Minnen av pappa

Ett av mina första minnen av pappa är från hjortronmyren, tre år gammal. Pappa lyfte mig mellan tuvorna där jag plockade hjortron i en röd plasthink. Han var så långsam, gubben (han ville väl hinna plocka lite själv), så jag skulle för egna ben gå till nästa tuva då hjortronen tog slut. Med en treårings stövlar blev det naturligtvis plurr. Det var både kallt och blött.

Nästan trettio år senare gjorde jag om bravaden. Jag gick ned mig i ett myrhål, försjunken i egna tankar. Och som jag sjönk... Brorsan kom rusande bakifrån, och skulle dra upp mig (den dumskallen), när det var hinken med hjortron jag ville rädda. Jag sträckte den högt över huvudet, fast myrvattnet nådde mig till armhålorna, och försökte låta bli att sjunka djupare. Och så skrek jag åt min bror: "Hinken, ta hinken!" Han sket väl i hinken, den illbattingen, och drog upp mig istället. Stövlarna blev kvar i hålet. De hade sugits fast. Och jag fick våt som fisken i vattnet lomma upp till basvägen i bara strumplästen. Över myren. Över kalhygget. Jag kan lova att mina fötter var ömma efter det, jag var iskall och när jag väl fick upp en eld så jag jag under en filt i bara kallingarna och huttrade, med kläderna hängande på några grenar som jag riggar upp vid elden.

"Jäkla stadsbo", sa farsan och skrattade.

Han hade gärna fått skratta åt mig fler gånger.