Pappa tar mig i handen. Det känns tryggt och varmt. Hans hand är stor, fingrarna lite sträva. Han har ännu inte förlorat ringfingertoppen i en vedkap. Han är så stor och jag är så liten. Han är det största som finns.
- Kom, säger han, så ska vi gå och se om vi kan hitta killarna som tog din cykel.
Vi hittade aldrig killarna, men vi hittade min cykel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar