1984. Jag behöver bara blunda och så är jag där. Det var året då jag läste Sagan om Ringen första gången. Året då jag läste Uppbrott från Jorden. Och det var också året då jag spelade rollspel första gången. På Domus vid en hel pall fylld av rollspel och soloäventyr. Och de stora killarna som föraktfullt fnyste: "Du grabben, de där spelen är faktiskt från 11 år". Det var Drakar och demoner de pratade om. Jag stod och fingrade på den grönsvarta boxen, nästan lite nervöst. Det var något nytt. Något spännande.
Jag spelade några gånger med två vänner. Sedan fick jag ett eget spel i julklapp, och tillsammans med min lillebror spelade vi Spindelkonungens pyramid ett tjugotal gånger innan vi övergick till det andra äventyret i häftet, Skelettbyns hemlighet. Efter det kunde min femårige bror inte sova på flera nätter. Med i spelet hade det varit otäcka skelett, odöda som patrullerade runt i en ödelagd by. Som ett resultat av detta fick han inte spela rollspel på flera år.
Tillsammans med en annan kompis (fortfarande mycket god vän), utvecklade vi vårt spelande. Vi ritade kartor, utforskade världar och samlade skatter.
Rollspel för mig är mycket hårt länkade till åttiotalet. Precis som med Stjärnornas krig så fastnade jag i den världen, och även om det numera är väldigt sällan jag spelar, så kallar jag mig alltjämt för rollspelare. Precis som min reservationslösa kärlek för galaxen så långt, långt borta, så är det mer än uppenbart att jag har en stor förkärlek för spelen, i synnerhet de jag spelade då jag växte upp. Och detta märks ibland tydligt i det jag skriver. En gammal bekant, som fick läsa min roman En stygg liten flicka redan 2002, kommenterade detta faktum: "Din skildring av Idas rollspelande känns nästan som en reklambroschyr för rollspel. Du kan ju fundera över det, fast det kanske är meningen, jag vet inte."
Jag svarade nog aldrig då, så jag gör det nu istället: Ja, det är meningen.
Jag spelade några gånger med två vänner. Sedan fick jag ett eget spel i julklapp, och tillsammans med min lillebror spelade vi Spindelkonungens pyramid ett tjugotal gånger innan vi övergick till det andra äventyret i häftet, Skelettbyns hemlighet. Efter det kunde min femårige bror inte sova på flera nätter. Med i spelet hade det varit otäcka skelett, odöda som patrullerade runt i en ödelagd by. Som ett resultat av detta fick han inte spela rollspel på flera år.
Tillsammans med en annan kompis (fortfarande mycket god vän), utvecklade vi vårt spelande. Vi ritade kartor, utforskade världar och samlade skatter.
Rollspel för mig är mycket hårt länkade till åttiotalet. Precis som med Stjärnornas krig så fastnade jag i den världen, och även om det numera är väldigt sällan jag spelar, så kallar jag mig alltjämt för rollspelare. Precis som min reservationslösa kärlek för galaxen så långt, långt borta, så är det mer än uppenbart att jag har en stor förkärlek för spelen, i synnerhet de jag spelade då jag växte upp. Och detta märks ibland tydligt i det jag skriver. En gammal bekant, som fick läsa min roman En stygg liten flicka redan 2002, kommenterade detta faktum: "Din skildring av Idas rollspelande känns nästan som en reklambroschyr för rollspel. Du kan ju fundera över det, fast det kanske är meningen, jag vet inte."
Jag svarade nog aldrig då, så jag gör det nu istället: Ja, det är meningen.
Alltså. Jag minns det dära med boxen. Det var lite som magi...
SvaraRadera