Mycket tänk i huvudet, och osannolikt mycket skryt

Jag var fyra, fem år gammal då min blick var långt ute i det blå som vanligt, när jag hittade hem till mig själv igen. Jag vände mig mot min faster som satt vid samma bord, och sa: "Tänk så mycket tänk det finns i huvudet. Och aldrig tar det slut."

Jag skapade mina egna berättelser redan då. I ettan lusläste jag alla böcker om dinosaurier och livets utveckling som jag kunde hitta. Sedan skrev jag ett eget uppslagsverk om det, hemma på kvällarna. Det blev några häften långt och jag minns att mina föräldrar var mäkta imponerade. Jag hade redogjort, i text och egenhändigt ritade bilder, för minsta trilobit.

I fyran skrev jag av hela Drakar och Demoner Gigant för hand; tabeller, spelexempel och allt. Jag fick inte köpa rollspel då för mina föräldrar, men det gick att komma runt med lite hårt arbete. När jag var tvungen att lämna igen spelet till min kompis, läste jag in de saknade kapitlen på band. Det var lite knepigt med tabellerna vill jag minnas...

I femman skrev jag en rip off på Bilbo, också den flera häften lång. Jag förstod inte då att jag stal berättelsen, jag trodde jag gjorde en egen. Till skillnad mot mitt uppslagsverk, finns dock denna saga delvis kvar (jag har fortfarande första delen i min ägo): "Galf - eller en hobs äventyr".

I sexan hittade jag på min egen spelvärld till spelet Drakar och demoner. Jag fyllde sida upp och sida ned med information om fantastiska länder och deras politik.

I sjuan skrev jag en berättelse som utspelade sig i denna värld, och min lärarinna bad om att få tala med mig efter lektionen. "Det är nästan uppenbart att du skrivit av Tolkien", sa hon och pekade på några beskrivningar, "för så här poetiskt kan en trettonåring inte skriva". Jag klarade mig dock undan bannor, för hon kunde inget bevisa och jag nekade ihärdigt. Och den här gången var det faktiskt helt och hållet ett eget verk, beskrivningarna var mina. Handlingen var min. Och jag var oerhört stolt över att hon inte trodde på att det var jag som skrivit min egen berättelse.

I åttan skrev jag en fortsättning på historien. Vi hade en ny svenskafröken, och hon var imponerad men inte helt såld.

I nian kom del tre. Vi hade en vikarie nästan hela terminen då vår svenskafröken fått barn. Vår vikarie tog in mig på ett enskilt samtal i ett grupprum efter att hon läst min 40 sidor långa maskinskrivna historia som hette Landet bortom haven: "Har du skrivit det här?" Jo, det hade jag. "Jag måste säga att det är helt fantastiskt bra, det är som att det är skrivet av en författare". Sedan pratade vi kanske ytterligare en kvart. Hon trodde jag skulle ge ut egna böcker en dag, och kunde inte ge ett annat betyg än fem för uppsatsen. "Men vad jag inte förstår", sa hon, "är att det verkar som om det här är en fortsättning på något." Jag berättade om de tidigare delarna, och hon blev än mer imponerad. "Ja, det må jag säga", avslutade hon samtalet.

Första året i gymnasiet skrev jag en fristående del fyra på det inledande uppsatsprovet i aulan. Det tog 45 minuter och jag lämnade in min uppsats först av alla. Lärarinnan tittade klentroget på mig: "Du, du kanske ska läsa igenom och renskriva?" "Det har jag redan gjort", svarade jag varpå hon replikerade "M-hm". När jag fick tillbaka uppsatsen var hon lyrisk. Betyget var fem, och hon hade skrivit till en kommentar: "Jag har inget att anmärka på. Du berättar flytande. Har du tänkt att bli författare, Daniel?"

Och som jag tänkte.