Min barndoms böcker

Det var på sommarlovsmorgon jag först kom i kontakt med George Johanssons romanserie Universums öde. Det var någon form av boktips.

Den första delen, Uppbrott från jorden, hade mig fast. Med lika delar samhällsmedvetet engagemang och rymdskepp var jag såld. Johansson tog upp både feministiska frågeställningar genom karaktären Amaltea och berättade om miljöförstöringen med sin sparsmakade prosa. Det var allt som behövdes för att fängsla mig. Jag gillade redan science fiction, men hade inte läst så mycket annat än någon Nova-pocket dessförinnan.

Jag slukade alla delar i serien, men fick vänta på den sista delen, Barn av Andromeda, ytterligare några år. Under tiden hann jag läsa om böckerna en mängd gånger. Jag lånade dem om och om igen från skolbiblioteket. I femte klass skrev jag närmast analytiska recensioner av böckerna, där jag i förbigående nämnde någon teknisk detalj om huvudpersonen Len Renbergs rymdskepp Morningstar. Min lärare skakade på huvudet åt mina recensioner, som fyllde en hel skrivbok, under ett kvartsamtal med min pappa. Jag satt naturligtvis också med. Läraren sa ungefär: "Ja, det här var invecklat, och om vi tar de här tekniska specifikationerna på någon form av rymdskepp, det säger mig absolut ingenting", vartefter han tittade på mig och suckade.

Jag har förstått i efterhand att det var genren i sig han inte förstod sig på. Det var likadant när jag hänfört talade om Sagan om ringen och Bilbo. Sådant begrep han helt enkelt inte. Men det var mestadels sånt jag läste. Jag skrev nästan lika långa recensioner på Krönikorna om landet Prydain av Lloyd Alexander. Min förkärlek för recensioner ledde mig långt senare i livet in på ett annat spår, recensentens. Jag skrev recensioner och krönikor om science fiction- och fantasylitteratur. Och en dag hände det. Universums öde kom i en nyutgåva. Jag hade gjort några få intervjuer tidigare, men nu kunde jag inte låta tillfället passera förbi. Jag bokade in en intervju med George Johansson efter kontakt med förlaget och samtal med redaktören för tidningen jag frilansade för, Biblioteket i Fokus. Och på den vägen var det. Jag intervjuade författaren som skrivit de kanske mest betydelsefulla böckerna i mitt liv, i vart fall de som format mig mest under barndomen. Lite nervöst var det, särskilt då jag tassade runt frågan om varför del två strukits inför nyutgivningen. Jag var helt enkelt rädd för att fråga en av min barndoms största idoler om han var rädd för att vissa teman i boken skulle förknippas med kommunistiska idéer. När jag till slut ställde frågan fick jag ett rungande ja till svar.

Jag är i efterhand nöjd med intervjun, även om jag ibland hade lite svårt att hålla barnet i mig tillbaka. Jag kunde i alla fall hålla mig för att be om en autograf. Och det är ju alltid något.



I mitt eget skrivande syns kanske inte så många direkta spår av mitt förhållande till George Johanssons böcker. Åtminstone inte när det gäller mitt skönlitterära skrivande. Däremot märker jag av och till att jag ofta kommer in på George Johanssons romansvit i mina recensioner, som om Universums öde i sig är någon sorts måttstock som allt ska mätas efter. Så är det naturligtvis inte. Jag är medveten om att Johansson inte är den skickligaste författaren, varken språkligt eller berättarmässigt, och jag försöker behärska mig. Ibland går det dock inte. Kanske inte så konstigt med tanke på hur mycket böckerna betytt för mig. Johanssons romankaraktärer Len Renberg, Amaltea, Vilgot Exner och Vombat lever för alltid i mitt minne, som kanske egentligen mer är ett minne av den myckna eskapism de gett mig.

Fortfarande i vuxen ålder läser jag då och då om böckerna. Det är endast ett fåtal andra böcker förunnat, som exempelvis Vredens druvor och En komikers uppväxt, men mer om dessa i senare inlägg.