När det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas krig publicerades i Sverige 1987, var det med stor sorg jag strövade hem från kvartersbutiken Servus med tidningen i näven. Redaktören påstod att de publicerat allt material. Jag misstänkte redan då att det var en lögn (vilket visade sig stämma). Men tanken på att det inte skulle komma något mer var nästan outhärdlig. Det kändes tomt.
Varje gång jag läser ut Sagan om ringen får jag samma känsla. Samma sak när jag ser igenom alla avsnitt av Buffy, Deep Space Nine eller någon annan riktigt bra tv-serie.
Jag vill ha mer. Det får aldrig ta slut.
Och ändå är det precis som jag vill ha det. Ambivalent? Javisst. Eskapismen är väl särskilt inne nu. Jag är en brukare. Säkert du också.
Jag vill ha bra slut på en god historia. Men jag vill inte ha slut på en god historia. Hur bär man sig åt?
Fick nyligen upp ögonen för Nick Perumovs fortsättning på Sagan om Ringen. Det blir spännande att läsa, men jag är inte helt säker på vad jag tycker om att någon annan ska fortsätta Tolkiens världsbygge.
Eskapisten i mig hoppas dock på ett kärt återseende med Midgård, men pessimisten viskar i mitt öra att jag kommer att bli besviken.
Vem av dem jag ska lyssna på bestämmer jag mig för efter att jag läst böckerna i helhet. Till dess kan jag bara hoppas.
Likadant här, tomheten jag kände första gången jag sett klart Twin Peaks går inte att beskvriva, andra gången jag såg klart den var nästan värre. Tomheten efter sista avsnittet Buffy var också enorm, liksom det tomrum jag kände när jag sett färdigt Sopranos. Fascinerande hur något så banalt som TV-serier kan beröra.
SvaraRaderaPå vilket sätt är en tv-serie mer banal än en bok eller en film? Gäller det alla tv-serier? Varför är det banalt?
SvaraRadera