Hej Pappa!
Det är länge sedan jag skrivit nu, men det har hänt så mycket att jag kände att det var dags. Jag skriver, fast jag vet var du ligger och att allt som var du är borta. Det enda som finns kvar är våra minnen och ditt namn hugget i sten.
I slutet av fjolåret förlorade jag en av mina bästa och närmsta vänner, som jag känt sedan jag var fem och ett halvt. Hans gick hastigt bort i levercancer. Jag var rätt förkrossad. Du vet ju att jag och han delade mycket i vått och torrt. Det var en livslång vänskap, och att läsa de ord han skrivit som ett farväl när jag satt vid hans kallnande kropp, det var en hel sjuk känsla. Jag var utom mig och önskar att jag redan då hade träffat någon som jag nu ska berätta om för dig.
I slutet av april i år började jag prata med en tjej på nätet och i maj bestämde vi oss för att träffas, även om vi inte sågs förrän i början av juni. Sedan gick det ganska fort. Nu bor vi tillsammans och har förlovat oss. Det känns så bra och rätt. Jag tror att ni hade kommit bra överens och hon gillar att fiska, precis som du gjorde. Hon är outsägligt vacker, har ett stort hjärta och hon fick pusselbitarna att falla på plats. Jag kände det redan när vi träffades på perrongen första gången.
Vi har hunnit göra så mycket, under den relativt korta tid vi träffats, fast det på många sätt känns som om vi alltid har känt varandra. Vi läser varandra så bra. Vi har så många gemensamma punkter. Så många saker vi delar. Hon är kvinnan jag älskar och ska dela mitt liv med. Jag tror du kommer att se det i den här videon jag gjorde:
I övrigt är det ganska bra. Det har varit mycket sjukdom här, feber och förkylningar och ryggvärk har avlöst varandra. Fast ryggvärk ska jag inte prata med dig om. Det andra, tja, jag och ditt ena barnbarn har avlöst varandra med feber och förkylning och nyligen gjorde jag en repris på min barndoms många halsflusser. När jag var hos labbet för svalgodling sa sköterskan helt spontant då jag öppnade munnen: "Men stackars människa!" Mina halsmandlar var enorma, alldeles såriga och fyllda med vita fläckar.
Nu när sommaren varit och hösten är här, har du som vanligt funnits i tankarna lite mer än vanligt, även om du finns där varje dag annars också. Sommaren var ju vår årstid, då vi fiskade och plockade bär. Alla lägereldar vi tände... Nu ska jag tända nya lägereldar, men henne.
Jag saknar dig.
/Son
