Stjärnornas Krig och jag

Man behöver inte vara särskilt uppmärksam som läsare för att inse att jag har ett alldeles speciellt förhållande till Star Wars. En livslång kärlek som väcktes i sjuårsåldern och som fortfarande håller i sig.

Jag minns det som igår, när min pappa kom hem med två plastfigurer inköpta på Domus (på den tiden var Domus en trevlig butik som sålde både leksaker och rollspel). En till mig, och en till min bror. Jag fick xenomorfen Weequay, medan min bror fick Klatuu. Mitt i all berusning över min nya actionfigur väcktes också en stingande känsla av förlust - förpackningen var redan kastad då jag fick den mörkögde Jabba-soldaten.

Då hade jag inte ännu sett Star Wars-filmerna, den första såg jag på SVT någon månad senare, i första klass. Jag tror det var 1983 (eller vårvintern 1984), samma år som Return of the Jedi gick upp på biograferna. Jag såg den tillsammans med mamma, pappa och min bror, som dock somnade efter bara en halvtimme. I skolan dagen innan filmen gick talade fröken om att vi inte fick vara vakna så länge. Filmen började alldeles för sent på kvällen. Dagen efter fick vi med handuppräckning visa om vi sett filmen eller inte. Det var bara en kille som räckte upp handen, och inte var det jag. Naturligtvis hade jag sett filmen, men inte vågade jag stå för det inte. Killen fick lite skäll, men stod på sig. Starkt av en sjuåring.

Veckan därpå kom min pappa till skolan (beväpnad med kamera, han skulle fota klassen), och det blev prat om filmen. Återigen frågade fröken hur många som stannat uppe och sett den. Jag kunde inte ljuga, eftersom min pappa var på plats. Så jag räckte upp handen, tillsammans med alla utom en handfull av eleverna. Fröken tittade förvånat ut över klassen: "Förra veckan var det ju bara en som hade sett filmen?" Men vi klarade oss utan skäll, kanske för att pappa också var där, och han tyckte det var okej att stanna uppe och se en film till tio fast man bara var sju år.