Hjortronsommar

Jag är osäker på titeln på denna. Tills vidare har den "Hjortronsommar" som arbetsnamn. En nutida fantasyhistoria, i första hand avsedd för ungdomar. Detta är det första kapitlet ur del ett. Fler delar är under utveckling. Dessutom behöver denna text redigeras. Jag har varit lite rörig på sina ställen. Och ja, hjortronplockning ligger mig varmt om hjärtat.

Hjortronsommar

1. Farfar får en idé

Det var Farfar som kom med idén.

- Vi kan plocka ihop till stålarna, sa han och jag undrade vad han menade.

Stålarna Farfar pratade om var försenade amorteringar på huset mina föräldrar bodde i. Farsan gick arbetslös och var stängd från kassan sedan han sagt upp sig själv. Han hade inte trivts på jobbet och inte lyckats hitta nåt nytt, så efter en tids sparande hade han sagt upp sig. Morsan arbetade som kokerska i en skolbespisning, men det gav inte mycket eftersom det var en halvtidstjänst.

- Jag blir stängd i fyrtiofem dagar, grabben, men sen är vi på grön kvist igen, hade farsan sagt.

Sista veckan på de fyrtiofem straffdagarna utan pengar erbjöds han jobb i Skåne.

- Satana perkele. Inte är det tal om saken, dundrade farsan, här har vi alltid bott och här ska vi bo med grabben våran. Eller hur, morsan? Det är väl för fan inte klokt att nån annan ska bestämma var man ska bo. Perkele. Jävla borgarpack och mörkermän.

Morsan hade nickat och mumlat något. Jag tror att hon hade kunnat tänka sig att flytta. Men farsan ville inte. Det fanns, brukade han säga, några grundläggande fel med Skåne:

1. Man åker inte skoter i Skåne

2. Man kan inte se midnattssol i Skåne

3. Man ser inget norrsken

4. De har inga berg (säger de att de har det så har de aldrig sett Dundret eller fjällen)

5. Där är fullt av skåningar

Han var alltid noga med att han skämtade om den där sista punkten. För det var inget fel på dem.

- Vi är alla svenskar, sa han och mumlade sedan lite lägre:

- Även om vissa borde ha förblivit danskar…

Men farsan menade aldrig något illa med det. Han var som han var, farsgubben. Han snusade grovsnus och skydde snus i portionspåsar som pesten. Helst skulle det vara Gällivares eget snus. Men gick det inte så hittade han något annat.

- Du ska fan inte börja med snus grabbhalva, sa han en gång och klappade mig på axeln, men om du börjar peta in prillor under läppen så är det grovkornigt det ska va.

Farsan drack Gällivare Stark, och när bryggeriet las ner så började han handla hemkört av Pekka, en bekant som bodde ute i en by inte långt härifrån.

Jag hade aldrig träffat Pekka mer än som hastigast, men han var billig på drickat, sa farsan.

När det kom till snask och andra onyttigheter så var han benhård. En gång hade jag fått utegångsförbud för att jag kommit hem med en påse Gott och blandat.

- Handlar du karra så handlar du av Muddus. Det är karra det. Och glöm det inte, pojkspoling, röt han som den björn han var innan han stängde dörren till mitt rum.

Nej, Skåne blev det inte. Hade han bestämt sig så hade han, då kunde inget i världen få honom att ändra sig.

Vi bodde sen ett år tillbaka i en liten villa med fyra rum och kök i utkanten av samhället. Fint ställe. Röd stuga, vita knutar. Vedeldad kamin. Billig värme, alltså. Farsan köpte ved billigt av en bekant, mot att han tog reda på veden själv. Och farsan var inte rädd för att hugga i. Han var en liten arbetsmyra, åtminstone då det gällde att spara en slant. Tillsammans med Farfar brukade de såga och hugga och klyva hela dagar i sträck. De tävlade alltid om vem som orkade mest, och trots att Farfar var nästan trettio år äldre än farsan, så vann han alltid. Han gjorde mest. Sen tog de en pilsner i bastun och skrockade om dagens eskapader. Ibland satt jag med dem i bastun, där ångan svedde mitt skinn brännade rött. I skenet av stearinljusen på golvet och eldsflammorna som brummande dånade inne i kaminen, satt jag och lyssnade till deras diskussioner.

Farfar hade föreslagit att de skulle dra in el till bastun.

- Är du inte klok gubbe, undrade farsan, vad är det för sörlänningsfasoner? Knapsu! Vette tusan hur det blitt sån karl av mig när man har dina gener i sig. Perkele.

- Åja, svarade Farfar, nog undrar jag detsamma. Trettio äldre än dig är jag, men nog håller ryggen min för lite skogsarbete alltid.

Farsan hade arbetat nere i gruvan som elektriker i tjugo år, men han hade börjat känna av jobbet. Innan honom hade Farfar slitit i mörkret, men han klagade högljutt på att de hade fått det för enkelt nu för tiden, gruvgubbarna.

- Det är tammefan maskiner till allt. Inge grovjobb. Inge svett. Annat vare på min tid.

Tjugo år omkring femhundra meter och mer under marken. Som en levande död. Gruvdamm. Mörker. Skiftarbete. Det slet hårt på kroppen.

På farsan hade det tagit ut all sin rätt.

Och nu, när han vägrade ta ett arbete på nåt byggföretag i Skåne, fick han ännu en avstängning från A-kassan.

- Det är fan i min stortå inte rätt, grinade han vid köksbordet en kväll då de trodde att jag sov, här har jag pantat ryggen i gruvan och nu är ryggen min inget värd. Men inte bryr de sig om mitt läkarintyg inte...

Till på köpet hade han ramlat och brutit benet. Svärande hade han muttrat att nu skulle det gå åt helvete. Brutet ben och ingen försäkring. Farsan hade inte betalat vare sig fackavgiften eller försäkringspremien på länge. Så illa var det.

- Vad fan ska hända med grabben då? Ska han flytta och lämna alla sina polare?

Farsan hade varit som ett spöke i ansiktet då han kom hem från sjukan.

- Nu blir det kärva tider, hade han sagt. Ingen månadspeng. Inget alls. Ett under om vi klarar mat och hyra.

Han hade satt sig framför teven med Farfar och gnällt över kaffekoppen. När farsan fått nog och gick och la sig, ropade Farfar på mig.

- Jonte, hojtade han.

Jag ilade in i vardagsrummet där han satt framför teven.

- Vi ska fan visa dem.

- Visa vem?

- Vi kan plocka ihop till stålarna, sa han och jag undrade vad han menade.

- Vadå plocka, frågade jag.

- Plocka. Böja rygg. På myren.

- Hjortron?

- Skogens guld, serru. Finns hur mycket som helst, bara man vet var man ska leta.

Jag hade aldrig plockat mer än tio kilo ett år. Förra året. Och jag hade svårt att se hur det skulle rädda oss.

- Hjortronen har redan börjat mogna. Så är det bara att köra.

- Hur mycket hjortron behöver vi?

Farfar hummade och reste sig ur tevesoffan, gick fram till skrivbordet i andra änden av vardagsrummet och tog upp miniräknaren.

- Få se, sa han och kliade sig i håret medan fingrarna knappade in siffror.

- Åh fan, muttrade han och betraktade svaret en lång stund.

- Vad blir det, undrade jag.

- Om man beräknar att säsongen tar slut nästa vecka, eller kanske veckan där på, så skulle det räcka med…

Han visslade till.

- …200 kilo i veckan. Förutsatt att vi kan plocka i minst tre veckor och att vi kan sälja bär hela tiden. Då tillkommer bensin och mat. Man blir hungrig som en varg av att springa efter bär med tungan ur mun. Och 200 kilo är inte kattskit. På två man blir det…

Han sneglade på mig och tycktes fundera.

- Säg 50 kilo för dig på sju dar, och 150 på mig. Utslaget per dag blir det…

Han knappade lite till.

- Drygt 7 kilo för dig per dag. Lite mer än 21 för mig. Fan, det är drygt… Men inte omöjligt. Det kan gå, tillade han.

Han la ifrån sig räknaren och stövlade med långa steg ut i garaget.

- Vi måste inventera så vi har med oss allt. Stövlar, vegetationskarta, hinkar, spritkök om det regnar så vi kan fixa käk under en gran eller i skydd av bakluckan, ryggsäckar, knivar, tändstickor, filtar, ombyteskläder, extra tändstickor, lågskor att hoppa i mellan plockningarna, tält… Hm. Kanske lika bra att jag börjar packa combin med ens, avslutade han och gick för att lyfta fram takboxen från garaget för att skruva fast den på takräckena på den röda tvåfyrtin.

- Kanske bäst att du tar med dig lite serier, sa han över axeln, om du nu kommer att orka läsa nåt på kvällarna.

- Men… vadå, ska vi bo i skogen i tre veckor?

- Du vill väl inte flytta till Skåne?

- Nä.

- Och du vill väl att farsan och morsan din ska kunna bo kvar i huset?

- Jo.

- Då så.

- Men... alla bär då?

- Ja, vad är det med dem?

- Ska vi köra omkring med hundratals kilo bär i skuffen?

- Nä för fan. Då ruttnar de bort. Nä nä. Jag känner folk förstår du. Lite här och var. Jag gör som fåglarna, jag gömmer lite här och där. Lånar frysutrymme längs vägen, så att säga.

- Jaha.

- Nå. Farsan din behöver stålar till husräkningarna och du vill bo kvar. Så vi försöker tillsammans. Går det inte får vi hitta på nåt annat. Efter hjortronsäsongen kan vi börja med blåbär. Om inte frosten tar dem. Sen finns det lingon. Har vi tur vill Domänverket köpa kottar i år. I såfall fräser vi ut i skogen med skoter och stege och ger dom vad dom vill ha. Du ser, är man inte rädd att hugga i så går det.

Det lät jobbigt. Men jag ville ju inte flytta till Skåne. Och farsan kunde ju inte tjäna några pengar. Med ett brutet ben går det inte att plocka några bär alls. Då är man hjälplös som räven i saxen.

Farfar visste att Farsan skulle protestera om han anade vad vi hade i kikaren. Så därför sa vi inget. Inte om det. Istället sa han:

- Hörru snorjärs, eftersom du inte duger nåt till tar jag med mig grabben din till skogs. Han måste ju lära sig fiska nån gång.

Farsan verkade förvånad.

- Fiska? Min grabb gillar väl inte sånt?

- Har du nånsin frågat honom?

Farsan såg tvekande på mig.

- Hörru mespropp, sa Farfar, vill han fiska så låt han. Sommarn är snart slut. Vi drar till Tornedalen. Kanske till fjällen sen. Ge han semester vettja. Han har ju lov.

Morsan kom in i vardagsrummet med kaffe och kaka.

- Klart han ska åka.

Och då var saken avgjord.

Det fanns bara ett problem. Jag ville inte lämna spelgänget. Vi var mitt uppe i ett spännande rollspelsäventyr.

Att bara sticka i tre veckor var ett stort avbrott.

Det kändes som ett svek mot grabbarna och Elli.

Jag skyndade mig iväg till telefonen och slog numret till Robbe.

Robbes mamma svarade.

- Pettersson.

- Hej, är Robbe hemma?

- Jo. Väntar du ett tag, sa hon och la ner luren. Jag kunde höra hur hon ropade:

- ROBBEEE! TELEFOOOOOON!

Det gick några sekunder. Jag hörde springande steg och till sist Robbes andfådda röst i luren.

- Hallå?

- Tja. Det är jag.

- Tjena.

- Tänkte att vi kunde spela ikväll, föreslog jag.

- Svavelvinter?

- Jepp.

- Jag vet inte. Palle skulle iväg till sin farmor i Pajala.

Jag bet ihop.

- Jag ska åka bort, sa jag.

- När då?

- I morgon.

- Hur länge då?

- Tre veckor!

- Tre veckor... Men… då börjar skolan ju, suckade han besviket.

- Jag vet.

- Vart ska du åka?

- Till skogs. Farfar och jag ska plocka hjortron. Men det är hemligt, Farsan tror vi ska fiska.

- Hemligt? Men jag menar, i tre veckor? Hur går det med spelet då?

- Jag vet... Och sen kanske vi ska plocka blåbär och sen lingon och sen kottar…

- Kottar?

- Farfar säger att man kan tjäna pengar på det. Och vi behöver stålar nu. Farsan var tvungen att ta ett jobb i Skåne och det ville han inte, så de stängde av hans A-kassa. Så nu måste vi plocka ihop massor av pengar. Men kottar kan vi inte plocka förrän till vintern.

- Men farsan din då?

- Han bröt benet.

- Som fan. Hur mycket cash behöver ni?

- Vet inte. Men vi måste plocka 600 kilo. Säger Farfar.

- 600! Låter mycket.

- Svinmycket. Men annars kanske vi måste flytta.

Det blev tyst i luren ett ögonblick.

- Men ni kan inte flytta. Hur ska det då gå med Den femte konfluxen?

Den femte konfluxen var en äventyrskampanj till Drakar och Demoner som vi höll på att spela. Vi hade fått både spelet och äventyren av Robbes storebror som flyttat till Göteborg för att plugga. Ja, det hade varit tre hela banankartonger med rollspelsböcker i. Jag hade förvisso köpt Drakar och demoner, men det en nyare variant av spelet och inget som de andra ville spela. Som Robbes storebrorsa hade uttryckt det, rollspelen förr var mer nybörjarvänliga.

Jag spelade en krigare som hette Aldric, han hade två hammare – ungefär som åskguden Tor i Marvelserierna, med den skillnaden att Tor hade bara en och att hans hammare var magisk: det var ju Mjölner.

Med i spelgänget var förutom mig, Robbe, Palle, Leffe och Elli. Elli var den enda tjej jag visst om som spelade rollspel och vi var alla i spelgruppen kära i henne, fast hon var ihop med Uffe som gått ut sjuan i våras, då vi slutade sexan.

Uffe var en stor och biffig kille som tränade hockey. När Gunillaskolan mött Sjöparken i vintras hade han ensam gjort hälften av målen för Gunilla. Han var en liten Minifoppa ut i fingerspetsarna. Åtminstone var det vad han ville vara. Och det var vad tjejerna såg honom som.

Ibland har jag hört honom bråka med Elli om att hon måste vara med och spela med en massa töntar, men Elli struntar i vad han säger och spelar i alla fall.

- De är faktiskt mina polare, svarade hon honom. Och då hade jag blivit så svag i knäna att jag inte kunnat stå upp. De hade vikt sig som överkokt spagetti.

Jag tror (hoppas) att de kommer att göra slut snart. Och då har jag chansen…

- Jag vet inte. Fast vi lär ju kanske måsta flytta inom stan. Kanske till en lägenhet. Men jag kan inte göra nåt. Annat än att plocka bär då, svarade jag och märkte hur min röst blivit allt mer lik en sprucken gammal vas under samtalet.

- Okej. Men det skulle vara synd på spelrummet vi har hos dig. Jag säger åt de andra att vi får vänta med att fortsätta spela.

- Schysst.

- Inga problem. Vi kanske kan spela Star Wars eller Mutant medan du är borta. Elli ville spelleda nåt äventyr sa hon.

Det sved till. Skulle jag missa Ellis första äventyr?

Men jag sa bara:

- Visst. Bara jag inte missar konfluxen.

- Lovar.

- Fint. Då ringer jag när vi är hemma igen.

- Okej. Vi hörs. May the force be with you…

- …always, svarade jag och la på luren.

Vi gjorde alltid så i telefon. Star Wars var våra favoritfilmer.

Jag rusade in på mitt rum och plockade ihop en bunt med serier som jag satte ner i min skolrygga. Det blev mest Spider-Man och X-Men, men jag tog med några 91:an ifall Farfar ville läsa. Farfar läste bara 91:an och ibland Lilla Fridolf. Resten var skräp, sa han.

- Jämrans amerikansk dynga och kapitalistpropaganda.

Men det struntade jag i. Och han också, för han brukade köpa mina favoritserier till mig.

När jag packat satte jag mig ner på sängen och tittade i skolkatalogen på våran klass.

Mest av allt tittade jag på Elli. Jag tog fram en sax och klippte ut bilden av henne. Den skulle få följa med mig ut till skogs.