Hej.
Det är sommar, och för första gången på mycket länge har jag inte klagat nämnvärt på hettan. Jag har till och med badat - både i havet, älven och sjön. Helt crazy. Spritköket är flitigt använt denna sommar. Inte mycket slår gassande sol, doften av T-röd och matos, svett, sand och vatten.
Ditt barnbarn börjar i ettan till hösten. Hon längtar. Det är spännande att följa med på hennes resa, men man får nästan lite svindel då man ser hur fort tiden går. Man gör upp planer, som aldrig hinner förverkligas. Vilket du naturligtvis skulle ha hållit med om ifall du kunde. Det är rätt intressant att jag skriver sånt här till dig, förresten. Du är borta och finns bara kvar i minnet. Egentligen kanske det inte är för dig. Det är väl mest för mig själv. Som en inre monolog.
Annars har det hänt mycket. Fast jobb. Ny lägenhet. En bror flyttade till stan, en annan är på väg härifrån. Syster har brutit upp och är på väg till egen lägenhet. Stockholmssyster kommer upp och hälsar på i slutet av månaden. Livet har gått vidare för oss alla. Alla mina syskon har ändrat sina liv på fundamentala sätt, ingen av dem har kvar de partners du träffade.
Jag har fortfarande inte läst Det målade huset. Texterna ligger och vilar, undantaget jakthistorierna som jag plockade samman för släkten. Tanken är att skriva klart vårt projekt, men sanningen att säga har idéerna funnits där, trots att den riktiga lusten att ta tag i något större projekt har inte funnits där sedan sedan december 2009.
Tiden går och snart har vi följt Jordens bana två varv runt solen efter ditt frånfälle. Det känns länge. Och kort. Och ofattbart. Även om jag rent intellektuellt greppar det, händer det ibland att jag får en ingivelse att berätta dig något, eller ser någon bok jag tror du skulle gilla. Det är korta ögonblick som snabbt går över.
Vi saknar dig.
