Jag minns faktiskt inte när jag läste Jonas Gardells böcker första gången. Jag var länge lite avigt inställd, jag var inte helt förtjust i hans shower, han föreföll lite väl hysterisk även om det stundtals blev rätt kul. Det kunde dock vara långa transportsträckor.
Av en händelse snubblade jag över En komikers uppväxt vid ett av mina många besök på biblioteket. Jag läste på baksidan och ryckte på axlarna. Lite senare halade jag upp mitt bibliotekskort för att låna den. Redan samma kväll hade jag läst den pärm till pärm.
Det snurrade i huvudet.
Nästa dag gick jag till biblioteket och lånade allt annat som fanns inne av honom. Det mesta var inte alls lika starkt som min Gardelldebut, men Vill gå hem åtminstone tangerade mästerverket. Jag vet inte riktigt vad det var som tilltalade mig, visst var de välskrivna, med enkel prosa, och handlingen var medryckande. Kanske var det karaktärsskildringarna, Gardells sätt att krypa innanför skinnet på karaktärerna, hans förmåga att skapa identifikation och sympati. Även med de mindre trevliga karaktärerna.
Jag skrev mestadels fantasybetonade berättelser på nittiotalet. Samtidsskildringarna kom efter millennieskiftet, och visst märker jag då och då av arvet efter Gardell i mina historier. Inte så att jag kan sätta fingret riktigt på hur han influerat mig, men av alla författare är det honom jag tagit mest intryck av vad gäller hur en god historia ska vara komponerad. Ibland har även vänner och bekanta fått läsa något av mina manuskript på ett tidigt stadium. Och ibland har någon välmenande sagt: "Du skriver ju som Gardell". Tro mig, en av de bästa komplimanger jag kan få.
Med jämna mellanrum, säkert en gång per år, minst, brukar jag läsa om En komikers uppväxt - helt enkelt för att det är en förbannat bra roman. Det tar inte lång tid, för fast jag redan läst den ett tjugotal gånger så kan jag inte lägga undan den när jag väl börjat. Som en morgon innan jobbet för några år sedan, då jag av misstag började på kapitel 1 vid tekoppen. Jag var helt enkelt tvungen att ta med den till jobbet för att fortsätta på fika- och lunchrasten. När jag sitter där försjunken i boken med en kopp choklad i handen, kommer en arbetskamrat från samma skift in. Han får se vad jag läser och gör stora ögon:
"Va fan, läser du en jävla bögbok? Nåt sånt kommer då inte mina ungar att få läsa. Man vill väl inte ha en rumnisse i huset!"
Jag skakar på huvudet och återgår till Gardell. Tycker nästan lite synd om min arbetskamrat. Men bara nästan.
Av en händelse snubblade jag över En komikers uppväxt vid ett av mina många besök på biblioteket. Jag läste på baksidan och ryckte på axlarna. Lite senare halade jag upp mitt bibliotekskort för att låna den. Redan samma kväll hade jag läst den pärm till pärm.
Det snurrade i huvudet.
Nästa dag gick jag till biblioteket och lånade allt annat som fanns inne av honom. Det mesta var inte alls lika starkt som min Gardelldebut, men Vill gå hem åtminstone tangerade mästerverket. Jag vet inte riktigt vad det var som tilltalade mig, visst var de välskrivna, med enkel prosa, och handlingen var medryckande. Kanske var det karaktärsskildringarna, Gardells sätt att krypa innanför skinnet på karaktärerna, hans förmåga att skapa identifikation och sympati. Även med de mindre trevliga karaktärerna.
Jag skrev mestadels fantasybetonade berättelser på nittiotalet. Samtidsskildringarna kom efter millennieskiftet, och visst märker jag då och då av arvet efter Gardell i mina historier. Inte så att jag kan sätta fingret riktigt på hur han influerat mig, men av alla författare är det honom jag tagit mest intryck av vad gäller hur en god historia ska vara komponerad. Ibland har även vänner och bekanta fått läsa något av mina manuskript på ett tidigt stadium. Och ibland har någon välmenande sagt: "Du skriver ju som Gardell". Tro mig, en av de bästa komplimanger jag kan få.
Med jämna mellanrum, säkert en gång per år, minst, brukar jag läsa om En komikers uppväxt - helt enkelt för att det är en förbannat bra roman. Det tar inte lång tid, för fast jag redan läst den ett tjugotal gånger så kan jag inte lägga undan den när jag väl börjat. Som en morgon innan jobbet för några år sedan, då jag av misstag började på kapitel 1 vid tekoppen. Jag var helt enkelt tvungen att ta med den till jobbet för att fortsätta på fika- och lunchrasten. När jag sitter där försjunken i boken med en kopp choklad i handen, kommer en arbetskamrat från samma skift in. Han får se vad jag läser och gör stora ögon:
"Va fan, läser du en jävla bögbok? Nåt sånt kommer då inte mina ungar att få läsa. Man vill väl inte ha en rumnisse i huset!"
Jag skakar på huvudet och återgår till Gardell. Tycker nästan lite synd om min arbetskamrat. Men bara nästan.
Var likadant för mig, En komikers var det första jag läste av honom och första gången jag läste den slukade jag den också i ett nafs.
SvaraRaderaOch för mig med. Jag har läst hela triologien om Juha och Jenny flera gånger.
SvaraRadera