Hungriga och trötta efter en hel dag på hjortronmyren. Vi stuvar in hinkarna i farsans silverfärgade Ford Taunus. Sätter oss och så vrider han om nyckeln. Inget händer.
Han provar igen. Inget svar.
Pannan fårar sig i bekymrade veck då han reser sig och kollar under huven. Vi har parkerat i medlut, eftersom han visste att generatorn krånglade. Nu har den lagt av helt. Har förmodligen inte laddat batteriet alls på länge.
Det är bra att försöka knuffstarta. Vi knuffar, han hoppar in i bilen och vrider nyckeln. Bilen nyper till, och mina tolvåriga muskler orkar inte knuffa den vidare.
- Ja, ja, säger farsan, din farbror vet ju var vi är. Lika bra att göra upp eld. Han kommer nog när han känner kaffelukten, skojar farsan.
Jag tänker att det är över fyra mil till Tärendö. Men snart sprakar elden muntert. Farsan kokar upp vatten i den sotsvarta skogspannan och - faktiskt - precis då han slår i kaffepulvret så hör vi en bil komma längs basvägen.
Snart uppenbarar sig min farbrors röda buss. Han stannar, hoppar ur bilen och säger:
- Jag tyckte väl att det luktade kaffe.
***
- Du kommer att ha ett av de ovanligaste extrajobben, säger farsan, om du vill. Det är tungt, men du är ju van på hjortronmyren så jag tror du orkar.
Klart jag vill. Den vintern åker vi runt i skogen med min farbrors ena skoter. På den andra sitter min farbror som är med oss. Vi har specialsydda axelväskor och stegar med oss. Pulsar runt i djupsnö som räcker mig till midjan, ställer stegarna mot träden och klättrar upp. Denna vinter säljer jag kottar till Domänverket för nästan 4.000 kronor. Jag är kanske tolv år och ilar som en ekorre upp och ned för stegen, fyller axelväskan med gröna kottar, skyndar ned och tömmer den i släpet. Sedan upp igen. Ofta får jag flytta stegen då kottarna tar slut på de närmsta grenarna.
Farsan flinar.
- Ta det lugnt, du ska orka flera dagar till, säger han. Själv tar han det med ro. Ändå plockar han mer än mig. Precis som på hjortronmyren om somrarna.
***
- Vi måste kolla hur du är på att träffa, säger farsan, du har ju i och för sig skjutit luftgevär, men det är inte riktigt samma sak.
Han ger mig Tikkan 222 och jag matar in en patron i loppet.
- Ser du märket på stenen där borta, undrar han, den stora stenen där, ungefär 100 meter ut på hygget?
Jag nickar.
- Kan du träffa det?
- Jo, det tror jag.
Jag lägger upp kolven mot axeln. Höjer geväret, tar ett djupt andetag. På en lång utandning siktar jag in mig, kramar mjukt avtryckaren varpå skottet snart går av.
Det smäller till.
- Ja jäklar, säger farsan och le stolt. - Fullträff.
***
Han provar igen. Inget svar.
Pannan fårar sig i bekymrade veck då han reser sig och kollar under huven. Vi har parkerat i medlut, eftersom han visste att generatorn krånglade. Nu har den lagt av helt. Har förmodligen inte laddat batteriet alls på länge.
Det är bra att försöka knuffstarta. Vi knuffar, han hoppar in i bilen och vrider nyckeln. Bilen nyper till, och mina tolvåriga muskler orkar inte knuffa den vidare.
- Ja, ja, säger farsan, din farbror vet ju var vi är. Lika bra att göra upp eld. Han kommer nog när han känner kaffelukten, skojar farsan.
Jag tänker att det är över fyra mil till Tärendö. Men snart sprakar elden muntert. Farsan kokar upp vatten i den sotsvarta skogspannan och - faktiskt - precis då han slår i kaffepulvret så hör vi en bil komma längs basvägen.
Snart uppenbarar sig min farbrors röda buss. Han stannar, hoppar ur bilen och säger:
- Jag tyckte väl att det luktade kaffe.
***
- Du kommer att ha ett av de ovanligaste extrajobben, säger farsan, om du vill. Det är tungt, men du är ju van på hjortronmyren så jag tror du orkar.
Klart jag vill. Den vintern åker vi runt i skogen med min farbrors ena skoter. På den andra sitter min farbror som är med oss. Vi har specialsydda axelväskor och stegar med oss. Pulsar runt i djupsnö som räcker mig till midjan, ställer stegarna mot träden och klättrar upp. Denna vinter säljer jag kottar till Domänverket för nästan 4.000 kronor. Jag är kanske tolv år och ilar som en ekorre upp och ned för stegen, fyller axelväskan med gröna kottar, skyndar ned och tömmer den i släpet. Sedan upp igen. Ofta får jag flytta stegen då kottarna tar slut på de närmsta grenarna.
Farsan flinar.
- Ta det lugnt, du ska orka flera dagar till, säger han. Själv tar han det med ro. Ändå plockar han mer än mig. Precis som på hjortronmyren om somrarna.
***
- Vi måste kolla hur du är på att träffa, säger farsan, du har ju i och för sig skjutit luftgevär, men det är inte riktigt samma sak.
Han ger mig Tikkan 222 och jag matar in en patron i loppet.
- Ser du märket på stenen där borta, undrar han, den stora stenen där, ungefär 100 meter ut på hygget?
Jag nickar.
- Kan du träffa det?
- Jo, det tror jag.
Jag lägger upp kolven mot axeln. Höjer geväret, tar ett djupt andetag. På en lång utandning siktar jag in mig, kramar mjukt avtryckaren varpå skottet snart går av.
Det smäller till.
- Ja jäklar, säger farsan och le stolt. - Fullträff.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar