Jag minns inte riktigt när jag lärde mig schackspelets regler. Det var dock i tidiga år. Jag spelade med pappa. I förskolan, sexårs, spelade jag med en annan sexåring. En av fröknarna satt med. Vi spelade och jag schackade kungen. "Du måste flytta den", sa jag, "annars vinner jag". Men både min kompis och fröken skakade på huvudet: "Man spelar tills alla pjäser är tagna", förklarade fröken. Jag blev så upprörd så jag inte spelade schack med någon i förskolan igen.
Hemma började jag och pappa spela om vem som skulle diska efter maten. Då gick jag i ettan. Spelen kunde pågå upp till en timme. Pappa tänkte flera drag fram. Jag försökte, men jag inkluderade bara mina egna pjäser i den planeringen.
Jag diskade många gånger kan jag säga. Jag besegrade honom nog en enda gång i schack, då var jag betydligt äldre.
I högstadiet spelade jag mot två av klassens snillen. När den förste av dem förlorade skrattade den andra ut honom och sa ungefär: "Jag ska visa hur man ska göra." Jag vann också det andra spelet. "Men det var nästan fusk", hävdade min klasskamrat, "för det var så kort tid av lunchen kvar."
Pappa myste då jag berättade för honom.
I gymnasiet spelade jag flera hundra spel mot en god vän. Jag vill minnas att jag vann snäppet fler än honom. Nästan varje lunchrast satt vi och lirade på skolbiblioteket.
Pappa flinade också då jag berättade om en av mina nya bekanta, som plockade fram schackbrädet under mitt första besök. Min bekanta hade länge pratat om hur bra han var på att spela schack. Nu skulle han visa. Vi spelade, och han fick tidigt övertaget. Det såg länge illa ut, men jag började ana att jag kunde vända då han inte uppmärksammade en av mina möjligheter. Så jag tog chansen. Vände matchen och vann. Min bekanta sa inte ett ord. Han reste sig upp, skrapade raskt ned alla pjäser i lådan och bar bort schackspelet. Efter det pratade han inte om schack. Nånsin mer.
Och pappa skrattade: "Det är de matcherna som är roligast att vinna."
Hemma började jag och pappa spela om vem som skulle diska efter maten. Då gick jag i ettan. Spelen kunde pågå upp till en timme. Pappa tänkte flera drag fram. Jag försökte, men jag inkluderade bara mina egna pjäser i den planeringen.
Jag diskade många gånger kan jag säga. Jag besegrade honom nog en enda gång i schack, då var jag betydligt äldre.
I högstadiet spelade jag mot två av klassens snillen. När den förste av dem förlorade skrattade den andra ut honom och sa ungefär: "Jag ska visa hur man ska göra." Jag vann också det andra spelet. "Men det var nästan fusk", hävdade min klasskamrat, "för det var så kort tid av lunchen kvar."
Pappa myste då jag berättade för honom.
I gymnasiet spelade jag flera hundra spel mot en god vän. Jag vill minnas att jag vann snäppet fler än honom. Nästan varje lunchrast satt vi och lirade på skolbiblioteket.
Pappa flinade också då jag berättade om en av mina nya bekanta, som plockade fram schackbrädet under mitt första besök. Min bekanta hade länge pratat om hur bra han var på att spela schack. Nu skulle han visa. Vi spelade, och han fick tidigt övertaget. Det såg länge illa ut, men jag började ana att jag kunde vända då han inte uppmärksammade en av mina möjligheter. Så jag tog chansen. Vände matchen och vann. Min bekanta sa inte ett ord. Han reste sig upp, skrapade raskt ned alla pjäser i lådan och bar bort schackspelet. Efter det pratade han inte om schack. Nånsin mer.
Och pappa skrattade: "Det är de matcherna som är roligast att vinna."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar