Vilse
För det finns några Regler som man inte får bryta. Som att man inte får prata med främmande människor eller se dem in i ögonen.
Snart befinner de sig tillsammans på en märklig resa, på flykt undan sig själv och sina minnen. Men kan man verkligen fly från sig själv?"
1.
Det är morgon. Åtminstone skvallrar klockan om det, även om det inte känns så. Nyvakna ögon letar sig genom rummet och kisar mot de neddragna persiennerna. Utanför skiner solen. Morgon? Dag.
En hand sträcks ut och famlar efter stereon på nattduksbordet. Fingrar knappar på ”On” och ”Play” och musik strömmar ut. Långsamt. Smekande toner. En sorgsen stämma sjunger och även om texterna inte når fram så tidigt på morgonen så vet ögonen om vad den vill förmedla. ”Ain´t it just like the night, to play tricks when you trying to be so quiet?”
Snart har han satt sig upp, men har fortfarande inte riktigt vaknat. Håret står på ända. Med en djup suck och ett smackande ljud drar han sig närmre sängkanten och rufsar sig i håret. Kisande ser han sig om.
Allt är som det brukar. En svartvit plansch med Cirkus Miramar hänger snett över huvudändan. Kläderna ligger i en hög på golvet nedanför sängen. En trave dagstidningar ligger vid sängens fotända och längs den bortre väggen står en bokhylla med leende hyllor. Böckerna trängs om plats och vid sidan om bokhyllan står böckerna travade på golvet. Där finns de, alla böcker som någonsin betytt något. Där knuffas Tom Joad med Anna Karenina medan Gandalf ser på. Där ligger Erland Månesköld och slaven Holme och väntar på att en gång få leva på nytt. Där kastar Juha sten och Jenny kammar sitt fula hår. Bussar kör på villovägar och inga änglar bor där. Där ser Nemo ned på honom från översta hyllan och bönar om att få nytt liv i läsarens ögon. Kan jag få finnas en gång till?
Men Nemo får vara.
Kläderna på golvet lyfts upp och byxorna dras på benen. Trött går släpande steg ut i det lilla köket som egentligen inte är mer än en kokvrå. Disken står travad i en hög. Som vanligt. Matresterna har skrånat fast i tallrikar, bestick och kastruller, men det får bli ett senare bekymmer.
Kylen öppnas och ett mjölkpaket tas fram, förs till munnen och klunkas ur. En arm torkar av läpparna och en hand ställer tillbaka mjölkpaketet i kylen. Kylskåpsdörren stängs. Lappar och påminnelser täcker nästan hela dörren. ”Glöm inte att köpa mjölk!”, ”Tvättsuga på måndag!” och ”Torsdag 15:30. Glöm ej.” Suckande rivs lapparna ner och förpassas till sopkorgen. Ingen idé att försöka. Och förresten borde soporna bäras ut.
Med handen känner han i jorden på krukväxterna som står i fönstret. Jorden är fuktig, de behöver inget vatten idag.
Utanför är himlen tryggt blå. Han lyfter blicken och ser ut i intet, försöker penetrera pappersvalvet med blicken, men det går inte. Finns det inget därute? Han andas tungt. Ska han gå ut? Ögonblicket därefter ligger han i sängen och sträcker på sig. Jo, kanske gå ut. Det är vackert väder och himlen är precis så trygg som han vill ha den. Klart han ska gå ut. Bara vila lite först.
Bara vila.
2.
Om Tom Joad inte hade släppts ut ur fängelset, hade predikanten ändå gått samma öde till mötes? Det är en fråga som han ofta ställer sig. Han grubblar och tänker och funderar, men kommer aldrig fram till ett tillfredsställande svar. Hade Tom Joad gjort fel då han slog ihjäl killen och sattes i fängelse? Man fick bara veta Toms version. Gjorde han fel då han släpptes och följde med sin familj trots att han inte fick lämna platsen? Han bröt mot lagen. Gjorde det honom ond? Eller var det som predikanten sa?
Vad sa han?
Vanligtvis är det klart i minnet. Men inte idag.
Underligt.
Biblioteket är tyst denna dag. Sommarvärmen kanske håller folk utomhus. Kanske. Eller också sitter de bänkade framför flödet i skärmen. Svårt att veta.
Han vänder blad i tidningen och läser rubrikerna: ”Flyktingar till Gällivare”. Hans ögon fastnar där. 500 asylsökande flyktingar ska bo i kommunen. Med tåg har de kommit. Och kommunalrådet säger att de är välkomna. Han ler, för vad annat kan han göra?
- Kan jag få tidningen då du läst klart den, säger en äldre herre som sitter vid bordet bakom honom.
- Du kan ta den nu, svarar han och ger den äldre mannen tidningen.
- Tack.
Sedan faller tystnaden som snö i rummet. Ingen säger något. Ibland är hela världen som ett bibliotek: ”Sch! Stör inte!”
Köpstoppet på böcker har upphört. Nu får biblioteket köpa in nyheter igen. Kommunens ekonomi är en historia för sig, men den vet han inte så mycket om.
Den äldre herren vänder blad i tidningen, slickar sina fingrar och vänder blad på nytt.
- Va fan, säger han och muttrar något om svartskallar.
Leendet hade rätt. Välkomna var det, ja.
En suck och stolsbenen skrapar mot golvet då han skjuter in den mot bordet efter att ha rest sig. Kanske dags för en promenad ändå. Det är ju vackert väder.
Han lämnar biblioteket bakom sig och går in mot centrum. Solen gassar och ligger ihärdigt på. Av en impuls tar han av sig skorna och strumporna för att gå barfota. Asfalten värmer fötterna. Det bränns nästan. Fötterna blir röda men han tar ändå inte på sig skorna igen. Ibland är det skönt att känna att man lever. För världen är som ett bibliotek. Tyst! Stör inte!
Några bilar kör förbi. En epatraktor passerar honom och bastonerna spränger sig ut genom de tonade rutorna. Han närmar sig Domus och parken där a-lagarna sitter och skrattar ikapp med duvorna. Flaskan vandrar och solen gassar. På andra sidan torget ser han Systemet. MR:s ligger i källaren och erbjuder muskelpass och pizza, och lite längre bort ligger Björnen och shoppingcentrat Arcaden med sina tiotalet butiker. Utbud. Prylar. Köp, köp, köp. Konsumera, producera, extrapris. Förmåner och kundkort. Världen är inget bibliotek. Världen är en kundvagn som ska fyllas med varor. Utan kundkort är du ingen. Utan rabatter, kuponger och extrapris är det inget att ha. Köp räntefritt och betala om tjugofyra månader. Överköp dig. Samla hushållsmaskiner som du aldrig använder för att du köper frysta kanelsnäckor i frysdisken, färdiglagade maträtter som du värmer i mikron och färdighackad sallad på påse. För fan, det finns till och med skalad potatis på burk!
Han ryser till och går förbi. Svänger höger och går genom den lilla parken där a-lagarna sitter. De tittar nyfiken på honom där han kommer gående utan skor. Det sticker under fötterna, trottoaren av asfalt har förvandlats till en grusstig. Men nu kan han inte ta på sig skorna. Då skulle de säkert skratta. Man får inte dra uppmärksamheten till sig.
Så han fortsätter att gå. Steg för steg passerar han dem och lämnar dem bakom sig samtidigt som en av dem reser sig för att köpa ännu en flaska glömska från Gröna skylten.
En snart tjugoårig flicka springer förbi med sin hund. Hon har freestylen på så högt att han kan höra U2:s riff fast han är flera meter bort. Blicken följer hennes höfter och vickande rumpa. Alldeles vid honom porlar fontänen. Av en ren ingivelse, fast han vet att man inte får, går han fram till kanten och sätter sig, varpå han lägger sig baklänges ned i vattnet. Han har alltid velat göra det, men aldrig gjort det. Nu blev det av. Ja, nu jävlar blev det av.
Fast man får inte dra uppmärksamheten till sig. Det blir nästan svårt att andas, men han måste. Han stör ingen utom alla dem som bryr sig över vad andra människor gör.
Skrattet som gurglar ur hans strupe kväver alla runtomkring. Det fräter som syra och äter sig genom deras fasad. Kasta inte sten i glashus!
Vad blev det av Tom Joad? Vart tog han vägen? Fick de fast honom eller klarade han sig? På frågan om han ville träffa en levande eller död person, skulle han ha svarat Tom Joad. Men Tom Joad fanns aldrig på riktigt. Det fanns bara de som var som honom. Men han skulle vidhålla. Tom Joad eller ingen alls. Och gärna predikanten.
Ja, de planer som möss och människor smider går ofta om intet. Därom vet han allt. Han reser sig upp ur fontänen och tar av sig skjortan. Med sina händer vrider han ur allt vatten han förmår innan han tar på sig den igen. Den känns sval mot bröstet och ryggen. Han bryr sig inte om att knäppa den.
Till höger ligger muséet. Det står där som en relik över stillaståendets tid. Det är en byggnad där tiden står still, där inget någonsin händer och där gamla tanter går på vintern och nyfikna turister på sommaren. Han undrar om de blir mycket besvikna då de går därifrån.
Han svänger till vänster och går förbi utescenen till höger och de mindre butikerna som säljer glas, krimskrams och prylar. Han läser tio procent rabatt. Dras av i kassan.
Så bra.
Han fortsätter, men stannar och knyter samman skosnörena för att slänga skorna över axeln. Mycket bättre.
Barfota vandrar han uppåt tingsrätten och Öströms färg. Med trevande hand letar han i fickan och hittar några kalla mynt. Bestämt går han till de ensamståendes café och ställer sig i kön. Kön rör sig sakta. Sorlet av röster är dämpat och försiktigt, allt för att ingen ska dra uppmärksamheten till sig själv mer än nödvändigt. Man sitter vid borden och pratar med den man har framför sig men bygger murar mot de vid sidan om. Vilka är de och vad gör de där? Trängs inte, kom inte för nära. Jag orkar inte. Tyst. Stör inte.
Världen är ett bibliotek…
Det blir hans tur.
Expediten ler mot honom, men ser samtidigt konfunderad ut då hon ser hans fortfarande blöta kläder, det våta håret och skorna som hänger över axeln.
- Vad får det lov att vara, säger hon till sist.
- En kopp te och en dammsugare, svarar han och lägger fram pengarna på disken. Hon slår in summan i kassan och plockar fram fikat på en bricka.
- Varsågod, säger hon. Hon är trevlig bakom kassan, men om han ser henne på stan så ser hon inte tillbaka. Inget hej eller igenkännande. Det är som om det var en dubbelgångare. Det är inte honom de vill åt. Det är innehållet i hans alltför tomma börs.
Men ’I don´t want your money honey, I want your love.’ Mauritzsons nasala rockröst ekar tomt i hans inre.
Han sätter sig ner vid ett bord.
Dårarna häckar runt borden. Ännu en har landat. Han sitter ensam och lyssnar på de andra galningarnas diskussioner. Fragment av andras liv rinner förbi honom:
”…jag fattar inte hur han kunde, jag menar, vi har ju barn ihop och allt. Dessutom vet ju inte han att jag har varit med Björn, så hur kunde han…”
”…ett halvt kilo, satt som gjuten på kroken…”
”…och då sa han till henne, så hon blev ju ledsen och skvallrade, så jag ringde upp hans farsa på mobilen, och han blev ju helt fly i sinnet…”
Tjatter. Det är en hönsgård, och han är en höna. Galer höns, eller är det bara tuppar? Ännu en sak som han inte vet.
- Är det ledigt här?
Han hör inte frågan först. Eller, han hör den, men han ser inte upp. Det är inte med honom de pratar.
- Är det ledigt här, upprepar rösten. Han förstår att den pratar med honom och ser upp.
Där står hon som en skugga i motljus och leker oåtkomlig som en solkatt. Rör mig, tänker han, men säger:
- Det är ledigt.
- Tack, svarar hon.
Hon sätter sig ned, rör om i koppen med sin sked. Tepåsen färgar sakta vattnet. En doft av Earl Grey. Lipton. Två bitar socker.
Skeden bildar en virvel i vattnet.
Rör mig.
- Går du ofta hit, undrar hon. Hon pratar som om hon inte alls visste om Reglerna. De säger: tyst. De säger att man inte ser varandra in i ögonen. De säger att man inte pratar med främlingar. Att man ska hålla sig på sitt. Inte lägga sig i. Inte bry sig. Inte vara mer än en siluett i de andras liv.
Hon har brutit mot Reglerna. Det som bara barn och alkoholister gör. Och galningar. Dårar.
- Nej. Jag har aldrig varit här förut.
- Åhå. Vad gör du annars då?
Det är ett samtal, och han är inblandad. Sakta avskärmas de andra runtomkring. Även om han inte vill bygga murar så reser de sig höga som berg runtomkring tills han är fångad. Hon binder honom med sina ord och kedjar fast honom i stolen. Han vill skrika men finner ingen luft.
- Annars, säger han trevande.
- Ja. Eljest.
- Inget.
Han känner att svaret är tomt. Opersonligt, som en vara på extrapris.
- Samma här, säger hon utan att invänta någon fråga. - Arbetslös? Det är jag.
- Mm.
Rör mig.
Jaha. Vad säger man nu?
- Jag funderar på att flytta. Du då, ska du bo kvar här?
- Jag vet inte.
- Nähä.
Tystnaden tränger sig på och gör sig abrupt påmind. Utan att komma på något att säga, öppnar han munnen och bara säger det första han kommer på.
- Har du någon aning om vad som hände med Tom Joad?
Skratt. Hon skrattar.
- Tom Joad? Han i sången av Springsteen?
- Egentligen från Vredens druvor.
- Jaså, det visste jag inte, säger hon plötsligt lite intresserat.
- Jag brukar undra över vad som hände med honom.
- Är det inte han som skrivit om den där efterblivne som blev skjuten av sin kompis i slutet av filmen?
- Ser du böcker på film?
- Om det går. Jag gillar inte att läsa.
- Böcker är som vin, säger han utan att egentligen kunna så mycket om viner, man smakar lite på dem och om de är goda kan man dricka en del av dem. Är de dåliga häller man ut dem.
Leende. Hon ler.
- Det låter trevligt. Jag läste mycket när jag var liten, men sen tvingade skolan oss att läsa en massa gamla klassiker. Sen dess kan jag inte med böcker.
- Läser du inget alls, undrar han och höjer ögonbrynen.
- Nej. Eller jo, säger hon generat, jag läser lite fantasy ibland, men det anses inte som så fint.
- Fantasy, säger han och nickar.
- Du ser.
- Nej, jag menade inte så. Det spelar nog ingen roll vad man läser. Bara man läser.
Med ett pillemariskt flin lägger hon undan skeden på tefatet och tar en klunk. Sen säger hon:
- Och vad kan du läsa av mig?
Han tänker efter. Skärskådar henne såsom tiden betraktar det stora skådespelet.
- Att du gärna vill bli läst, svarar han efter en lång stund, osäker på om hon kommer att uppskatta svaret eller inte.
- Väger du alltid dina ord på våg innan du säger dem, undrar hon.
- Väger? Nej?
Han kostar på sig ett flyktigt leende. Det gick hem. Än så länge. Han undrar vilka kort han sitter med på hand. Vilka ska han spela? Han kan inte ens se dem själv, tänk om han spelar fel. Innerligt önskar han att han har ett trumfkort, att han får en royal straight flush som han kan lägga ut på bordet för att inkassera potten.
Han försöker läsa henne, men hon har ett bra pokeransikte.
- Vad lyssnar du på för musik, undrar hon.
- Dylan. Bland annat.
- Knocking on heavens door, sjunger hon och skrattar. Precis som gäspar så smittar det av sig. Han kan inte låta bli att skratta.
- Och du?
- Allt möjligt, jag klarar inte av att begränsa mig. Jag tycker att det är så trångsynt att bara stirra sig blind på en sorts musik. Det finns bra sånger i alla stilar. Men texten är det viktigaste.
- Isåfall kan du nog tycka om Dylan.
- Jag lyssnar på honom en hel del, säger hon och dricker ännu en klunk ur koppen.
- Jaså. De som inte lyssnar på honom brukar klämma till med Knocking on heavens door.
Det finns ingen anklagan i hans röst, bara ett konstaterande.
- Jag vet inte varför jag drog till med den. Men den är bra. Och alla känner till den.
- Hans bästa är Visions of Johanna. Live 68. Det finns inget bättre.
- Ja, den är bra. Vad heter du, undrar hon tvärt.
- Tomas. Så jag har en del gemensamt med käre Bob.
- Som vaddå?
- Dylan Thomas. Poeten. Och du?
- Carolina.
- Oh my sweet Carolina…
- Ryan Adams, svarar hon blixtsnabbt.
Det är hans tur att le. Men han kan inte se vad han sitter med för hand. Spelet har börjat. Vilket kort ska han välja? Livet är ett parti poker. Du kan inte dra dig ur utan att förlora potten. Och det finns bara en som vinner. Tyst! Stör inte.
- Varför sa du det där med Tom Joad?
- Jag vet inte. För att jag inte kom på något annat att säga.
Skratt. Hon skrattar igen. Det låter som en änglakör.
- Apropå Springsteen så är det en jäkligt bra låt.
- Väldigt.
- Look in their eyes, mum, and you´ll se me, citerar hon.
- Fast det är nästan plankat rakt av från boken. Du borde läsa den.
- Kanske det. Jag visste inte ens att det fanns en bok som förlaga. Finns den inte som film?
- Jo. Från 40-talet. Den ska vara bra, men jag har inte sett den. Visste du att Steinbeck fick Nobelpriset?
- Nej. Jag visste ju inte ens att han fanns.
- Då förstår jag.
- Vad gör han annars då?
- Han är död.
Död. Han har suttit i dödens väntrum men gått därifrån. En gång ska livet tvättas av honom och lämna kvar all smuts. Död. Som om han aldrig funnits. Nej, han har funnits, han finns kvar genom dem som läser hans böcker. Han har lämnat avtryck. Fotspår på tidens strand. Fotspår som andra ska följa. Inspireras av. Glädjas av och gråta till. Ända tills den sista människan vandrat jorden och någon annans tid tar vid.
De säger inget på en lång stund. Kopparna lyfts, läppar läppjar och sippar och aromen fyller honom.
Han har druckit ur sin kopp och säger att han ska ha en påtår. Hon vill inte ha.
När han reser sig upp och går för att fylla på, ser han i ögonvrån hur hon skyndar sig upp och försvinner ut genom dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar