Jag vet inte riktigt när jag förlorade min tro. Helt säker på att jag någonsin hade någon är jag inte. I alla fall inte med övertygelse. När jag var liten fanns den där, men det var mest av rädsla för döden. Jag ville så gärna ha en fortsättning. På den tiden bestod min förhoppning av att bli en ängel efter döden som fick flyga upp till himlen och leva där tillsammans med min familj. då var jag väl fem, sex år.
Redan i tonåren hade min förhoppning svalnat, då ett alltmer kritiskt tänkande växte fram. Till stor del på grund av att jag insåg vad det faktiskt stod i Bibeln, men också för att jag insåg att jag trodde av skäl styrda av rädsla. När rädslan försvann, insåg jag att jag gjort ett aktivt val, och inte hade trott av någon blind inre övertygelse. Således hade jag aldrig trott.
Hur det är för andra får stå för dem. Tro är så olika. Orsakerna till att vi tror är säkert lika många, även om jag tror att tanken på en fortsättning förmodligen ofta är en starkt bidragande orsak, liksom lusten att förklara det obegripliga alltet med någon lika obegripligt, men värja sig med att "herrens vägar är outgrundliga". Typ. Jag har aldrig kunnat acceptera den tanken för egen del, att ersätta bristen på kunskap om universum och dess uppkomst genom ett konstruerat gudsobjekt, som i sin konstruktion är oförklarlig - men också (på något märkligt sätt) ska vara så.
Jag är konfirmerad, dock inte av eget val. Min konfirmationspräst förklarade det där med att tro. Att blint sätta sin tillit till något slags högre väsen utan några som helst bevis. Att vi fick fri välja så vi kan välja om vi vill tro på den eller inte. Det fungerar inte. Precis som en diakonissa under min konfirmationstid sade mig: "Ett bevis på att Jesus existerat och att han gjort en massa underverk, är att evangelierna är så olika. Om evangelierna beskrivit hans verk likadant, då hade de ju lika gärna kunnat plagiera varandra." Som om bristen på bevis skulle vara ett bevis i sig.
Så pass rationell är jag ändå att jag inser att det låter lite ologiskt. Tänker jag, men undrar sedan vad jag själv tror på.
Evolutionen. Denna anser jag bevisad. Läs exempelvis Rickard Dawkins böcker för en lättfattlig översikt.
Liv på andra ställen i universum än på Jorden. Helt utan bevis. Men inte helt ologiskt, anser jag. Varför skulle vi vara så speciella just här? Människan har alltid velat utmärka sig som skapelsens krona. Världsbilden med Jorden i centrum har ändrats och åter ändrats. Men upptäckte att stjärnorna är solar och att solarna har egna planeter. Hur många stjärnor finns det i Vintergatan, vår egen galax? Runt 400 miljarder, enligt Wikipedia. Hur många galaxer finns det i universum? Där varierar svaret till allt mellan 50 miljarder, till 100 miljarder, till 1 biljon och till oändligt många (det sistnämnda ifall universum skulle vara oändligt). Hur mycket tid har universum haft på sig att utveckla annat liv än det här på Jorden (hur länge har universum funnits)? Enligt de flesta rön ca 13,7 miljarder år. Det borde alltså finnas en hyggligt stor chans att det finns annat där ute. Ifall bara en bråkdel av alla världar som finns där ute har förutsättningar för att föda liv, och om bara en bråkdel av dessa världar i sin tur utvecklar liv - ja då har det genom årmiljarderna funnits en mängd planeter med liv på. Kommer människan någonsin att få bevis för det? Tja. Det beror på hur länge vi klarar av att låta bli att förinta oss själva. Men inte ens om vi låter bli, så är chansen särskilt stor med tanke både på tidsperspektivet och på rumsperspektivet. För hur länge kan en avancerad civilisation tänkas överleva? Vad säger att civilisationen finns samtidigt som oss - eller åtminstone fanns för lika många år sedan som det tar för ljuset från dem att färdas hit genom det stora svarta?
Tror jag att vi kommer att få kontakt? Nej. Tror jag att vi har haft besök från andra världar? Nej. Tror jag vi kommer att få det? Nej. Men kanske lika bra det, med tanke på hur vi själva behandlat underlägsna kulturer genom historien. Skulle någon kunna ta sig hit skulle vi med största sannolikhet vara väldigt underlägsna, nämligen.
Och tja, vem är intresserad av sånt här, mer än jag?
Nej, nu ska jag surfa in på NASA:s hemsida och kika på bilder av Plejaderna och kanske Andromedagalaxen. Två riktigt fina områden i rymden. Sedan ska jag lägga mig, och drömma om fjärran världar...
Redan i tonåren hade min förhoppning svalnat, då ett alltmer kritiskt tänkande växte fram. Till stor del på grund av att jag insåg vad det faktiskt stod i Bibeln, men också för att jag insåg att jag trodde av skäl styrda av rädsla. När rädslan försvann, insåg jag att jag gjort ett aktivt val, och inte hade trott av någon blind inre övertygelse. Således hade jag aldrig trott.
Hur det är för andra får stå för dem. Tro är så olika. Orsakerna till att vi tror är säkert lika många, även om jag tror att tanken på en fortsättning förmodligen ofta är en starkt bidragande orsak, liksom lusten att förklara det obegripliga alltet med någon lika obegripligt, men värja sig med att "herrens vägar är outgrundliga". Typ. Jag har aldrig kunnat acceptera den tanken för egen del, att ersätta bristen på kunskap om universum och dess uppkomst genom ett konstruerat gudsobjekt, som i sin konstruktion är oförklarlig - men också (på något märkligt sätt) ska vara så.
Jag är konfirmerad, dock inte av eget val. Min konfirmationspräst förklarade det där med att tro. Att blint sätta sin tillit till något slags högre väsen utan några som helst bevis. Att vi fick fri välja så vi kan välja om vi vill tro på den eller inte. Det fungerar inte. Precis som en diakonissa under min konfirmationstid sade mig: "Ett bevis på att Jesus existerat och att han gjort en massa underverk, är att evangelierna är så olika. Om evangelierna beskrivit hans verk likadant, då hade de ju lika gärna kunnat plagiera varandra." Som om bristen på bevis skulle vara ett bevis i sig.
Så pass rationell är jag ändå att jag inser att det låter lite ologiskt. Tänker jag, men undrar sedan vad jag själv tror på.
Evolutionen. Denna anser jag bevisad. Läs exempelvis Rickard Dawkins böcker för en lättfattlig översikt.
Liv på andra ställen i universum än på Jorden. Helt utan bevis. Men inte helt ologiskt, anser jag. Varför skulle vi vara så speciella just här? Människan har alltid velat utmärka sig som skapelsens krona. Världsbilden med Jorden i centrum har ändrats och åter ändrats. Men upptäckte att stjärnorna är solar och att solarna har egna planeter. Hur många stjärnor finns det i Vintergatan, vår egen galax? Runt 400 miljarder, enligt Wikipedia. Hur många galaxer finns det i universum? Där varierar svaret till allt mellan 50 miljarder, till 100 miljarder, till 1 biljon och till oändligt många (det sistnämnda ifall universum skulle vara oändligt). Hur mycket tid har universum haft på sig att utveckla annat liv än det här på Jorden (hur länge har universum funnits)? Enligt de flesta rön ca 13,7 miljarder år. Det borde alltså finnas en hyggligt stor chans att det finns annat där ute. Ifall bara en bråkdel av alla världar som finns där ute har förutsättningar för att föda liv, och om bara en bråkdel av dessa världar i sin tur utvecklar liv - ja då har det genom årmiljarderna funnits en mängd planeter med liv på. Kommer människan någonsin att få bevis för det? Tja. Det beror på hur länge vi klarar av att låta bli att förinta oss själva. Men inte ens om vi låter bli, så är chansen särskilt stor med tanke både på tidsperspektivet och på rumsperspektivet. För hur länge kan en avancerad civilisation tänkas överleva? Vad säger att civilisationen finns samtidigt som oss - eller åtminstone fanns för lika många år sedan som det tar för ljuset från dem att färdas hit genom det stora svarta?
Tror jag att vi kommer att få kontakt? Nej. Tror jag att vi har haft besök från andra världar? Nej. Tror jag vi kommer att få det? Nej. Men kanske lika bra det, med tanke på hur vi själva behandlat underlägsna kulturer genom historien. Skulle någon kunna ta sig hit skulle vi med största sannolikhet vara väldigt underlägsna, nämligen.
Och tja, vem är intresserad av sånt här, mer än jag?
Nej, nu ska jag surfa in på NASA:s hemsida och kika på bilder av Plejaderna och kanske Andromedagalaxen. Två riktigt fina områden i rymden. Sedan ska jag lägga mig, och drömma om fjärran världar...
