Dumma jäkla grejer, del 1

Dumheter gör väl alla någon gång. Vissa gör mer än andra, och jag har nog gjort min beskärda del. Slut på dumheter har jag då definitivt inte, tyvärr.

Vissa dumheter använder jag i mitt skrivande. Andra kommer jag säkert att använda någon gång. Åter andra dyker upp i tankeskvalpet ibland, bara för att långsamt segla förbi, och så undrar jag: "Vad sjutton gjorde jag så för?"

Som i lågstadiet. Det kan ha varit i andra klass. Jag var inte så där jättepopulär, men allra lägst i rang stod en av klassens busar. Han var tuff, kaxig, stökig och tog väldigt stor plats. Ibland blev det lite kaos på lektionerna, resultatet blev att han fick sitta längst fram långt från alla andra. På rasterna var det aldrig någon som ville leka med honom. Utom en gång. Jag, en av tjejerna, en hockeykille och busen var av någon anledning ensamma ute en rast, och jag minns inte riktigt hur det gick till, men rätt som det var lekte vi tillsammans alla fyra. Lärarinnan uppmärksammade detta och undrade om någon av oss ville skriva en "berömlapp" som vi sedan kunde lägga i klasslådan. Varje fredag tömdes denna låda, varpå fröken läste högt från lapparna, både ris och ros. Jag vågade dock inte skriva. Tänk att berömma busen! Nej, det gick inte. Jag förmodar att tjejen och hockeykillen tänkte likadant.

På fredagen fanns dock en berömlapp där. Riktad till mig, tjejen och hockeykillen: "Jag vill berömma dem för att de lekte med mig". Undertecknat busen. Det var något som gjorde ont när fröken läste det. Alla vi tre vred oss på stolarna. Fröken kommenterade det, men jag minns inte vad hon sade. Jag hade fullt upp med att skämmas över att jag inte gjort samma sak för honom.