Farfars svarta hjärta, inkonsekventa svar åt ett barn

Sommaren 2009

Min dotter: Jag vill aldrig dö. Jag vill inte att ni ska dö heller. Aldrig någonsin.

Jag: Man lever hela sitt liv först och blir gammal. Och när man blivit gammal och levt hela sitt liv, då dör man. Men det är så jättelänge kvar. Många, många år.


***

December 2009

Min dotter: Jag är ledsen för att farfar är död.

Jag: Jag med.

Min dotter: Men när jag är ledsen, då kommer det tårar från mina ögon. Det kommer aldrig tårar från dina ögon pappa.

Jag: ... (snyfta, snora, hulka)


***

Jul 2009

Min dotter: Varför dog farfar?

Jag: För att hans hjärta var trasigt.

Min dotter: Men farfar var ju inte gammal!

Jag: Nä. Det var han inte...

Min dotter: Så varför dog farfar?


***

Vintern 2009/2010

Min dotter: Varför får man hjärtförfarkning?

Jag: Ja du. Farfars hjärta var lite trasigt, så det kunde inte slå längre. Han fick en hjärtinfarkt.

Min dotter: Hm. Jag tror att farfars hjärta var rött och slog så här (visar pulserande med händerna), sen stannade det och blev svart och då dog farfar. Så tror jag att det är.


***

Vintern 2009/2010

Min dotter: Om det skulle komma en önskestjärna så skulle jag önska att farfar levde.

Jag: Det hade varit bra, men när man är död kommer man aldrig aldrig tillbaka. Det är som att sova utan att drömma. Man finns inte längre.

Min dotter: Eller så kommer man till himlen. Där får man nog vara nakenfis hela tiden.


***

Vintern 2009/2010

Min dotter: Jag drömde att vi var hos farmor och farfar och att farfar satt på den stora verandan och drack saft.