Brev till pappa VII

Hej pappa.

Vi pratade om döden i skolan igår. Hur förhåller man sig till den professionellt? Hur beter man sig yrkesmässigt i mötet med anhöriga? Ska man lägga fram en bibel eller psalmbok eller inte? Och jag tänkte på hur det var för dig. När du låg där på stålbritsen under ett lakan. Jag var inte där då, men några timmar senare satt jag på bussen på väg norrut. Låg där en bibel på ett bord när min bror tittade till dig efter att de förgäves försökt få liv i din kropp?

På det personliga avskedet var det fullt med psalmböcker. Inte för din skull. Inte för min eller mina syskons, utan för de andras. Själv låg du bara tyst i kistan i dina vanliga kläder. Du var svart i fingertopparna på ena handen. Huden under hakan var lite bylsig. Men annars var det du. Med sluten mun, slutna ögon. När jag rörde vid din hand var den lös och kall. Nästan lite sladdrigt mjuk i köttet och skinnet. Vigselringen satt kvar på ringfingret. Allt som var du låg i den kistan. Och allt ska ruttna bort i Tärendös mull. Dina minnen och din personlighet. Dina tankar och drömmar. Allt försvinner. Brevet jag lämnade i dina händer var för min skull. Jag vet att du aldrig kommer att läsa det. Men jag behövde skriva det, precis som jag behöver skriva den här bloggen.

Det finaste av allt på det personliga avskedet var när min dotter ville sjunga "Blinka lilla stjärna" för dig, men hon inte vågade riktigt. Så hon gnolade den för dig i min famn. Du hade gillat det.