Jag arbetade inom barnomsorgen då jag gick ut gymnasiet, som vikarie inom förskola och fritids, i närapå två år. Det är (jösses vad gammal jag blivit) 14 år sedan jag slutade. På många vis var det ett bra jobb, även om jag inte riktigt fann mig tillrätta med att vara på så många olika avdelningar. En sak jag lade märke till då, var att det inte fanns några generella regler för de olika förskolorna. Lärarna på de olika förskolorna hade olika förhållningssätt och styrde upp arbetet som det passade dem. Somliga var mer slappa än andra. Vid ett tillfälle klättrade barn på skåp och hyllor. Jag sade till dem att klättra ned, varpå den ordinarie personalen tillrättavisade mig. Det var helt okej att klättra i hyllorna och på skåpen. På nästa ställe var det dock inte okej. Likadant var det med matregler, kläder, respekt osv.
Det gällde dessutom saker som mobbing, barn som retades och dylika tråkigare företeelser. Vissa lärare ville inte ta itu med problemet. Andra var verkligt engagerade. Det värsta var dock då jag pratade med föräldrarna till barn som ibland uppfört sig illa. När det var dags för hämtning kanske jag tog mig en pratstund med barnets föräldrar. Visst fanns det föräldrar som var engagerade och visade det. MEN. Förvånansvärt många föräldrar tittade lite snett på mig och sa något i stil med: "Ja, och? Det är ju ni som uppfostrar vår son/dotter." Till viss del hade de väl kanske rätt. Men i grund och botten är föräldrarna barnets största och viktigaste auktoriteter. Tycker föräldern inte att det är nån stor sak att barnet slåss på fritids eller hittar på annat ofog, så varför sluta?
En annan hyfsat vanlig reaktion kunde vara att föräldern storögt stirrade på mig och utbrast: "Men något sådant skulle mitt barn aldrig göra", varpå föräldern vänder sig till barnet och frågar: "Inte har väl du gjort det?". Varpå barnet säger: "Näää." Och föräldern blir arg på mig för att jag står och ljuger om deras barn. Trots att jag vidhåller att jag sett det med egna ögon och vidhåller min ståndpunkt, så förklarar föräldern självsäkert att dennes barn minsann aldrig ljuger. Sådant gör jobbet som fröken ganska svårt, den auktoritet som personalen trots allt besitter undermineras aktivt av föräldern.
I vissa andra fall borde personalens auktoritet behöva undermineras rejält, och personalen kanske till och med bytas ut. Jag var själv där vid ett sådant tillfälle. En djup form av kränkning. Ett barn saknade sitt mjukdjur. Och genast flög den ordinarie personalen på ett av de vanligtvis lite stökigare barnen. Naturligtvis var det den stökige som tagit lilla nallen. Personalen anklagade denne genast, och dessutom var de hårda på rösten. De tog den stökige, inför de andra barnen, gick igenom den stökiges ryggsäck, fickor - allt medan de andra barnen såg på. Och på den tiden var jag inte lika tuff som nu. Så jag gjorde inte annat än att storögt stirra på dem. I näven knöt jag byxfickan. Men vad hjälpte det den stökige? Vuxenvärlden svek barnet, och cementerade i de andra barnens ögon att det stökiga lilla barnet var paria. När nallen inte hittades, försökte de få den stökige att säga var denne hade gömt nallen. Trots nekandet trodde personalen inte på denne. Senare under dagen kom nallen fram. Den var aldrig borttappad utan låg gömd under andra saker i ryggsäcken.
Ingen av personalen bad om ursäkt till den anklagade.
Jag försökte i vart fall kompensera genom att tillbringa tid med parian. Jag hoppas det räckte någon vart.
Allt ovanstående till trots (vilket bara är ett konstaterande att det finns - ursäkta uttrycket - bajskorvar i skor som låtsas ta hand om våra barn när vi lämnat dem till fritids/förskolan), måste jag konstatera att det också finns motsatserna. Vissa förskolor var närapå fantastiska i sitt arbete att få alla barn att känna sig delaktiga och värdefulla. Alla de ska ha en eloge, men de andra - ja, jag vill inte nämna vad jag vill göra med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar