tisdag 9 september 2014

Utanför

"You don't know how hard I fought to survive,
Waking up alone when I was left to die
You don't know about this life I've lived,
All these roads I've walked
All these tears I've bled"

- In this moment

Jag har alltid haft en känsla av att stå utanför och titta in. Likt en utomjording på besök som iakttar och analyserar men inte förstår eller känner sig delaktig. Det började redan i unga år.

När jag gick i sexårsskolan krossade jag en jämnårig klasskamrat i schack. Men fröken hävdade att det inte var slut förrän alla pjäser var tagna, medan jag bestämt hävdade att det var klart här kungen var schackmatt. Jag minns att jag var mäkta upprörd över okunskapen.

I första klass skrev jag ett uppslagsverk om dinosaurier och fossiler på kvällarna hemma. Jag lusläste faktaböckerna på bibliotekets faktaavdelning för vuxna, skrev och ritade. Medan mina jämnåriga kompisar läste Kalle Anka läste jag Kosmos, De förlorade sagornas bok och Silmarillion. När de läste seriesidan i morgontidningen läste jag om läget i Irak och oroade mig för när nästa pandemi skulle drabba oss.

På uppsatsskrivningen i skolan skrev de andra eleverna två, tre sidor om en fotbollsmatch eller om något de önskade sig i julklapp. Jag skrev berättelser som sträckte sig genom två, tre skrivhäften som jag lämnade in. Varpå fröken (som jag innerligt hatade för att hon hejade på mobbingen av mig genom att be de andra eleverna välja vems skrivstil eller vems teckning som var bäst och sämst - och sedan viftade med min och sa saker som "Inte den här va?") suckade djupt åt mina långa historier och min spretiga handstil. De andra eleverna skrattade åt mina teckningar för att linjerna inte satt ihop.

Jag kände mig utanför alla de otaliga raster som jag och klassens ökände bråkstake kastades ihop av de andra eleverna för att vi skulle slåss. Och som vi slogs. Runt om oss i en vid cirkel stod de och hejade på.

Jag kände mig utanför de gånger jag jagades på skolgården för att få stryk och den gången då nästan alla elever bland fjärdeklassarna skrivit under en hatlista mot mig.

Jag blev tillintetgjord då min yngre bror skvallrade om detta (inte på grund av att han skvallrade, men på grund av det som hände sen) och de reaktioner jag fick. Lärarinnan sa att de gjort det på skoj. Ingen behövde säga förlåt, något hon annars alltid var benhård med. Tre av mina klasskamrater hade inte skrivit under sa de, men de hatade mig ändå. "Vi behöver inte skriva under någon lista för att hata dig." Och det onämnbara som hände när det blev vidare känt och min pappa gick för att prata med några av elevernas föräldrar.

Jag kände mig utanför då klassen planerade fest och alla utom jag, bråkstaken och den blygaste killen var bjudna. Och jag kände mig ännu mer utanför när en klasskamrat noterade detta och undrade: "Men Daniel då?" varpå de andra svarade: "Äh, han bryr sig inte." Och vid det laget hade jag nog byggt den muren runtom mig. Det var mitt skydd.

På kvällarna hemma somnade jag med en klump i magen och ett hål i bröstet. Redan i lågstadiet hade jag haft flitig kontakt med knivar. Jagad på skolgården, nedbrottad i skogen med Morakniven mot ansiktet. Upptryckt mot skåpen i skolan med en kniv mot strupen (medan musiklärarinnan gick förbi och över axeln sa: "Ta det lugnt med småkillarna". För att sedan försvinna, medan jag hängde kvar. Och alla de andra gångerna i helt andra situationer. På andra sidan dörren.

Jag kände mig utanför när jag gråtande gick till Syokonsulenten i åttonde klass och jag sa att jag inte orkade längre och om jag bara fick slippa tyskan så vore det värt en del. Men jag skickades därifrån med tårarna rinnande nedför kinderna för det gick inte att byta sa hon. På lektionerna fick eleverna lära sig att säga det tyska sch-ljudet genom att skandera "Leschto, Leschto" ledda av lärarinnan. Som för övrigt varje måndag (vi skrev prov för henne varje torsdag eller fredag) deklarerade att som vanligt var Leschto sämst på provet igen. Inför alla i klassen.

Jag kände mig utanför då eleverna i klasserna över mig i högstadiet jagade mig genom skolans korridorer inför både elever och lärare utan att någon ingrep. Ibland lyckades jag låsa in mig i något klassrum medan de sparkade på andra sidan dörren. De flesta gånger hann jag inte. De gångerna blev det stryk eller snödop.

Ja, jag var på botten. Jag sjönk så djupt att jag aldrig trodde jag skulle ta mig upp. Santidigt hade jag hela tiden kunnat dölja allt jag bar inuti. De värsta blåmärkena var de på insidan. En sommar märkte dock en vuxen närstående att något var fel. "Vad är det med Daniel, han är så tyst och inte alls sig lik." Men den kommentaren passerade på något vis obemärkt förbi.

Och senare satt jag där, under en tall djupt i skogen bakom villaidyllen med en blå bogserlina jag tagit från min pappas garage. Jag satt där och inuti var det tomt och fullt och lugnt och kaos och det brände i bröstet och värkte i magen och trots tystnaden ringde det i öronen. Och där fick jag på avstånd se en man med hund närma sig. Så jag torkade tårarna, gömde bogserlinan under jackan och gick hem. Det var som om jag var radiostyrd.

Så nära som jag var den dagen, de timmar jag satt där under tallen, så nära har jag aldrig varit igen. På något sätt hittade jag skärvorna och med viss skicklighet, en del tur och lite lim så började jag lägga pusslet av alla skärvor och flisor.

Det tog lång tid, och längs vägen har jag träffat så många människor. En del var bra, andra var bättre. Några inte så mycket. Jag provade terapi i olika vändor, jag åt antidepressiva och vissa nätter när minnena inte ville lämna min hjärna som gick för högtryck, ja - då blev det inte mycket sömn.

Jag ser mig fortfarande som utanför. Jag ser gråskalorna, men längtar efter det svartvita. Efter något vackert. Som när en kollega på ett tidigare arbete möts av applåder en morgon. "Vad är det?" undrar jag och får som svar att han varit med en kvinnlig kollega under hela helgen och att hans sambo fått veta det så han blivit utkastad. När den kvinnliga kollegan kommer blir stämningen helt annorlunda. Han är hjälte, hon är hora. Arbetsledningen löser det genom att hon får byta arbetslag. Så smidigt. Och jag känner mig långt utanför. Jag känner mig långt utanför när jag ser bekanta med partner hemma flirta runt och ta på andra på krogen, och ibland ändå mer. Jag känner mig utanför när skrock och folktro får väga tyngre än vetenskapliga argument. Jag känner mig utanför.

Nu är jag 37 år, jag har en hel del bagage och många sår. Att bli min nära vän är få förunnat. Av någon anledning har jag svårt att lita på folk. På många andra sätt är jag väldigt godtrogen. Jag är ambivalent inför så mycket i livet. Tveksam inför förändringar. Samtidigt har jag lärt mig att använda allt det jag upplevt och vända det till en styrka. Jag använder det när jag skriver mina böcker. Jag använder det i mitt arbete. Genom åren som gått från det jag först började arbeta måndagen efter studenten, har jag ofta fått vara den som lyssnar på andras problem. Och ibland komma med råd. Jag har fått ta hand om de annorlunda, de konstiga. "Det är en kund för Daniel", var en vanlig kommentar när jag jobbade i butik som säljare och det kom in en udda eller besvärlig kund. Jag vet ju hur det är att vara en av dem. Jag är fortfarande annorlunda. En tänkare och grubblare, en antropolog på besök här på jorden, en observatör som försöker förstå. Jag blir aldrig en av er, men jag är helt okej med det numera. Jag mår bra och gör något vettigt av min tid. Jag har en fantastisk dotter och en underbar fästmö. Och ett fåtal nära vänner mot vilka jag är lojal till det yttersta. Jag sviker dem aldrig. Även om skaran krympt, även om jag tagit farväl på kyrkogården, så är jag så tacksam för den tid vi fick tillsammans.

Det är inte som att jag fortfarande är den där skrämda, lilla pojken. Men han bor någonstans där inuti. Och ibland ser han tillbaka från spegeln. De gångerna ler jag lite snett. Och jag tror att han ler tillbaka.