Resan

Man sätter sig i bilen och rullar långsamt norrut längs E4:an. Det är kallt, kylan kryper in genom fläkten som inte orkar. Rimfrost på rutorna. Utanför passerar Norrland revy. Man åker förbi små byar gömda i snön. Himlen gråmulen. Snörök och långtradare, dimmiga strålkastare jagar genom mörkret. En spricka släpper genom månljus. Omkörningar och vägskyltar.

Mörkret tröttar ögonen. Man åker genom Skellefteå med rödljus och väntan. Över älv och bro. Bilen rullar vidare, ut från stadens solkiga ljus till skogarnas mörker. Vägen ringlar sig fram. Lukt av Piteå slår in. Passerar. Lämnar bakom sig.

Når nästan Luleå, viker av inåt landet. Inlandskylan kryper fram, vass, omslutande, fruktlös. Fläkten kämpar på. I Töre stannar man och tankar. Tar det på kortet. Liter på liter nittifem ner i tanken. Luktar som drömmar.

Molntäcket skingrar sig, mörker och stjärnor. En fullmåne på is. Över tysta skogar. Morjärv och Överkalix rinner förbi. Man närmar sig Skröven. Kylan griper tag. Halkan gör sig tillkänna. Motorns dova sång sövande. Trött. Svänger av och man sträcker på benen. Norrlandsluftens kyla väcker. Man fortsätter. Inåt, uppåt. Passerar vägskälet mot Dokkas. Snön ligger djup. Ruvande, envist. Möte med Norrlandspilen och lastbilar. Så i horisonten. Mastens blinkande ljus. Dundret.

Man rullar in i Gällivare, Malmheden och industriområde. Vintervägen under hjulen. Vintergatan ovanför. Utanför ser man minnen på rad. Där man klättrade som barn. Där draken stod vakt. Där kranbilen körde sönder tågledningarna. Där var första lägenheten. Där bodde man som barn. Där på skolgården. Och så rullar man in på området. Fram till huset.

Och där. Där lyser någon annans ljus. Där står någon annans bil. Där är någon annan i fönstret. Där. Är. Någon. Annan.

Och elva mil bort ligger de ruttnande resterna gömda i marken.