Farsan stannar och spänner loss kosan från bältet. Framför oss ligger kallkällan, alldeles klar. På den sandtäckta botten dansar sanden då vatten porlar upp ur underjorden. Runt omkring slokar Maunovaaras granar med sina tunga, lavklädda grenar.
Med sin ena hand, där översta leden på ett av fingrarna är av efter en olycka med en vedkap, räcker han över kosan till mig.
- Drick försiktigt. Det är kallt, säger han.
Vattnet smakar himmelskt, men det har en bismak av metall. Och han har rätt om kylan. Det riktigt isar i strupen.
***
Med snubblande steg vacklar farsan fram och gestikulerar vilt. Det är tydligt att han kippar efter luft. Ögonen är uppspärrade. Det syns att det är nära till panik. Jag och brorsan är ensamma på gården mellan stugan och bastun. Tankarna skenar likt en otränad jakthund som fått korn på några renar. Jag inser att det är fyra mil till närmsta sjukhus. I Pajala. Jag inser att det kommer att ta tid för ambulansen. Paniken växer. Farsan fortsätter gestikulera och vänder ryggen mot oss. Jag gör en ansats att springa iväg. Telefonen finns i min farmors hus längre bort på samma gård. Han skakar på huvudet. Visar med handen. Brorsan fattar vinken.
Sedan går allt fort. Brorsan, tre år yngre än mig, slår och bankar på farsans rygg. Det låter som om något ska gå sönder. Till slut hör jag hur farsan drar efter andan, men brorsan fortsätter slå.
- Sluta, sluta, säger farsan, jag kan andas nu.
Då slutar brorsan slå.
Farsan skrattar medan han kippar efter luft.
- Tänkte du slå ihjäl gubben din, undrar han.
Det är knappt jag och brorsan hör honom. Vi är bara glada över att han lever.
***
Farsan var inte den sentimentala typen. Han var den som kunde avbryta ett telefonsamtal nästan mitt i en mening om han tyckte vi fått sagt det som skulle sägas. Den sista gången jag ringde honom, jag tror det var helgen innan han dog, förmodligen lördagen, undrade han som vanligt vart jag var på väg. Jag hade för vana att ringa honom och prata bort lite tid då jag var ute och gick. Nu hade jag jobbat på ett äldreboende.
Vi småpratade. Jag frågade om hans förkylning som inte ville ge med sig. Den var ovanligt envis, medgav han.
- Men det är ju inget man dör av, skojade jag.
Och han, som aldrig brukade klaga, sa då - liksom flera andra gånger under hösten, hur mycket besvär han hade av magen. Han hade bokat en ny läkartid, det var drygt två veckor kvar. Han hade bara två eller tre dagar. Men det kunde inte vi veta.
När vi avslutade samtalet sa han något som han aldrig brukade säga:
- Det var trevligt att du ringde.
Det var (förutom hej då) de sista ord jag hörde av honom.
***
Med sin ena hand, där översta leden på ett av fingrarna är av efter en olycka med en vedkap, räcker han över kosan till mig.
- Drick försiktigt. Det är kallt, säger han.
Vattnet smakar himmelskt, men det har en bismak av metall. Och han har rätt om kylan. Det riktigt isar i strupen.
***
Med snubblande steg vacklar farsan fram och gestikulerar vilt. Det är tydligt att han kippar efter luft. Ögonen är uppspärrade. Det syns att det är nära till panik. Jag och brorsan är ensamma på gården mellan stugan och bastun. Tankarna skenar likt en otränad jakthund som fått korn på några renar. Jag inser att det är fyra mil till närmsta sjukhus. I Pajala. Jag inser att det kommer att ta tid för ambulansen. Paniken växer. Farsan fortsätter gestikulera och vänder ryggen mot oss. Jag gör en ansats att springa iväg. Telefonen finns i min farmors hus längre bort på samma gård. Han skakar på huvudet. Visar med handen. Brorsan fattar vinken.
Sedan går allt fort. Brorsan, tre år yngre än mig, slår och bankar på farsans rygg. Det låter som om något ska gå sönder. Till slut hör jag hur farsan drar efter andan, men brorsan fortsätter slå.
- Sluta, sluta, säger farsan, jag kan andas nu.
Då slutar brorsan slå.
Farsan skrattar medan han kippar efter luft.
- Tänkte du slå ihjäl gubben din, undrar han.
Det är knappt jag och brorsan hör honom. Vi är bara glada över att han lever.
***
Farsan var inte den sentimentala typen. Han var den som kunde avbryta ett telefonsamtal nästan mitt i en mening om han tyckte vi fått sagt det som skulle sägas. Den sista gången jag ringde honom, jag tror det var helgen innan han dog, förmodligen lördagen, undrade han som vanligt vart jag var på väg. Jag hade för vana att ringa honom och prata bort lite tid då jag var ute och gick. Nu hade jag jobbat på ett äldreboende.
Vi småpratade. Jag frågade om hans förkylning som inte ville ge med sig. Den var ovanligt envis, medgav han.
- Men det är ju inget man dör av, skojade jag.
Och han, som aldrig brukade klaga, sa då - liksom flera andra gånger under hösten, hur mycket besvär han hade av magen. Han hade bokat en ny läkartid, det var drygt två veckor kvar. Han hade bara två eller tre dagar. Men det kunde inte vi veta.
När vi avslutade samtalet sa han något som han aldrig brukade säga:
- Det var trevligt att du ringde.
Det var (förutom hej då) de sista ord jag hörde av honom.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar