Tiomilavandringen

Jag vet inte när idén föddes. Men den var pappas. Vi skulle vandra genom skogen från Gällivare till Tärendö. Själv hade jag många år tidigare cyklat samma sträcka, men vägen förbi Dokkas och Ullatti. Men farsan tyckte vi borde gå. Han hade tittat på kartorna. Funderat. Inte var det mer än tio mil eller så. En baggis. Vi kom fram till att vi skulle gå på våren, när snön smält men innan insekterna vaknat på riktigt. Vi ville slippa myggen eftersom vi planerade sova under bar himmel.

Det är nu några år sen. Fem, tror jag.

Vi pratade om det då och då. Det skulle ju passa också. Man skulle ha tid att ta ledigt från vardagslivet. Och vi kunde ju inte vänta för länge, bäst att gå medan farsan hade någorlunda flås.

Det blev aldrig någon tiomilavandring. Vi sov aldrig under bar himmel. Vi fiskade inte längs vägen.