Jag och min bror levde i filmernas värld. I pojkrummet som vi delade byggde vi rymdfarkosterna från filmerna i lego, papper och kartong. Sandlådan blev ökenplaneten Tatooine. Skogen bakom skolan förvandlades till den skogsklädda månen Endor, om vintrarna var de översnöade fotbollsplanerna bakom snabbköpet den frusna isplaneten Hoth. Vi byggde stora robotar i kartong, vi samlade kläder i rätt färg och klädde ut oss.
Filmerna och filmvärlden följde mig genom skolåren. Till och med i högstadiet. "Hörde du vad han pratade om", skrattar hon som var först i klassen att få bröst, "om Jabba the Hutt! Alltså, är han sju år eller?" Och klassen skrattade. Men jag stod fast. Det var det enda jag stod fast vid. Jag lämnade min lillebror, sprang ifrån honom när gänget kom för att ge oss stryk.
Jag lämnade honom när de fulla killarna kom för att banka in hans huvud mot fönstret på baksidan av skolan. Jag lämnade honom gång efter annan. Men vid filmerna stod jag fast.
Min bror, han stod alltid vid mig. Jag undrar varför han alltid fanns där? Trots allt jag aldrig gjorde. Eftersom han pratade sitt egna märkliga språk, som bara familjen och vår gemensamma kamrat kunde förstå, fick min bror alltid vara Chewbacca då vi lekte. Men snart var jag tvungen att sluta, jag gick i nian och det gick inte att leka när man gick i nian. Det fanns alltid någon som såg. Någon som förstod. Någon som berättade.
Men filmerna? Filmerna fanns kvar. Vid det laget hade jag väl sett dem hundratals gånger. Jag hade spelat in filmernas ljudspår på kassettband, så jag kunde lyssna på dem när videon inte var ledig. Jag hade samlat ihop alla serier, och alla figurer jag kunnat komma över, men smärtan över att sluta leka var allt annat överskuggande.
Räddningen kom 1988. En vit box, röda bokstäver: Stjärnornas Krig – rollspelet. Leken flyttades in och ändrade form, nu utspelades den runt köksbordet. I fantasin. Med ord, penna och papper.
Jag reste runt i galaxen utan att ta ett steg. Och min bror var med mig.
Filmerna och filmvärlden följde mig genom skolåren. Till och med i högstadiet. "Hörde du vad han pratade om", skrattar hon som var först i klassen att få bröst, "om Jabba the Hutt! Alltså, är han sju år eller?" Och klassen skrattade. Men jag stod fast. Det var det enda jag stod fast vid. Jag lämnade min lillebror, sprang ifrån honom när gänget kom för att ge oss stryk.
Jag lämnade honom när de fulla killarna kom för att banka in hans huvud mot fönstret på baksidan av skolan. Jag lämnade honom gång efter annan. Men vid filmerna stod jag fast.
Min bror, han stod alltid vid mig. Jag undrar varför han alltid fanns där? Trots allt jag aldrig gjorde. Eftersom han pratade sitt egna märkliga språk, som bara familjen och vår gemensamma kamrat kunde förstå, fick min bror alltid vara Chewbacca då vi lekte. Men snart var jag tvungen att sluta, jag gick i nian och det gick inte att leka när man gick i nian. Det fanns alltid någon som såg. Någon som förstod. Någon som berättade.
Men filmerna? Filmerna fanns kvar. Vid det laget hade jag väl sett dem hundratals gånger. Jag hade spelat in filmernas ljudspår på kassettband, så jag kunde lyssna på dem när videon inte var ledig. Jag hade samlat ihop alla serier, och alla figurer jag kunnat komma över, men smärtan över att sluta leka var allt annat överskuggande.
Räddningen kom 1988. En vit box, röda bokstäver: Stjärnornas Krig – rollspelet. Leken flyttades in och ändrade form, nu utspelades den runt köksbordet. I fantasin. Med ord, penna och papper.
Jag reste runt i galaxen utan att ta ett steg. Och min bror var med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar