Bruce Springsteen & jag

En text som sett många olika versioner. Första utkastet skrevs 2001. Sedan har historien skrivits om ett flertal gånger. Titeln har ändrats fram och tillbaka, mellan "Bruce Springsteen & jag", "En rädd liten pojke" och "Red head". Berättelsen är klar, men texten måste omarbetas ännu en gång.


Bruce Springsteen & jag

”When I was young, I fell in love with this song. And the man who wrote it. Now I´m older, and I still feel the same. I´ve been married for 20 years, but my husband understands; if this man asks me I just have to go.”

- fritt citerat efter Margo Timmins, sångerska i Cowboy Junkies vid presentationen av extranumret Thunder road vid en spelning på Olympia i Dublin, tisdagen den 23 oktober 2001.

1. Sen ankomst

Morsan kom aldrig hem den natten.

Det var i och för sig inte sagt att hon skulle komma hem. Vi räknade inte med det. Vi visste till och med om att hon inte skulle komma, men… det faktum att vi fick veta vad som hade hänt stadfäste liksom att hon inte skulle komma hem.

Inte på länge.

Väldigt länge.

Jag satt och slötittade på tv. Var elva år gammal. Farsan stod och bakade och syrran låg ute i garaget och skruvade i bilen. Hemma i vår familj var könsrollerna omvända, och det i mitten av åttiotalet. Långt innan Gudruns talibantal.

Hursomhelst, om man är elva år och slötittar på tv så har man väldigt lite att göra. Det är lätt hänt om man inte har några vänner. Jag hade inga.

I rutan gick Linus på sin linje och skrek. Jag skrattade, men mest för att det hörde till och inte för att det var särskilt roligt. Linus kämpade mot tecknaren och det var klart som fan att han var på dåligt humör eftersom det var tecknaren som hade makten.

Syrran, som var sju år äldre än mig, hade precis blivit färdig med bilen. Jag hörde från vardagsrummet hur hon gick in i köket och slängde några väl valda till farsan:

- Nu är det fixat.

- Redan, undrade han.

- Jepp, svarade hon och tuggade sitt Toy. Jag kunde se framför mig hur hon stod där i blåstället och torkade av händerna på den vita bomullsduken. Håret var som alltid uppsatt i nacken, svart och glänsande. De lätt sneda ögonen log lika säkert som att oljan hon hade på händerna var smutssvart. Antagligen log hon sitt monstruösa leende, som hon gjorde då hon glömde att inte visa tänderna. Hon hade en stor mun, syrran. Men då hon inte log så var hon den vackraste i världen.

- Nå. Vill du ha en kopp, undrade farsans röst.

- Kanske senare, jag tänkte ta en tur med bilen för att se så den går som den ska.

- Okej.

Jag satt och väntade på orden.

Säg dem.

Säg dem.

- Jag tar med mig Johnny, sa hon.

Jubel.

Ett obestämt antal ögonblick senare var jag inne i köket.

Där stod hon. Syrran.

Hon hade på sig blåstället, precis som jag föreställt mig. Det var svartfläckigt av olja och solkigt av damm från garagegolvet. Bomullsduken gnuggade fingrarna, precis som jag visste att den gjorde. Håret var uppsatt. Glänsande och svart. Tänderna log och spretade. Ögonen fixerade mig.

- Du var snabb, du, sa hon och blinkade sedan åt farsan.

- Va, låtsades jag.

- Äh, sa hon och skrattade, nog hörde du allt vad jag sa till farsan, Johnny.

Konstaterande.

Jag var en kamera som ivrigt registrerade alla detaljer i köket; hur farsan stod med förklädet och knådade ihop degen, hur mjölet hade yrt och stänkt honom i håret. Antagligen då han kliat sig på det där tankspridda sättet som han brukade.

Syrran, som stod där med sin vackert gyllenbruna hy, hade kliat sig i pannan med oljiga fingrar så att hon nu hade långa svarta streck i ansiktet. En hårtest föll över hennes ansikte.

Farsan igen. Han vände sig varmt om.

- Hon har fixat bilen, sa han, är hon inte duktig så säg?

Jag skulle precis svara, då det ringde på dörren.

Eftersom jag varken var mjölig eller oljig sprang jag och öppnade.

- Kan jag få prata med din pappa, om han är hemma?

Jag stirrade in i en mörkblå uniform.

Detaljsinnet försvann.

Det var något med rösten. På uppfarten stod en polisbil. Jag visste att grannarna kikade bakom fördragna gardiner.

Jag minns inte exakt vad jag sa. Antagligen stammade jag något. Eller också sa jag inget alls.

Polismannen log vänligt.

Munnen var torr och jag försökte svälja.

Farsan och syrran stod bakom mig. De hade hört allt från köket.

Polismannens vänliga röst lät som en skiva som hakat upp sig. Den spelas om och om igen i mitt minne som om den har hakat upp sig.

Jag kommer aldrig att glömma vad han sa.