Ögonblick

I min första lägenhet ljuder Simon and Garfunkle ur högtalarna. Farsan är på besök. Vi sitter i vardagsrummet. Jag dricker te, han kaffe. Det var inte så ofta vi träffades på tu man hand, om man inte räknar med alla skogsturer eller gånger i bastun. Där sitter vi i alla fall. Han sörplar på kaffet, ler lite truligt eftersom han vet att jag inte gillar sörplande. Vi har småpratat som vi brukar. Han berättar om jakten, vi pratar politik och framtida planer.

Det blir tyst en stund. Han dricker ur koppen och sträcker ut sig på soffan.

- De var perfektionister, säger han om Simon and Garfunkle.

- Jo, det hörs, svarar jag.

Sedan låter vi musiken ljuda ett tag. Ingen säger något på en lång stund. Han i soffan och jag i fåtöljen.

***

Farsan och jag lastar ur hjortronhinkarna ur skuffen. Närapå 30 kilo. Ett hårt dagsverke. Ryggen är trött. Benen likaså. Farsan luktar svett och myr och djungelolja. Jag förmodar att jag gör detsamma.

- Eldar du bastun, undrar han.

- Jo.

Då kommer min farbror som bor på samma gård. Han är på väg ut på hjortronmyren bortanför Männikkö, på jaktmarkerna.

- Ska ni med eller är ni helt slutkörda?

Farsan tittar på mig. Jag nickar.

- När åker du?

En halvtimme senare sitter vi i min farbrors bil, på väg tillbaka till myren. Svettfläckarna på de rödrutiga flanellskjortorna har knappt torkat. Kroppen är mör. Men det är en skön känsla.

***

Svetten lackar i bastun. Vi dricker ur varsin Falcon Bayersk. Någon gång fuskade vi med en Norrlands Guld. Farsan slänger på mer vatten och det fräser om stenarna. Elden kastar dansande ljussken genom kaminlocket. Lövruskorna värms på stenarna och en doft av björklöv sprider sig med röken.

***

Magen skriker. Vi har varit ute och traskat hela dagen. Mina Tretorn är fuktiga av svett. Jag sparkar av mig stövlarna då vi rastar, efter att jag gjort upp eld. Det sprakar och knastrar om tjärstubben. Farsan flinar.

- Det blir stekpalt, säger han.

Han vet att jag avskyr stekpalt.

- Men de har aldrig varit kryddade som nu, fortsätter han.

- Med vad då?

- Du får se.

Han tar fram stekpannan och fräser sönderskurna paltbitar ovanför elden. Smälter lite smör och häller upp.

- Så där.

Jag tar en tugga. Nåt måste jag få i mig. Vi har gått över två mil under dagen. Det smakar ljuvligt.

- Du ser, säger han mellan tuggorna.

***

Åter på basvägen vid Suorsa. Hinkarna nästan rågade av hjortron. Hettan ligger tung över skog och mark, luften nästan darrar. Skjortorna är blöta av svett, byxorna upp till knäna blöta av myrvatten.

Farsan öppnar bagageluckan. Letar i bagaget.

- Jag glömde visst läsken, säger han.

Vi letar igenom bilen. Där finns inget vatten.

- Kan du dricka en öl?

Jag nickar, jag kan dricka vad som helst. Strupen är torr som fnöske.

Det blir en Falcon 2,25%. Jag blir faktiskt lite yr. Efter en dag på myren utan mycket i magen, uttorkad och trött. Farsan skrattar:

- Ja jäklar att jag skulle börja langa öl när du bara är 14 år.

***

- Jag röstade på Miljöpartiet, säger jag.

- Jaså … Ja då är det ju inte helt bortkastat i alla fall, svarar farsan.

***

- Har du gjort den här?

Han står med min kniv i handen. Jag har gjort den i skolan på slöjden, blad och allt. Han väger den i handen, vrider och vänder på den. Drar den ur slidan några gånger.

- Det är en jäkligt fin kniv.

Kniven visar han upp för jaktlaget, vänner och bekanta. Han är stolt så han vill spricka. Själv ser jag bara en kniv som är ganska taffligt gjord. När jag tittar på den nu, tjugo år efteråt, är kniven smutsad och välanvänd. Träet i slidan är missfärgat av sol, väta och vind. Lädret mörknat. Knivskaftet har några sprickor och är delvis missfärgat också det. Jag trodde jag skulle ha tappat bort den vid det här laget. Men den följer envist med. Andra knivar har jag tappat i skogen, men aldrig denna.