Brev till pappa V

Hej pappa.

Igår var jag till Droskan en snabb sväng på kvällen. Syster sjöng en av sina låtar där. Det lät riktigt bra, så pass att jag fick gåshud. Du hade gillat det. När hon sjungit klart gick jag hem, jag började sju på morgonen dan därpå. Det blev en dyr kväll för min del. Jag skulle ta ut pengar på automaten vid Statoil, men glömde pengarna i automaten. Det upptäckte jag först vid inträdet. Och då kostade det ytterligare en hundring plus garderob. Men det var det värt för att få höra syster sjunga och spela.

Min äldsta lillebror var precis på besök. Och som vanligt har vi spelat en hel del NHL10. Som oftast vinner han de flesta matcherna. Han har ju alltid varit bättre på dataspel än mig.

Nå. Det blir inte så mycket mer ikväll. Jag är väldigt trött.

Hur som helst, vi saknar dig här.

/Son

Ögonblick VII

Vi sitter i hans röda Toyota utanför bommen in till Bäckåsen, där jag har min första lägenhet. Han ser trött ut. Det är nittiotal. Han vänder sig mot mig, och säger något som jag aldrig kommer att glömma.

***

Det är sportlov. Jag är kanske tio, elva år. Vi är i Tärendö på min farmors gård. Ovanför oss välver sig den mörka skyn strödd av tusentals fjärran solar. Jag är imponerad. Man ser fler stjärnor här än i storstan Gällivare... Pappa pekar ut stjärnbilder åt mig och jag suger i mig.

***

Pappa visar mig en överraskning på köksbordet hos mina morföräldrar. Där står det. Ett cowboyfort byggt av små trälister och tändstickor. Han har gjort det själv.
- Vad ska det heta, undrar han.
Mina kunskaper om vilda västern är högst begränsade. Jag är kanske fem år. Men jag gillar låten Apache och förknippar den av någon anledning med indianer.
- Fort Apache, säger jag.
Pappa skriver Fort Apache på en glasspinne och spikar upp den ovanför ingången till fortet.

Nästan trettio år senare står fortet i min dotters rum.

Sista sommaren vid Tärendö älv

På den stenen har jag också stått och kastat spö många gånger. Varje gång på fisketur med pappa. Här står min far med haspelspöet jag bytte till mig mot fiskerullen jag fick av min morfar. Jag var inte helt förtjust i haspelmodellen, så pappa fick mer eller mindre överta det.

Leia, Smaug och syrran

Jag kom hem från skolan. Och min Leia (Cloud City Outfit) var dekapiterad. Min sex år yngre syster älskade att leka med mina Leia-figurer. Och nu var Leia halshuggen. Min syster var naturligtvis inte skyldig.

Jag kom hem från skolan. Och mina Lego-teknikfigurer hade tappat armar och ben. Min syster hävdade sin oskuld.

Jag kom hem från skolan. Och min Mithril Miniatures tennfigur Smaug, egenhändigt målad och limmad, hade tappat ena vingen på ett mystiskt sätt. Jag skyllde genast på syrran. Men nej, hon blånekade. Ända tills jag gick in på hennes rum och sa:

"Du, jag har använt vetemjöl och tejp och kollat dina fingeravtryck. De finns på Smaug. Det var du som hade sönder honom."

Varpå hon erkände utan omsvep.

Hon lekte ofta med mina Star Wars-figurer. Ibland lekte jag med henne. Hon älskade My Little Pony och Flower Faires. De lekte vi ofta med. Hon hade det minsta rummet i vår lägenhet. Och hon var en jäkel på att lägga pusel. När jag köpte min Commondore 64 och lirade Bubble Bobble med hela familjen var syrran kanske fyra år. Ändå knep hon till en början High Score. Det var svårt för storebror att smälta...

Min bror och jag

Min bror och jag - vi reste genom galaxer. Vi var hjältar. Superhjältar. Jediriddare. Trickfilmare.

När brorsan fått stryk av en kille ringde vi tillsammans på hos killens föräldrar, som tyckte: "Men, ni är ju två, det är väl bara att spöa honom tillbaka."

Min bror och jag - det var snöbollar på bilarna i korsningen vid Servus (minns du när vi råkade kasta på pappas bil av bara farten?), godis bakom skolan och pantburkar.

Min bror och jag - det var bollen går och plastgräset och en miljon gånger förlåt. Det var morfar och PMT och farmor och frysta kanelbullar. Det var spökande gardiner och ett hav av Lego. Det var en evig barndom som tog slut alltför tidigt.

Tales of the Jedi och trötta ögon

Jag hann i regel nästa inte innanför dörren. Och så stod han där. Min yngsta bror. Fyra, fem år gammal. Jag var trött efter skoldagen, och trött för att jag satt på mitt rum och skrev fantasyberättelser till sent på nätterna. Han följde med mig upp på mitt rum. Ibland byggde vi Lego. Ibland lyssnade vi på musik. Ofta läste jag något för honom. Vi lade oss sida vid sida i soffan, och så började vi där vi slutat förra gången. Oftast var det någon Star Wars-serie, och nästan lika ofta fick han stöta mig sidan för att jag skulle fortsätta då jag somnade till. Vi läste aldrig klart Tales of the Jedi. Jag tror vi hade ett nummer kvar. Nu är han alldeles för stor.

Ögonblick VI

Jag och min bror tittar på någon av Star Wars-filmerna i vardagsrummet. Ljussablarna surrar, laserskotten viner. Golvet knarrar bakom oss då pappa kommer in i vardagsrummet. Han ställer sig bakom soffan med en kopp kaffe i ena handen. Gluttar lite på tv:n. Efter en stund kommer han på sig, så han återvänder till köket. Men bara några minuter senare var han tillbaka. Han vågade inte riktigt tillstå det förrän många år senare, men han tyckte att filmerna var riktigt bra som matinéer.

***

Min dotter klamrar sig krampaktigt fast i sin farfars famn. Hon stirrar på Darth Vader som rör sig genom korridoren, tätt följd av två stormsoldater. "Det är Darth Vader", viskar hon, "han rör på sig..."

Lite senare har vi lämnat muséet i Örnsköldsvik bakom oss, vi är ute i parken och min dotter springer mellan klätterställningarna. Pappa ler mot mig: "Hon kan nog ha fått minnen för livet idag", säger han belåtet.

Tiden räcker aldrig till

Saker bli alltid osagda. Hur mycket man än säger.

Jag är glad för allt jag sa. Fast mycket glömdes bort.

Min bok

Jag har fortfarande över 20 exemplar kvar. Dem säljer jag till självkostnadspris. Om någon är intresserad, är det bara att säga till.

Annars går den att beställa hos Vulkan. Jag tjänar inget på att sälja den där heller.

Världens starkaste pappa

"Kan du lyfta mig så högt du kan pappa?"

"Klart jag kan. Ett, två, och tre..."

"Ganska högt! Kan du lyfta mig ännu högre?"

"Nej, du börjar bli så stor och tung."

"Ha! Men du är i alla fall världens starkaste!"

(Konversation mellan min dotter och mig)

Brev till pappa IV

Hej pappa.

Det är jag som skriver igen. Ditt barnbarn saknar dig. Jag också. Vi ska åka och titta på graven framåt våren, och sova några nätter i stugan. Det känns märkligt att du ligger däruppe, under jord. Vi visste ju att du ville tillbaka till Tärendö. Men du tänkte dig nog inte på det sättet.

Age of Empires var igång på datorn när de hittade dig. Jag har börjat spela det själv. Jag minns att du sa att det var ett sätt att koppla bort värken. Tänkte att det är värt att prova.

Imorgon går jag tillbaka till skolan. Jag ligger lite efter igen, men det ska nog gå bra.

Jag har tittat en hel del i gamla fotoalbum med ditt barnbarn. Hon har pratat en del om hur det var "När faffa levde och bodde i det där huset med fammo". Ibland låter det som om hon saknar huset och dig i samma saknad. Kanske är det så. För henne var det ju ditt hus.

Nåja. Jag har snart läst alla dina historier. Det var inte så många av dem jag läst tidigare. Men jag visste om nästan alla. Du berättade om dem per telefon och i bastun. Och om dina planer med dem. Jag har gett jakthistorierna till din bror. Dina andra syskon ville också ha. Jag måste skicka till dem vid tillfälle.

Vi saknar dig här.

/Din äldste son

Väder och vind

Vad pratade vi om, du och jag pappa? Ibland om politiken. Ibland om jakten. Andra gånger skogen, skrivandet, hjortronmaskiner, hjortronhundar, döden, livet, framtiden, dåtiden och samtiden.

Och nästan alltid om väder och vind. Du var verkligen intresserad av vädret.

Jag skulle gärna prata väder med dig många gånger till.

Ögonblick V

Pappa tar mig i handen. Det känns tryggt och varmt. Hans hand är stor, fingrarna lite sträva. Han har ännu inte förlorat ringfingertoppen i en vedkap. Han är så stor och jag är så liten. Han är det största som finns.

- Kom, säger han, så ska vi gå och se om vi kan hitta killarna som tog din cykel.

Vi hittade aldrig killarna, men vi hittade min cykel.

Vid Kalix älv

Vid Kalixälv där vi fiskat många gånger och tänt minst lika många eldar. Om vintern när isen låg tjock frös jag tårna av mig då vi pimplade där. På sommaren tittade vi på när de vittjade näten vid fallet. Eller åkte uppströms med morfars båt för att se om det irrat in några abborrar i mjärdorna.

Brev till pappa III

Hej pappa.

Igår träffade jag min bror. Han du drack glögg med din sista kväll. Jag pratade med min farbror också. Det är så mycket som är konstigt nu. Hunden har det fortfarande bra. Och jag blev bjuden upp till sommaren. Så vi kan gå i dina fotspår. På våra hjortronställen. På jaktmarkerna. Redan när snön smälter åker jag upp, för att sova några nätter i stugan du byggt. Stugan där vi tillbringade min barndoms somrar.

Jag har tittat en hel del på dina gröna kartor, fältkartor och vegetationskartor. Och jag drömmer om en annan tid. Då vi ännu tävlade om vem som plockade mest. Jag vet att det är många ställen jag aldrig kommer att återvända till. Men en del ska jag besöka igen. Det ska bli många lägereldar än.

Jag kom att tänka på Paul Theroux roman "O-zonen", en rätt jordnära sf-historia som jag gav dig för så många år sedan då du fyllde år. Jag hade precis läst den och tyckte den var mycket bra. Jag skrev på försättsbladet: "Till far när han blir gammal. Ha en bra dag - Daniel". Varpå du flinande ställde in den i hyllan med orden: "Jag är inte gammal än." Och för att överlista dig var jag tvungen att köpa en ny "O-zonen". En precis likadan något år senare. På försättssidan i den skrev jag: "Till far att läsa på sitt 48:onde år, av sonen". Du läste den då, när du var 48 och hade nio år kvar att leva. Du var inte lika översvallande förtjust som jag var. Men båda exemplaren, inklusive mitt eget exemplar, står i mina bokhyllor. Jag klarar inte av att göra mig av med något.

Jag saknar dig.

/Din äldste son

Till min fru

Ord räcker inte till.

Ögonblick VI

Vi åker från en tom lägenhet i Luleå. Jag är fem år. Till hösten ska jag börja sexårs i Malmberget. Familjen flyttar. Mamma och lillebror har redan åkt. Jag tror med tåg. Det bästa med Malmberget är vikingaskeppet. Vi var där och tittade tidigare på våren. Pappa svänger förbi affären innan vi lämnar Luleå. Han köper mig ett Lucky Luke-album och lite godis, korv och pulvermos. Tältet är i bagaget.

När han stannar sin olivgröna SAAB V4:a och slår upp tältet pirrar det i magen. Jag har aldrig sovit i tält förr. På kvällen ligger vi i varsin sovsäck. Jag på hans arm, och han läser ur albumet för mig.

*****

Jag har på mig en klarröd tröja med superhjälten Blixtens märke på bröstet. Jag rusar fram och tillbaka i den timrade fjällkojan. Utanför viner vinden, det knakar och knäpper i väggarna. Pappa dricker kaffe med någon av hans bekanta som åkt med oss upp till fjällen.

På natten har jag svårt att sova. Stormen utanför ylar. Det slår i någon fönsterlucka. Jag ligger i överslafen. Pappa under. Då och då tittar jag ned för att se att han är vaken. Varje gång ser han lugnt tillbaka och hans blick lugnar mig varje gång.

*****

Vi står på verandan utanför stugan. På bordet står våra hjortronhinkar. Två tiolitershinkar som båda är rågade med bär. En är pappas. Den andra är min. Som vanligt står det mycket på spel. Vår inbördes tävling. Vem har plockat mest? Vi väger min hink först. Åtta komma fem kilo.
- Inte illa, säger pappa.
Sedan väger vi hans bär. Åtta komma sju kilo. Och så var det nästan alltid. Han var en jävel på bärplockning.

Skärvor V

Jag är ensam i korridoren. Jag har suttit inlåst på toaletten för att slippa åttorna på lunchen, har ingen lust att bli snöpulad, så nu är jag sen till lektionen. Jag befinner mig helt i min egen värld. Därför ser jag det alldeles för sent. En av de värsta galningarna och hans kompis kommer gående mot mig. Det finns ingenstans att fly. Killen, som går i nian, griper tag i min tröja och slänger in mig i ett skåp. Sedan lyfter han upp mig i tröjan så fötterna dinglar. Han dunkar in mig i skåpdörren.

Då kommer en lärarinna ut genom en dörr. Bara några meter från oss. Jag brukar spana på henne i korridoren. Hon har enorma bröst. Nu ser hon lite besvärad ut.

När hon går förbi oss säger hon:

- Ta det lugnt med småkillarna.

Sedan går hon. Och jag hänger kvar i killens grepp.

Till min bäste vän

När jag får telefon och en röst säger att min far är död. Då åker jag buss 25 mil. Sedan skjutsar du mig lika långt. Mitt i natten. Du stannar hemma från arbetet dagen därpå om jag behöver dig. Två dagar senare kommer du tillbaka igen. Du följer med på det personliga avskedet, men väntar utanför. Du står i köket där min far brukade stå då släkten kommer. Du kommer på begravningen. Du ringer och skickar sms för att kolla att det är okej.

Genom åren har vi delat så många minnen. Du har alltid funnits där. I långa perioder hängde jag nästan på låset då du slutade jobbet. Och sedan halvsov du nästan en halvtimma i sängen medan jag satt i soffan eller på stolen vid skrivbordet och pratade. Du hjälpte mig få mitt första riktiga arbete. Vi vandrade över fjällen. Utforskade fjärran världar. Vakade nätter. Delade hemligheter. Drack te och slogs med moskitbromsar.

Du är min bästa vän och jag finns alltid här för dig.

När som helst.

Brev till pappa II

Hej Pappa.

Det var ingen vidare dag idag. Jag tittade på en del diabilder som du tog när vi var små. Och bläddrade bland gamla foton. Gick igenom dina gamla Faktakalendrar. Varje dag grader, vind och väder antecknat med din eländiga handstil. Om somrarna också hur många kilo hjortron vi plockat. Dag för dag. Ganska jobbigt att se. Särskilt de dagar då du antecknat "Värk", "Int. värk" eller "Värk". Nog visste jag att du brukade ha ont på grund av reumatismen, men att det var så illa. Jag läste faktiskt också dina papper från läkaren då du blev förtidspensionerad på halvtid. Ja, jag vet att du inte gillade att gnälla, men du om någon kunde ha sagt något. Hur ont det gjorde.

Nåväl. Dina böcker står hos mig nu. Jag behöver fler hyllor. Jag ska äntligen ta itu med att läsa Grishams "Det målade huset" som du rekommenderade för så många år sen. Och Harry Martinssons "Vägen till klockrike". Din favoritbok. Jag har ju tänkt läsa den så länge, för att se vad det är som tilltalar dig så. Ja, det är många böcker på min läslista nu, förutom alla recensionsböcker jag ska ta mig igenom. På tal om det fick jag hem nyöversättningarna av Tolkiens trilogi, samt hans nyare "Hurins barn". Ska bli intressant att läsa och jämföra med Ohlmarks.

Och när vi ändå är inne på fantasy så minns jag den gången du spelade rollspel med mig och lillebror. Du var en tjuv, och din rollperson dog på tio minuter. Du begrep aldrig riktigt spelet, men du gjorde och ville göra så mycket med oss barn, så du till och med provade rollspel. Inte illa.

Nu har jag lite annat att stå i, men jag skriver mer en annan gång.

/ Din äldste son

Skärvor IV

De coola killarna igen. Jag går i sjuan. De i åttan. I träslöjden har en av dem precis gjort färdigt sin kniv.

Två av dem grabbar tag i mig i korridoren. De trycker upp mig mot ett av skåpen så det smäller i hela korridoren. Där finns ingen annan än vi. Jag. Och dem.

Och en av de allra coolaste killarna drar kniven ur slidan. Trycker den mot min hals.

- Skär då, väser en av hans nästan lika coola polare.

Han trycker kniven mot min hals så hårt att jag tror att det snart ska gå hål. Stålet är alldeles kallt mot huden. Den coola killen spänner ögonen i mig. En sån blick...

Han drar tillbaka kniven och sätter ner den i slidan igen.

- Såg ni killen, han blev alldeles vit i ansiktet, skrockar de och släpper mig. Jag rasar ihop på golvet. Benen vägrar bära mig.

Grabbarna står kvar en stund och garvar. Ett riktigt rått skratt. Sedan går de. Fortfarande skrattande.

De 10 bästa sångerna om döden

De tio bästa sångerna som på ett eller annat sätt handlar om döden. Utan inbördes ordning.

Alla ska i jorden
Stefan Sundström bättre än han varit på länge. Ett givet köp.

Paint it Black
Originalet för mig är med Inkubbus Sukkubus. Jag hörde deras version innan jag hörde Rolling stones. Inkubbus Sukkubus slår gubbarna i Stones fem dagar i veckan.

Free Like an Eagle
Svenska Talk of the Town i en av min barndoms låtar.

Magnus pappa är en flygkapten
Magnus Johansson sjunger om en frånvarande pappa. Tyvärr hittade jag den inte på Youtube.

See You on the Other Side
Ozzy är alltid Ozzy. See you on the Other Side en mycket stark låt.

Du liv
Dan Andersson, Sveriges kanske främste poet. Och Sofia Karlssons skönsjungande stämma.

Om Black Jim
Thåström sjunger om Dan Andersson. Gåshud.

Ljuset
Afzelius med Ljuset. Flitigt spelad på begravningar.

Glory to the Brave
Hammerfall, 80-talsrock fast på 90-talet. Hur bra som helst.

Missing
Springsteens ledmotiv till Crossing Guards. Om saknaden efter någon som försvunnit in i den stora tomheten.

Hej min vän

Hej min vän.

Minns du när vi byggde kojan i skogen? Minns du när en av de stora killarna hittade oss. Och med en morakniv - var det din han tog från dig? - jagade han oss genom skogen efter att han sparkat sönder kojan. Jag var inte snabb nog. Snart låg jag under honom i mossan. Han dinglade kniven ovanför mitt ansikte och sa han skulle hugga.

Rätt lustigt egentligen. Hur många gånger jag blivit knivhotad under min uppväxt. Om man nu kan kalla det lustigt.

Jag minns all sand som vi släpade in på ditt rum. Det tycktes som en bra idé just då. Det var åtminstone några ögonblicks kreativitet.

Jag minns också alla kojor i skogen.

Jag minns blåbär och mörka nätter med stjärnor vid Abborrtjärn.

Jag minns resor till andra världar och galaxer.

Jag minns samurajer och kaniner, tärningar och en MSX som drog åt vänster.

Jag minns fotboll på plastgräset.

Och jag minns när vi blev påhoppade av killen med snedtändning på väg hem genom ett mörkt och vintrigt Malmberget. Nog var det väl ganska läbbigt, just då?

Jag vill bara att du ska veta att du är en riktig vän och att jag önskar dig allt gott i livet. Tänk att vi känt varandra sedan vi var sju år! Det är inte klokt vad tiden går.

/Din vän

Brev till pappa

Hej Pappa.

Hunden mår bra. Jag tänkte att du kanske ville veta. Annars är det ganska bra här efter omständigheterna. Jag har klarat mina kurser fast jag knappt varit i skolan, och om ett år är jag färdigbakad undersköterska. Jag har plågat din bil nästan 200 mil sedan du gick iväg. De första 170 milen isade rutorna igen nästan hela tiden. 200 mil. Som Sverige och en bra bit längre ändå.

Huset är sålt och tömt. Flyttgubbarna kommer snart. Det går så fort att städa undan ett helt liv. Mycket har åkt på tippen. Vi blev nog stammisar på Kavaheden ett tag. Dina tavlor hänger på väggen ovanför datorn. Farmor tittar också ned på mig därifrån. Du ska också åka upp där. Bredvid henne.

Min äldste lillebror kommer med katterna och tåget ikväll. Jag kör hem honom med din bil. Den går bra förresten. Imorgon hämtar vi våra saker. Dina saker. Också med din bil. Och släp. Nästan alla böcker jag gav dig flyttar hem till mig. Uppslagsverken orkade jag inte. Kunskap är en börda, du vet... De sönderlästa exemplaren av Sagan om ringen fick lillebror. Liksom uppslagsverket över andra världskriget. Men merparten av böckerna kommer hem till mig. Du sa det ju, så sent som i slutet av oktober, att jag byggde på mitt eget arv då du fick en kartong med böcker av mig i julklapp.

Annars har det snöat fruktansvärt mycket sedan du gick. Och jag tänker på dig. När snön faller. När jag kör din bil. När jag hämtar min dotter på dagis. När jag somnar vid min fru. När jag tänker ringa och minns att du inte länge är kvar. När jag åker 364:an från Skellefteå. När jag sover i stugan. När jag äter frukost på morgonen. Och jag tänker. Jag tänker på vad du sa, senast när du var här. Hur trött du var. Inte så konstigt med tanke på ditt hjärta. Om vi bara vetat att det inte var magen.

Ja, du måste ha varit fruktansvärt trött. Men du får vila nu åtminstone. Vi bar dig, vi syskon och kusinen. Till din sista vila. Det var kallt, inte lika kallt som när farmor lämnade oss. Men ändå. Kistlocket skar in i armen. Tyngden var ofattbar. Och inte blev det lättare när kistan var sänkt i jorden.

I sommar följer du med mig när jag drar ut i skogen. Du har inget val. Du finns kvar i mig till den dagen det blir min tur. Tills dess är du med mig.

Jag önskar att vi fick träffas igen. Men både du och jag visste, att sedan är det slut.

/Din äldste son

Skärvor III

Jag brukade ofta gå hem efter skolan i högstadiet. Det fanns två gäng coola killar i klasserna över mig. De tyckte det var mycket roligt att leka.

Det tyckte inte jag.

Fast jag hade väl inte så mycket att säga till om.

Ibland åkte jag buss. Då hoppade de av på samma hållplats som mig. Och mitt på villakvarteret. där Svensson satt och lagade middan. Där hemmafruarna gluttade bakom gardinerna. Där lekte vi.

I den kallaste vintern. Mellan tjugo och trettio grader kallt. De tog mina skor och strumpor. Slet av mig skolryggsäcken. Kastade ut skolböckerna långt i djupsnön. Kastade skorna ännu längre, åt skilda håll. Likadant med strumporna. Sedan mössa och handskar. Och sen åkte resten av jag i snön. Och där låg jag. Barfota. Fötterna kalla som is. Kvar stod killarna. Tuffingarna. Hårdingarna. De var tvungna att vänta och se så jag inte fick fatt i skorna för tidigt. Så jag låg kvar tills de gick. Ibland sparkade de mer snö över mig. Ibland blev jag bara snöpulad där jag låg. Andra gånger ven snöbollarna.

Det var alltid lika roligt.

Skärvor II

Vad gör en pappa när inget har fungerat? När han har pratat med lärarna och föräldrarna, men det inte blir bättre. Snarare tvärtom.

Vad gör en pappa när sonen kommer hem från skolan och tre killar hoppat på honom längs vägen för att ge honom stryk?

Vad gör en pappa som pratat med barnen. Som besökt föräldrar och lärare. När sonen kommer hem efter ännu mer. Ännu värre.

När inget hjälper.

Jo. Pappa sa: "Jag vet att jag lärt dig att inte slåss. Men slå tillbaka. Sikta mot ansiktet. Slå mot ögonen."

Så djävla desperat han måste ha varit. Så ont det måste ha gjort.

Och jag? Jag gjorde som han sa.

Och vet ni? Det blev faktiskt lite bättre ett tag.