarna skulle titta! Men Idas Mamma var inte den som brydde sig om vad någon annan tyckte och tänkte.
    En gång hade hon sagt till Ida:
    - Bry dig inte om dem. De är nog så små om de inte har annat att göra än skämmas för oss.
    Då hade Mamma varit full.
    Nu var hon bara slagen.
    De låste ytterdörren och gömde sig i sovrummet.
    Mamma sa att hon hade ont i huvudet och bad Ida hämta tabletter.
    - Tack gumman, viskade hon när Ida kom tillbaka med två tabletter och ett glas ljummet vatten.
    Medan Mamma sköljde ner tabletterna med vatten innan hon somnade satt Ida i ett hörn och bet sig i läppen. Blod torkade i henne ansikte och även om det värkte i ansiktet, så var det inte där det gjorde som mest ont.

Presenten i fickan är inte vilken födelsedagspresent som helst, det är Idas löfte till sig själv. Vad hon har lovat vet bara hon. Hon kramar den runda, släta stenen hårt i sin hand, för om hon gör det nog länge och kniper samman ögonen riktigt hårt, så försvinner allt det onda.
    Ibland.
    Andra gånger inte.
    Det här är en sån gång.
    Besviket sätter hon sig upp, tar på sig skorna och springer hela vägen hem.
    För det kan ju hända att någon från skolan får se henne.
    Och det brukar inte vara roligt.