onsdag 30 december 2015

Vad ni inte visste

Vad ni inte visste

"I know that believing
Is hard with the feeling
That home must be millions and millions of light years away"

- Alien like you, The Pigott Brothers

Det var en tegelvägg och där blev inte ens ett märke. Men jag låg på marken där under och undrade vad som hänt.

Jag borde väl ha sett tegelväggen, men jag kollade dels i backspegeln och dels åt sidorna, och plötsligt stod den bara där i min väg. Egentligen var det väl först när jag pustade ut och trodde allt låg bakom mig som det hände. Att slappna av var ganska dumt.

Jag tillbringade uppväxten i en tryckkokare. Det tärde på många plan. Ständig oro, känslor av utanförskap, oförståelse och svek. Jag var hårt ansatt fysiskt och psykiskt i skolan, och fick från olika håll lära mig om mörkret och att det inte gick att lita på folk. Oaserna av trygghet och samhörighet var tre; de många turerna i skogen med min far, min farmors vardagsrumssoffa medan hon knarrade på gungstolen och berättade historier, och min tre år yngre bror.

Som vuxen fortsatte upplevelsen av att inte passa in i en värld där så mycket var fult, likadant och slutet. Och så besvikelsen som kom av att så många sa nej till mig, som aldrig sa nej till någon. Så småningom tröttheten, det höga blodtrycket, depression och ångest. Men att ändå gå på, för att det behövdes, för att någon måste bära och för att det var jag. Kollapsen på vardagsrumsgolvet, krypande till badrummet då kroppen stängt av, benen inte ville bära och jag var blöt som i duschen, men av svett; hjärtklappning, illamående, sprängande huvudvärk. Kräkningar. Jag fick hjälp till sängen, och sov bort nästan ett dygn.

Det blev besök hos läkaren och medicinering mot högt blodtryck. Sen upp igen innan tio och knock out, för att fortsätta igen; med bärandet, bevisandet och bördorna. Alltid finnas där, till hands. Ställa upp och slita på.

När min far hastigt dog studerade jag till undersköterska, skrev, jobbade extra och hade uppdrag som ledsagare. Plus allt annat. Fanns inte riktigt tid att sörja. Och när jag förlorade en av mina äldsta och närmsta vänner likaså; jag fick lägga min egen sorg åt sidan för att finnas där. Jag var inte lika viktig själv, det kunde jag ta sen. Någon annan gång. Och så sköt jag upp allt, stängde av, stängde ned. Jag som varit lekfarbror och hållit i middagar och bjudningar och aktiviteter och spelkvällar orkade inte dra det lasset längre, men det gjorde ingen annan heller så det blev tyst och tomt och ensamt. Jag drog in på fritidsaktiviteter, utan att förstå. Jag drog in och skyllde på annat. Kroppen knorrade. Jag drabbades regelbundet av hjärtklappning, värk i bröstet, ledvärk och en enorm trötthet.

Till slut började jag be om hjälp - bara för att inse att den inte fanns där. Så jag slutade be.

Kroppen var trött och urlakad, darrig; uttänjd. Ofta arg och besviken, med vilja och önskan till förändring.

Jag hade utforskat mörkret i mina böcker, för jag kunde mycket om det. Nu var skymningen här, så jag tände lampan.

Någonstans träffade jag min fru. Och aldrig hade någon fått mig att slappna av så. Naturligtvis kraschade jag. År av uppdämd trötthet hann ifatt när jag slutade springa. En fruktansvärd trötthet jag inte kunde vila bort; utmattning, gråtattacker, sorg, ilska, kraftlöshet och en kropp så darrig, yrsel, nedstämdhet och känslor av utanförskap större än någonsin tidigare. Sömnlöshet så stark att jag vissa nätter inte sov alls, en flygplanskrasch, det där språnget in i tegelväggen. En mängd sjukor avlöste varandra; jag var sängliggande nästan hela sommaren av feber, långvarig bihåleinflammation, kraftiga förkylningar, cryptosporidier.

Det blev många besök hos hälsocentralen. Somliga besök bra, andra mindre bra. Efter ett möte med osedvanligt dåligt bemötande bytte jag drastiskt hälsocentral. Jag hade då varit sjukskriven några månader. Åkte hastigt in till akuten en kväll då jag dubbelvikt på golvet knappt kunde resa mig på grund av tilltagande magsmärtor som suddade ut allt annat. De höll på i sex timmar, då jag fick injektioner mot dem och när de släppte! Fantastiskt.

Första mötet med nya läkaren, och det gick mycket bra. Medkännande, förstående; delaktighet. Sedan gick det inte lika bra. Andra tiden kortades då en akuttid innan mig åt av min tid; och när min sjukskrivning löpte ut fick jag ingen ny tid, men läkaren skulle ringa så telefontid bokades. Min mobil ringde aldrig. Sjukskrivningen gick ut.

En tid hade jag jobbat först kvartspass, sedan planerad halvtid. Kombinerat med sjukskrivning och pappa/föräldradagar av varierande grad. Vi hade blivit föräldrar igen.

Nu är jag föräldraledig, vi tar ut dubbeldagar och i januari blir jag föräldraledig själv. Trött och ledsen på sjukvården. Kroppen är fortfarande sliten, den enorma tröttheten finns fortfarande där, darrigastes är något bättre. Förvirringen och glömskan får människor att ringa för de hittat mitt VISA-kort och jag har fått använda benen för att hämta telefonen, kortet, bilen, cykeln och annat jag glömt och lämnat på märkliga ställen. En fruktansvärd huvudvärk har hittat mig de senaste veckorna. Och ibland en besvikelse. Min dörr som alltid varit öppen, användes väldigt sparsamt under denna turbulenta tid av många som visste hur det låg till. Och det varade ändå över ett halvår.

Jag mår fortfarande inte bra, men det går åt rätt håll. Jag är tillsammans med min fantastiska fru och mina båda underbara barn hos mina fina svärföräldrar för att fira julen. Skrivdatorn är med mig, för skriva måste jag. Jag ligger i soffan och lyssnar på hemtrevliga ljud, och känner den värme och det lugn jag förut saknat.

Och med dessa ord, vet även ni som inte visste men undrat. Jag är på rätt kurs med hjälp av min fru, Venaflaxin och stöd av syskonen. Jag har inga sömnlösa nätter längre, även om jag sällan sover mer än fyra, max fem timmar per natt och vissa nätter mindre. Kreativiteten finns där, skapandet. Utlopp. Drivkraft. Lusten och viljan. Orken är dock begränsad.

Så nu vet ni. De som undrat. Det var för mycket för länge och jag lyssnade inte.

Men jag hör det nu.

fredag 3 oktober 2014

Brev till Pappa

Hej Pappa!

Det är länge sedan jag skrivit nu, men det har hänt så mycket att jag kände att det var dags. Jag skriver, fast jag vet var du ligger och att allt som var du är borta. Det enda som finns kvar är våra minnen och ditt namn hugget i sten.

I slutet av fjolåret förlorade jag en av mina bästa och närmsta vänner, som jag känt sedan jag var fem och ett halvt. Hans gick hastigt bort i levercancer. Jag var rätt förkrossad. Du vet ju att jag och han delade mycket i vått och torrt. Det var en livslång vänskap, och att läsa de ord han skrivit som ett farväl när jag satt vid hans kallnande kropp, det var en hel sjuk känsla. Jag var utom mig och önskar att jag redan då hade träffat någon som jag nu ska berätta om för dig.

I slutet av april i år började jag prata med en tjej på nätet och i maj bestämde vi oss för att träffas, även om vi inte sågs förrän i början av juni. Sedan gick det ganska fort. Nu bor vi tillsammans och har förlovat oss. Det känns så bra och rätt. Jag tror att ni hade kommit bra överens och hon gillar att fiska, precis som du gjorde. Hon är outsägligt vacker, har ett stort hjärta och hon fick pusselbitarna att falla på plats. Jag kände det redan när vi träffades på perrongen första gången.

Vi har hunnit göra så mycket, under den relativt korta tid vi träffats, fast det på många sätt känns som om vi alltid har känt varandra. Vi läser varandra så bra. Vi har så många gemensamma punkter. Så många saker vi delar. Hon är kvinnan jag älskar och ska dela mitt liv med. Jag tror du kommer att se det i den här videon jag gjorde: 


I övrigt är det ganska bra. Det har varit mycket sjukdom här, feber och förkylningar och ryggvärk har avlöst varandra. Fast ryggvärk ska jag inte prata med dig om. Det andra, tja, jag och ditt ena barnbarn har avlöst varandra med feber och förkylning och nyligen gjorde jag en repris på min barndoms många halsflusser. När jag var hos labbet för svalgodling sa sköterskan helt spontant då jag öppnade munnen: "Men stackars människa!" Mina halsmandlar var enorma, alldeles såriga och fyllda med vita fläckar.

Nu när sommaren varit och hösten är här, har du som vanligt funnits i tankarna lite mer än vanligt, även om du finns där varje dag annars också. Sommaren var ju vår årstid, då vi fiskade och plockade bär. Alla lägereldar vi tände... Nu ska jag tända nya lägereldar, men henne.

Jag saknar dig.

/Son

tisdag 9 september 2014

Utanför

"You don't know how hard I fought to survive,
Waking up alone when I was left to die
You don't know about this life I've lived,
All these roads I've walked
All these tears I've bled"

- In this moment

Jag har alltid haft en känsla av att stå utanför och titta in. Likt en utomjording på besök som iakttar och analyserar men inte förstår eller känner sig delaktig. Det började redan i unga år.

När jag gick i sexårsskolan krossade jag en jämnårig klasskamrat i schack. Men fröken hävdade att det inte var slut förrän alla pjäser var tagna, medan jag bestämt hävdade att det var klart här kungen var schackmatt. Jag minns att jag var mäkta upprörd över okunskapen.

I första klass skrev jag ett uppslagsverk om dinosaurier och fossiler på kvällarna hemma. Jag lusläste faktaböckerna på bibliotekets faktaavdelning för vuxna, skrev och ritade. Medan mina jämnåriga kompisar läste Kalle Anka läste jag Kosmos, De förlorade sagornas bok och Silmarillion. När de läste seriesidan i morgontidningen läste jag om läget i Irak och oroade mig för när nästa pandemi skulle drabba oss.

På uppsatsskrivningen i skolan skrev de andra eleverna två, tre sidor om en fotbollsmatch eller om något de önskade sig i julklapp. Jag skrev berättelser som sträckte sig genom två, tre skrivhäften som jag lämnade in. Varpå fröken (som jag innerligt hatade för att hon hejade på mobbingen av mig genom att be de andra eleverna välja vems skrivstil eller vems teckning som var bäst och sämst - och sedan viftade med min och sa saker som "Inte den här va?") suckade djupt åt mina långa historier och min spretiga handstil. De andra eleverna skrattade åt mina teckningar för att linjerna inte satt ihop.

Jag kände mig utanför alla de otaliga raster som jag och klassens ökände bråkstake kastades ihop av de andra eleverna för att vi skulle slåss. Och som vi slogs. Runt om oss i en vid cirkel stod de och hejade på.

Jag kände mig utanför de gånger jag jagades på skolgården för att få stryk och den gången då nästan alla elever bland fjärdeklassarna skrivit under en hatlista mot mig.

Jag blev tillintetgjord då min yngre bror skvallrade om detta (inte på grund av att han skvallrade, men på grund av det som hände sen) och de reaktioner jag fick. Lärarinnan sa att de gjort det på skoj. Ingen behövde säga förlåt, något hon annars alltid var benhård med. Tre av mina klasskamrater hade inte skrivit under sa de, men de hatade mig ändå. "Vi behöver inte skriva under någon lista för att hata dig." Och det onämnbara som hände när det blev vidare känt och min pappa gick för att prata med några av elevernas föräldrar.

Jag kände mig utanför då klassen planerade fest och alla utom jag, bråkstaken och den blygaste killen var bjudna. Och jag kände mig ännu mer utanför när en klasskamrat noterade detta och undrade: "Men Daniel då?" varpå de andra svarade: "Äh, han bryr sig inte." Och vid det laget hade jag nog byggt den muren runtom mig. Det var mitt skydd.

På kvällarna hemma somnade jag med en klump i magen och ett hål i bröstet. Redan i lågstadiet hade jag haft flitig kontakt med knivar. Jagad på skolgården, nedbrottad i skogen med Morakniven mot ansiktet. Upptryckt mot skåpen i skolan med en kniv mot strupen (medan musiklärarinnan gick förbi och över axeln sa: "Ta det lugnt med småkillarna". För att sedan försvinna, medan jag hängde kvar. Och alla de andra gångerna i helt andra situationer. På andra sidan dörren.

Jag kände mig utanför när jag gråtande gick till Syokonsulenten i åttonde klass och jag sa att jag inte orkade längre och om jag bara fick slippa tyskan så vore det värt en del. Men jag skickades därifrån med tårarna rinnande nedför kinderna för det gick inte att byta sa hon. På lektionerna fick eleverna lära sig att säga det tyska sch-ljudet genom att skandera "Leschto, Leschto" ledda av lärarinnan. Som för övrigt varje måndag (vi skrev prov för henne varje torsdag eller fredag) deklarerade att som vanligt var Leschto sämst på provet igen. Inför alla i klassen.

Jag kände mig utanför då eleverna i klasserna över mig i högstadiet jagade mig genom skolans korridorer inför både elever och lärare utan att någon ingrep. Ibland lyckades jag låsa in mig i något klassrum medan de sparkade på andra sidan dörren. De flesta gånger hann jag inte. De gångerna blev det stryk eller snödop.

Ja, jag var på botten. Jag sjönk så djupt att jag aldrig trodde jag skulle ta mig upp. Santidigt hade jag hela tiden kunnat dölja allt jag bar inuti. De värsta blåmärkena var de på insidan. En sommar märkte dock en vuxen närstående att något var fel. "Vad är det med Daniel, han är så tyst och inte alls sig lik." Men den kommentaren passerade på något vis obemärkt förbi.

Och senare satt jag där, under en tall djupt i skogen bakom villaidyllen med en blå bogserlina jag tagit från min pappas garage. Jag satt där och inuti var det tomt och fullt och lugnt och kaos och det brände i bröstet och värkte i magen och trots tystnaden ringde det i öronen. Och där fick jag på avstånd se en man med hund närma sig. Så jag torkade tårarna, gömde bogserlinan under jackan och gick hem. Det var som om jag var radiostyrd.

Så nära som jag var den dagen, de timmar jag satt där under tallen, så nära har jag aldrig varit igen. På något sätt hittade jag skärvorna och med viss skicklighet, en del tur och lite lim så började jag lägga pusslet av alla skärvor och flisor.

Det tog lång tid, och längs vägen har jag träffat så många människor. En del var bra, andra var bättre. Några inte så mycket. Jag provade terapi i olika vändor, jag åt antidepressiva och vissa nätter när minnena inte ville lämna min hjärna som gick för högtryck, ja - då blev det inte mycket sömn.

Jag ser mig fortfarande som utanför. Jag ser gråskalorna, men längtar efter det svartvita. Efter något vackert. Som när en kollega på ett tidigare arbete möts av applåder en morgon. "Vad är det?" undrar jag och får som svar att han varit med en kvinnlig kollega under hela helgen och att hans sambo fått veta det så han blivit utkastad. När den kvinnliga kollegan kommer blir stämningen helt annorlunda. Han är hjälte, hon är hora. Arbetsledningen löser det genom att hon får byta arbetslag. Så smidigt. Och jag känner mig långt utanför. Jag känner mig långt utanför när jag ser bekanta med partner hemma flirta runt och ta på andra på krogen, och ibland ändå mer. Jag känner mig utanför när skrock och folktro får väga tyngre än vetenskapliga argument. Jag känner mig utanför.

Nu är jag 37 år, jag har en hel del bagage och många sår. Att bli min nära vän är få förunnat. Av någon anledning har jag svårt att lita på folk. På många andra sätt är jag väldigt godtrogen. Jag är ambivalent inför så mycket i livet. Tveksam inför förändringar. Samtidigt har jag lärt mig att använda allt det jag upplevt och vända det till en styrka. Jag använder det när jag skriver mina böcker. Jag använder det i mitt arbete. Genom åren som gått från det jag först började arbeta måndagen efter studenten, har jag ofta fått vara den som lyssnar på andras problem. Och ibland komma med råd. Jag har fått ta hand om de annorlunda, de konstiga. "Det är en kund för Daniel", var en vanlig kommentar när jag jobbade i butik som säljare och det kom in en udda eller besvärlig kund. Jag vet ju hur det är att vara en av dem. Jag är fortfarande annorlunda. En tänkare och grubblare, en antropolog på besök här på jorden, en observatör som försöker förstå. Jag blir aldrig en av er, men jag är helt okej med det numera. Jag mår bra och gör något vettigt av min tid. Jag har en fantastisk dotter och en underbar fästmö. Och ett fåtal nära vänner mot vilka jag är lojal till det yttersta. Jag sviker dem aldrig. Även om skaran krympt, även om jag tagit farväl på kyrkogården, så är jag så tacksam för den tid vi fick tillsammans.

Det är inte som att jag fortfarande är den där skrämda, lilla pojken. Men han bor någonstans där inuti. Och ibland ser han tillbaka från spegeln. De gångerna ler jag lite snett. Och jag tror att han ler tillbaka.



fredag 14 mars 2014

Bättre dagar (till en vän)

Det var de svåra åren
när jag var barn.
På skolgården
lärde jag mig försvar.
Och lärinnan hon sa till mej:
"Du, det blir inget av dej!"

Jag drömde om rep
att hjälpa mig bort.
Och sov svarta drömmar
av en slutgiltig sort.
Men natten jag var i skulle gry till en dag.
Så min vän, stanna kvar här ett tag.

Visst bär man på sår
efter år som de där.
Men hur det än går;
ja jag lovar och svär:
det blir bättre imorgon, när en ny tid tar vid.
Bit ihop och ta denna strid!

Depressioner
och ångest i svärm.
Vita rakbladsbett
där under din ärm.
Svärta i blicken år av terapi.
Från ärr på armen till ssri.

Det kommer bättre dagar
än denna dag.
Det kommer andra stunder
och andra slag.
Jag vet vad du tänker när du tittar på oss.
Men förtöj, och kasta ej loss.

Smärtan du andas,
allting som tär på.
Alla svikna löften
alla tankar så små.
Allt du burit alla sår alla men;
res dig upp på starkare ben!

En dag kan du skratta
åt allt det där.
En dag är du glad
åt att du är kvar här.
Det kan ta tid men det kommer bli bra.
Ja, det kommer bli tufft men du får det du ska.

För de svåra åren
ska en gång ta slut.
De djupaste såren
ska en dag läka ut.
Jag vet vad du menar när du talar till mej,
för i skärvor av spegeln ser jag bilder av dej.

(Lehto 2014)

fredag 1 november 2013

måndag 16 april 2012

Pressbilder

Författaren
Daniel Lehto är 35 år, uppvuxen i Gällivare kommun men numera bosatt i Umeå.

Han arbetar som undersköterska på ett äldreboende, skriver krönikor och recenserar fantasy och science fiction för Biblioteket i fokus.

Bara helt vanliga förbannade jävla människor är hans riktiga skönlitterära debut utgiven på eget förlag genom Print on Demand.



Bara helt vanliga förbannade jävla människor

”Ja, ja. Jag vet. Det finns inga monster. Bara helt vanliga förbannade jävla människor. Såna som du och jag.”

Maria jobbar på en leksaksbutik i Gällivare. En dag kommer en märklig man som kallar sig Luke Skywalker in i affären. Men varför får han henne att känna sig så illa till mods? Varför påminner han henne så mycket om hennes storebror? I mötet med mannen börjar en fruktansvärd familjehemlighet att nystas upp. För vad var det egentligen som hände den där gången för så länge sedan?

ISBN: 978-91-7437-497-1

Ca-pris: 99:-

Sidantal: 91