Ögonblick IV

Jag ligger i sängen i jaktkojan och lyssnar på eldens arbete. I handen håller jag Ondskans sten, av Stephen Donaldson. Jag har nästan läst ut den. Pappa, som också vilat ryggen, reser sig upp. Det knakar i han leder då han rör sig. Han lägger på ännu några vedträn på elden. Den behagliga värmen sprider sig med en lukt av rök då granklabbarna sprätter när värmen tar dem.

***

Telefonjack

Vi hade problem med telefonen, visserligen IP-telefoni, men det skulle gå att koppla den från bredbandsuttaget till det vanliga telefonjacket i lägenheten så vi kunde ha telefoner i alla rum. Jag ringde vaktmästaren, som kom och kollade och sa att allt var i sin ordning. Men inte fungerade det. Jag pratade med vår operatör som sa det inte var deras jobb.

Så tröttnade jag. Och ringde pappa. Han skulle ändå komma ned snart, så vi kunde titta på det då. Han hittade felet omedelbart. Telekablarna som kom ut från väggen var avklippta. De stack knappt fram alls. Förmodligen var det något som hänt då de tapetserat om i lägenheten innan vi flyttat in. Nåja, vi behövde inte koppla upp oss mot telenätet, så vi drog upp ett internt system i lägenheten, pappa och jag.

Skärvor

På skolgården vid Tallbacka finns många skärvor kvar. Dels finns det det som var bra. Jag, min bror och vår gemensamme vän - en av mina klasskamrater - som lekte superhjältar och Star Wars i skogen bakom skolan. Dels finns det det som var mindre bra. Som när jag tvingades slåss mot klassens bråkstake. Gång efter gång. Hetsad av mobbarna. Och så det som var mindre bra. Som när gänget jagade mig och min bror med kniv. När de slog in lillebrors ansikte mot glasrutan (rutan höll). När de coola killarna pissade på min cykel. Eller allt det andra.

Ändå. Många riktigt bra minnen skapades där. Efter skoltid. Jag vill därför tacka min bror och min barndomsvän. Tack för superhjältarna bakom skolan. Tack för Star Wars i sandlådan och skogen. Tack för kälkbackarna och alla robotar i lekrummet. Tack för alla oförglömliga minnen.

De roligaste matcherna att vinna

Jag minns inte riktigt när jag lärde mig schackspelets regler. Det var dock i tidiga år. Jag spelade med pappa. I förskolan, sexårs, spelade jag med en annan sexåring. En av fröknarna satt med. Vi spelade och jag schackade kungen. "Du måste flytta den", sa jag, "annars vinner jag". Men både min kompis och fröken skakade på huvudet: "Man spelar tills alla pjäser är tagna", förklarade fröken. Jag blev så upprörd så jag inte spelade schack med någon i förskolan igen.

Hemma började jag och pappa spela om vem som skulle diska efter maten. Då gick jag i ettan. Spelen kunde pågå upp till en timme. Pappa tänkte flera drag fram. Jag försökte, men jag inkluderade bara mina egna pjäser i den planeringen.

Jag diskade många gånger kan jag säga. Jag besegrade honom nog en enda gång i schack, då var jag betydligt äldre.

I högstadiet spelade jag mot två av klassens snillen. När den förste av dem förlorade skrattade den andra ut honom och sa ungefär: "Jag ska visa hur man ska göra." Jag vann också det andra spelet. "Men det var nästan fusk", hävdade min klasskamrat, "för det var så kort tid av lunchen kvar."

Pappa myste då jag berättade för honom.

I gymnasiet spelade jag flera hundra spel mot en god vän. Jag vill minnas att jag vann snäppet fler än honom. Nästan varje lunchrast satt vi och lirade på skolbiblioteket.

Pappa flinade också då jag berättade om en av mina nya bekanta, som plockade fram schackbrädet under mitt första besök. Min bekanta hade länge pratat om hur bra han var på att spela schack. Nu skulle han visa. Vi spelade, och han fick tidigt övertaget. Det såg länge illa ut, men jag började ana att jag kunde vända då han inte uppmärksammade en av mina möjligheter. Så jag tog chansen. Vände matchen och vann. Min bekanta sa inte ett ord. Han reste sig upp, skrapade raskt ned alla pjäser i lådan och bar bort schackspelet. Efter det pratade han inte om schack. Nånsin mer.

Och pappa skrattade: "Det är de matcherna som är roligast att vinna."

"...inte är det riktig poker."

Under uppväxten brukade jag och pappa spela tvåmansvist. Jag vann väl inte så där jätteofta. Snarare tvärtom. Uppskattningsvis vann pappa 19 av 20 gånger, varpå han brukade flina: "Gammal är äldst."

Vi spelade även poängpoker ibland. Och i somras var jag uppe i Gällivare samtidigt som mina bröder. Det blev en del kortspelande, bland annat introducerade vi pappa i Texas Holdem. Vi förklarade hur det gick till. Vi satsade med fyra-i-radbrickor och Monopolpengar. Han rynkade på näsan, men spelade. Dock hade han svårt att hänga med. Jag minns inte riktigt vem av oss fyra som vann, men efteråt skakade han på huvudet: "Men inte är det riktig poker det där. Det ska vara stötpoker. Det brukade vi spela när jag växte upp."

Samma sak gällde Chicago. "Det är ju så många byten. Där kan vem som helst vinna."

Ja, han kunde vara lite trulig över sånt han inte riktigt förstod. Nya saker. Men i tvåmansvist var han kung.

Hjortronsomrar

Jag minns den första hjortronplockningen med pappa som om det vore igår. Sommaren 1980, jag var tre och ett halvt. Jag hade fått tjata på pappa för att få följa med, och äntligen blev det av. Jag plockade i en liten leksakshink, en sådan man har i sandlådan. Tre deciliter fick jag ihop innan jag plurrade och blev kall om fötterna.

Också pappa mindes våra många hjortronresor ihop. Han skrev om det i en kort text på några sidor, kallad Hjortronsomrar:

"Vi kliver över det vattenfyllda diket, min son och jag. Sonen är tre år, halvvägs in på det fjärde. Ena handen runt min hals och den andra handen håller hårt i den lilla hinken.
Äntligen får han följa med pappa och plocka hjortron."

Jag hade alldeles glömt bort den texten. Han mailade den till mig sommaren 2007. Nu när jag gick igenom vår gamla mailkonversation hittade jag den igen. Och saknaden, som hela tiden finns där, växte sig än större.

Pappa och jag

En betydligt yngre upplaga av mig själv tillsammans med jakthunden, som också han då var ung och vid god hälsa. Nu är han gammal och trött, lite dement och halvdöv. Men fortfarande en jäkligt bra hund. Här har pappa och jag lagt jaktgevären åt sidan för att vila benen vid lägerelden en stund. Vi tände många lägereldar, pappa och jag.

Den norrländska myren

Jag och pappa plockade ofta hjortron i dessa trakter. Där vilar ett lugn som tar tyngden från axlarna och gör det lättare att andas. Till sommaren ska jag dit igen, då med min bästa vän om han kan följa med. Det är fyra år sedan jag var dit senast. Alldeles för länge sedan.

Foto: Tyko Lehto

Narkaustuntuuri

En av de vackraste platser, jag är ofta där i tanken. Jag var där med min far och några hjortronhinkar här om natten. Han sörjde att jaktlaget hade ryckts ifrån honom. Sedan vaknade jag. Det tog lång tid att somna om.

Foto: Tyko Lehto

"Bäcken brusar muntert i sin fåra."

"Bäcken brusar muntert i sin fåra." Det var de första skönlitterära ord jag läste som var författade av min far, inledningen till vårt gemensamma fantasyepos. Det var pappa som kommit med idén:
- Jag börjar ha läst så mycket fantasy, så jag tänkte: hur svårt han det vara? Och du har ju redan en värld som vi kan utgå ifrån. Ska vi skriva en roman ihop?
Och på den vägen var det. De senaste åren hände inte så mycket mer än att vi pratade om vårt projekt då och då. Och det tycktes alltid komma saker i vägen. Men vi hade inte gett upp.
Nu sitter jag här och bläddrar igenom min fars alla anteckningar, händelsescheman, årtal, mer eller mindre färdigskrivna kapitel och de båda versionerna (som kanhända var tänkta att sammanfogas). Och det är imponerande hur mycket han hann knacka ned, med tanke på att han satt med läsglasögonen på nästippen, sneglade ned på tangentbordet och siktade noga med pekfingrarna en bokstav i taget.

Ögonblick IV

- Jaha, du har skrivit en insändare om det, säger pappa.
- Jo.
- Bra. Jag hade tänkt göra detsamma, men det räcker om en Lehto tar bladet från mun.

*****

I skogen vid elden. Knastrande och värmande. Vi lutar oss tillbaka i mossan. Det har varit nattfrost. Ett pudervitt snötäcke pryder Narkaustuntuuris topp. Bergets steniga skravel reser sig över oss på andra sidan myren. Bakom oss ligger den ensliga skogskojan vi sovit i.
Vi samtalar om döden.
- Det bästa vore att få dö knall och fall, utan att veta om det själv. Inte bli liggande flera år, säger pappa.
- Jo.
- Det vore ett bra sätt att dö.

*****

- Det är länge sedan det är röjt sly runt stugan. Det är väl två år sen du gjorde det sist, ingen har gjort det efter dig.
Det var pappas sätt att fråga om jag kunde ta hand om det igen. Men jag var ju bara upp en vecka, så jag sa nej. Vi kanske kunde göra det nästa sommar, sommaren 2010?

*****

Tärendö älv flyter makligt förbi. Jag, brorsan och farsan sitter vid stranden och lyssnar till eldens knastrande och vågornas sång. Röken svider i ögonen. Tre fiskespön står lutade mot björkslyet. Ryggsäcken ligger på stenarna. En korv fräser över elden. Det är pappas födelsedag. Då vi var små åkte vi dit varje år när han fyllde år den 21:a juli. Till Saarikurkkio.

"Vem har du tagit livet av nu då?"

Ja, det var vad farsan undrade då jag i våras skickade honom ett obetitlat fantasymanuskript, det första från min penna på mycket länge. Hjortronplockning hade en stor roll i berättelsen, och naturligtvis var det mycket farsan kände igen från de hjortronturer vi gjorde tillsammans. "Jag var tvungen att bläddra till slutet för att se hur det skulle gå", mailade farsan dagen därpå. Mycket riktigt hade någon dött, men väldigt tidigt i historien. Farsan såg likheterna med honom själv och romanfiguren, en erfaren skogsmänniska som helst var ute i skogen, och sa med glimten i ögat: "Jaså, du önskar livet ur mig?"

Romankaraktären dog av en hjärtinfarkt. Precis som farsan i december förra året.

Det var några mindre detaljer som farsan också skakade på huvudet åt vad gällde förfarandet i vissa situationer. "En stadsbo märker nog inget, men kan man lite om skogen kommer man att haka upp sig på det", förklarade han. Jag visste precis vad han menade. Inga stora grejer, utan mindre detaljer som jag varit för lat för att lösa, eftersom jag inte trodde någon skulle märka dem. Jag åtgärdade dem dock efter farsans kritik.

Farsan sade också att han med spänning skulle följa de framtida äventyren som karaktärerna i boken skulle råka ut för. Det har kommit annat skrivande i mellan, men snart är det dags igen. Dock tyvärr utan farsans kommentarer om stadsbor...

Tiomilavandringen

Jag vet inte när idén föddes. Men den var pappas. Vi skulle vandra genom skogen från Gällivare till Tärendö. Själv hade jag många år tidigare cyklat samma sträcka, men vägen förbi Dokkas och Ullatti. Men farsan tyckte vi borde gå. Han hade tittat på kartorna. Funderat. Inte var det mer än tio mil eller så. En baggis. Vi kom fram till att vi skulle gå på våren, när snön smält men innan insekterna vaknat på riktigt. Vi ville slippa myggen eftersom vi planerade sova under bar himmel.

Det är nu några år sen. Fem, tror jag.

Vi pratade om det då och då. Det skulle ju passa också. Man skulle ha tid att ta ledigt från vardagslivet. Och vi kunde ju inte vänta för länge, bäst att gå medan farsan hade någorlunda flås.

Det blev aldrig någon tiomilavandring. Vi sov aldrig under bar himmel. Vi fiskade inte längs vägen.

Ögonblick III

Hungriga och trötta efter en hel dag på hjortronmyren. Vi stuvar in hinkarna i farsans silverfärgade Ford Taunus. Sätter oss och så vrider han om nyckeln. Inget händer.

Han provar igen. Inget svar.

Pannan fårar sig i bekymrade veck då han reser sig och kollar under huven. Vi har parkerat i medlut, eftersom han visste att generatorn krånglade. Nu har den lagt av helt. Har förmodligen inte laddat batteriet alls på länge.
Det är bra att försöka knuffstarta. Vi knuffar, han hoppar in i bilen och vrider nyckeln. Bilen nyper till, och mina tolvåriga muskler orkar inte knuffa den vidare.

- Ja, ja, säger farsan, din farbror vet ju var vi är. Lika bra att göra upp eld. Han kommer nog när han känner kaffelukten, skojar farsan.

Jag tänker att det är över fyra mil till Tärendö. Men snart sprakar elden muntert. Farsan kokar upp vatten i den sotsvarta skogspannan och - faktiskt - precis då han slår i kaffepulvret så hör vi en bil komma längs basvägen.
Snart uppenbarar sig min farbrors röda buss. Han stannar, hoppar ur bilen och säger:

- Jag tyckte väl att det luktade kaffe.

***

- Du kommer att ha ett av de ovanligaste extrajobben, säger farsan, om du vill. Det är tungt, men du är ju van på hjortronmyren så jag tror du orkar.

Klart jag vill. Den vintern åker vi runt i skogen med min farbrors ena skoter. På den andra sitter min farbror som är med oss. Vi har specialsydda axelväskor och stegar med oss. Pulsar runt i djupsnö som räcker mig till midjan, ställer stegarna mot träden och klättrar upp. Denna vinter säljer jag kottar till Domänverket för nästan 4.000 kronor. Jag är kanske tolv år och ilar som en ekorre upp och ned för stegen, fyller axelväskan med gröna kottar, skyndar ned och tömmer den i släpet. Sedan upp igen. Ofta får jag flytta stegen då kottarna tar slut på de närmsta grenarna.

Farsan flinar.

- Ta det lugnt, du ska orka flera dagar till, säger han. Själv tar han det med ro. Ändå plockar han mer än mig. Precis som på hjortronmyren om somrarna.

***

- Vi måste kolla hur du är på att träffa, säger farsan, du har ju i och för sig skjutit luftgevär, men det är inte riktigt samma sak.

Han ger mig Tikkan 222 och jag matar in en patron i loppet.

- Ser du märket på stenen där borta, undrar han, den stora stenen där, ungefär 100 meter ut på hygget?

Jag nickar.

- Kan du träffa det?

- Jo, det tror jag.

Jag lägger upp kolven mot axeln. Höjer geväret, tar ett djupt andetag. På en lång utandning siktar jag in mig, kramar mjukt avtryckaren varpå skottet snart går av.

Det smäller till.

- Ja jäklar, säger farsan och le stolt. - Fullträff.

***

Ögonblick II

Farsan stannar och spänner loss kosan från bältet. Framför oss ligger kallkällan, alldeles klar. På den sandtäckta botten dansar sanden då vatten porlar upp ur underjorden. Runt omkring slokar Maunovaaras granar med sina tunga, lavklädda grenar.

Med sin ena hand, där översta leden på ett av fingrarna är av efter en olycka med en vedkap, räcker han över kosan till mig.

- Drick försiktigt. Det är kallt, säger han.

Vattnet smakar himmelskt, men det har en bismak av metall. Och han har rätt om kylan. Det riktigt isar i strupen.

***

Med snubblande steg vacklar farsan fram och gestikulerar vilt. Det är tydligt att han kippar efter luft. Ögonen är uppspärrade. Det syns att det är nära till panik. Jag och brorsan är ensamma på gården mellan stugan och bastun. Tankarna skenar likt en otränad jakthund som fått korn på några renar. Jag inser att det är fyra mil till närmsta sjukhus. I Pajala. Jag inser att det kommer att ta tid för ambulansen. Paniken växer. Farsan fortsätter gestikulera och vänder ryggen mot oss. Jag gör en ansats att springa iväg. Telefonen finns i min farmors hus längre bort på samma gård. Han skakar på huvudet. Visar med handen. Brorsan fattar vinken.

Sedan går allt fort. Brorsan, tre år yngre än mig, slår och bankar på farsans rygg. Det låter som om något ska gå sönder. Till slut hör jag hur farsan drar efter andan, men brorsan fortsätter slå.

- Sluta, sluta, säger farsan, jag kan andas nu.

Då slutar brorsan slå.

Farsan skrattar medan han kippar efter luft.

- Tänkte du slå ihjäl gubben din, undrar han.

Det är knappt jag och brorsan hör honom. Vi är bara glada över att han lever.

***

Farsan var inte den sentimentala typen. Han var den som kunde avbryta ett telefonsamtal nästan mitt i en mening om han tyckte vi fått sagt det som skulle sägas. Den sista gången jag ringde honom, jag tror det var helgen innan han dog, förmodligen lördagen, undrade han som vanligt vart jag var på väg. Jag hade för vana att ringa honom och prata bort lite tid då jag var ute och gick. Nu hade jag jobbat på ett äldreboende.

Vi småpratade. Jag frågade om hans förkylning som inte ville ge med sig. Den var ovanligt envis, medgav han.

- Men det är ju inget man dör av, skojade jag.

Och han, som aldrig brukade klaga, sa då - liksom flera andra gånger under hösten, hur mycket besvär han hade av magen. Han hade bokat en ny läkartid, det var drygt två veckor kvar. Han hade bara två eller tre dagar. Men det kunde inte vi veta.

När vi avslutade samtalet sa han något som han aldrig brukade säga:

- Det var trevligt att du ringde.

Det var (förutom hej då) de sista ord jag hörde av honom.

***

Ögonblick

I min första lägenhet ljuder Simon and Garfunkle ur högtalarna. Farsan är på besök. Vi sitter i vardagsrummet. Jag dricker te, han kaffe. Det var inte så ofta vi träffades på tu man hand, om man inte räknar med alla skogsturer eller gånger i bastun. Där sitter vi i alla fall. Han sörplar på kaffet, ler lite truligt eftersom han vet att jag inte gillar sörplande. Vi har småpratat som vi brukar. Han berättar om jakten, vi pratar politik och framtida planer.

Det blir tyst en stund. Han dricker ur koppen och sträcker ut sig på soffan.

- De var perfektionister, säger han om Simon and Garfunkle.

- Jo, det hörs, svarar jag.

Sedan låter vi musiken ljuda ett tag. Ingen säger något på en lång stund. Han i soffan och jag i fåtöljen.

***

Farsan och jag lastar ur hjortronhinkarna ur skuffen. Närapå 30 kilo. Ett hårt dagsverke. Ryggen är trött. Benen likaså. Farsan luktar svett och myr och djungelolja. Jag förmodar att jag gör detsamma.

- Eldar du bastun, undrar han.

- Jo.

Då kommer min farbror som bor på samma gård. Han är på väg ut på hjortronmyren bortanför Männikkö, på jaktmarkerna.

- Ska ni med eller är ni helt slutkörda?

Farsan tittar på mig. Jag nickar.

- När åker du?

En halvtimme senare sitter vi i min farbrors bil, på väg tillbaka till myren. Svettfläckarna på de rödrutiga flanellskjortorna har knappt torkat. Kroppen är mör. Men det är en skön känsla.

***

Svetten lackar i bastun. Vi dricker ur varsin Falcon Bayersk. Någon gång fuskade vi med en Norrlands Guld. Farsan slänger på mer vatten och det fräser om stenarna. Elden kastar dansande ljussken genom kaminlocket. Lövruskorna värms på stenarna och en doft av björklöv sprider sig med röken.

***

Magen skriker. Vi har varit ute och traskat hela dagen. Mina Tretorn är fuktiga av svett. Jag sparkar av mig stövlarna då vi rastar, efter att jag gjort upp eld. Det sprakar och knastrar om tjärstubben. Farsan flinar.

- Det blir stekpalt, säger han.

Han vet att jag avskyr stekpalt.

- Men de har aldrig varit kryddade som nu, fortsätter han.

- Med vad då?

- Du får se.

Han tar fram stekpannan och fräser sönderskurna paltbitar ovanför elden. Smälter lite smör och häller upp.

- Så där.

Jag tar en tugga. Nåt måste jag få i mig. Vi har gått över två mil under dagen. Det smakar ljuvligt.

- Du ser, säger han mellan tuggorna.

***

Åter på basvägen vid Suorsa. Hinkarna nästan rågade av hjortron. Hettan ligger tung över skog och mark, luften nästan darrar. Skjortorna är blöta av svett, byxorna upp till knäna blöta av myrvatten.

Farsan öppnar bagageluckan. Letar i bagaget.

- Jag glömde visst läsken, säger han.

Vi letar igenom bilen. Där finns inget vatten.

- Kan du dricka en öl?

Jag nickar, jag kan dricka vad som helst. Strupen är torr som fnöske.

Det blir en Falcon 2,25%. Jag blir faktiskt lite yr. Efter en dag på myren utan mycket i magen, uttorkad och trött. Farsan skrattar:

- Ja jäklar att jag skulle börja langa öl när du bara är 14 år.

***

- Jag röstade på Miljöpartiet, säger jag.

- Jaså … Ja då är det ju inte helt bortkastat i alla fall, svarar farsan.

***

- Har du gjort den här?

Han står med min kniv i handen. Jag har gjort den i skolan på slöjden, blad och allt. Han väger den i handen, vrider och vänder på den. Drar den ur slidan några gånger.

- Det är en jäkligt fin kniv.

Kniven visar han upp för jaktlaget, vänner och bekanta. Han är stolt så han vill spricka. Själv ser jag bara en kniv som är ganska taffligt gjord. När jag tittar på den nu, tjugo år efteråt, är kniven smutsad och välanvänd. Träet i slidan är missfärgat av sol, väta och vind. Lädret mörknat. Knivskaftet har några sprickor och är delvis missfärgat också det. Jag trodde jag skulle ha tappat bort den vid det här laget. Men den följer envist med. Andra knivar har jag tappat i skogen, men aldrig denna.

Isä

Han skrev de senaste åren under sina mail med det. Isä. Och inledde ofta med "terve poikka". Inte för att vi skrev mail särskilt ofta. Men ändå.

Den 7:e januari åker jag till begravningen. I slutet av månaden ska jag köra ned en lätt lastbil fylld med saker då jag och syskonen ska ta våra saker från barndomshemmet som ska säljas. Känns lite märkligt.

Jag tror inte på någon fortsättning efter att vi gjort vårt i denna värld. Men jag kan förstå varför en del väljer att tro.