Vill inte ha klänning?

Ja, nu ska jag inte göra någon stor sak av det. Men ända sedan vi hade ett samtal med en av personalen om det här, så har vår dotter inte haft klänning på sig, mer än en enda gång. Annars brukar hon älska att använda klänning. Det kan naturligtvis bero på tillfälligheter. Det är så svårt att veta. Och jag vill inte göra någon sak av det genom att försöka påverka min dotter. Men är det så att hon inte har klänning på sig på grund av det läraren sa, och jag hade det svart på vitt. Då skulle det bli krig.

Ingen förminskar min dotter eller ger henne ramar för hennes identitet.

...och en tur i det förgångna

... när vi tittade på min farmors grav. Min dotter förhörde mig hela tiden om vilka som låg var och hur de hade varit i livet. Vi gick runt på kyrkogården och pratade om de döda.

Visa till en flicka

Då eterneller vittrar i månljusets sken

och vinden viner vackert som vatten

När stjärnorna sjunga i en skamlös kabaré

då är tiden liden långt in på natten

Där sitter vi och skålar med berusande vin

för att kanske en gång lyckas lura ledan

Men tristessen travar tassande på tå min vän

och det är svårt att ana vad som kommer sedan

Men nu så är det bara vi

en kort sekund – vi låter den förbli

Och timmarna traskar så tröstlöst iväg

tills vår sol står lågt, så lågt för en ny gryning

då vet vi vad vi vunnit, men vad vinner vi mer

än ett ögonblick i förälskelsens dyning?

Ja kanske är det intet men mig är det mycket värt

att fjättras i din famn av dig min kära

som vår sommarsol ska tända morgondaggens glöd

så vill jag vara just ditt hjärta nära

För nu så är det bara vi

en kort sekund – med mycket känslor i

Closet Land

Fantastisk film. Fantastisk framsida. Oerhört snyggt med taggtråden som upplöses till fåglar (eller är det tvärtom?). Två skådespelare i hela filmen, men två utomordentliga sådana. Alan Rickman (som överspelar härligt galet i Prince of Thieves) och Madeleine Stowe (som också medverkar i underbara Army of the Twelve Monkeys) gör filmen till en mer än sevärd föreställning som håller tittaren på nålar.

Madeleine Stowe spelar barnboksförfattarinnan som anklagas för att sprida politiska budskap till barnen som läser hennes böcker. Med diktaturens alla medel försöker Alan Rickman, den sadistiske polismannen, knäcka henne.

Det är en snyggt gjord film, inte främst visuellt, men manuskriptet är glödande och skådespelarnas prestationer andlösa. Det är tänkvärt, vackert och med en stark tro på människan. Kan inte annat än rekommenderas.

På väg mot framtiden

... då kan man stanna upp och tveka lite ibland.

Leos lekland

På Leos lekland idag. Dottern yrde omkring med sin kompis, uppför klätterställningar, nedför rutschkanor, runt, runt mellan lekattraktionerna och upp och ned på studsmattor. En dammsugare, en kladdkaka, en Mer och en och en halv pannkaka senare var det någon som var slut som artist.

Nu ligger en slocknad hjältinna och sover i mammas och pappas säng.

Till far

Resan

Man sätter sig i bilen och rullar långsamt norrut längs E4:an. Det är kallt, kylan kryper in genom fläkten som inte orkar. Rimfrost på rutorna. Utanför passerar Norrland revy. Man åker förbi små byar gömda i snön. Himlen gråmulen. Snörök och långtradare, dimmiga strålkastare jagar genom mörkret. En spricka släpper genom månljus. Omkörningar och vägskyltar.

Mörkret tröttar ögonen. Man åker genom Skellefteå med rödljus och väntan. Över älv och bro. Bilen rullar vidare, ut från stadens solkiga ljus till skogarnas mörker. Vägen ringlar sig fram. Lukt av Piteå slår in. Passerar. Lämnar bakom sig.

Når nästan Luleå, viker av inåt landet. Inlandskylan kryper fram, vass, omslutande, fruktlös. Fläkten kämpar på. I Töre stannar man och tankar. Tar det på kortet. Liter på liter nittifem ner i tanken. Luktar som drömmar.

Molntäcket skingrar sig, mörker och stjärnor. En fullmåne på is. Över tysta skogar. Morjärv och Överkalix rinner förbi. Man närmar sig Skröven. Kylan griper tag. Halkan gör sig tillkänna. Motorns dova sång sövande. Trött. Svänger av och man sträcker på benen. Norrlandsluftens kyla väcker. Man fortsätter. Inåt, uppåt. Passerar vägskälet mot Dokkas. Snön ligger djup. Ruvande, envist. Möte med Norrlandspilen och lastbilar. Så i horisonten. Mastens blinkande ljus. Dundret.

Man rullar in i Gällivare, Malmheden och industriområde. Vintervägen under hjulen. Vintergatan ovanför. Utanför ser man minnen på rad. Där man klättrade som barn. Där draken stod vakt. Där kranbilen körde sönder tågledningarna. Där var första lägenheten. Där bodde man som barn. Där på skolgården. Och så rullar man in på området. Fram till huset.

Och där. Där lyser någon annans ljus. Där står någon annans bil. Där är någon annan i fönstret. Där. Är. Någon. Annan.

Och elva mil bort ligger de ruttnande resterna gömda i marken.

Upptäckter

Det var länge sedan. Men på kort tid har jag gjort enastående upptäckter.

Den största är utan tvekan komikern Tim Minchin. En ofantligt kul kille som dessutom skämtar om sådant som ligger mig varmt om hjärtat.

Här följer en spontan topp fem lista över hans fyndigheter:

1. The Good Book
Klockrent om det som ska vara böckernas bok, som alltid med Minchins vassa humor.

2. If I didn´t have you
Lite annorlunda, men fullständigt sann, kärlekssång.

3. Dark side
En liten sång som visar att han har djup också.

4. Storm
Ett över nio minuter långt beat poem som drar många skratt från åtminstone mig. Skildrar en rätt intressant middagsbjudning.

5. Americans survey
Lite mellansnack. Och vansinnigt kul sådant.

Bubblare: White wine in the sun
En julsång ur Tims ateistiska perspektiv. Mycket finstämd.


Min andra upptäckt är White lies. En härligt synthig grupp som får mig att reagera på samma sätt som när jag hörde Depeche Mode första gången. Jag var på Media Markt då de spelade White Lies, och kunde inte låta bli att köpa skivan.

Här kommer några länkar till dem också.

Bigger than us
Helt avgjort en fantastisk låt som bara blir bättre ju mer man lyssnar på den.

Death
Riktigt bra låt och snygg video.

Ritual
Från samma skiva som Bigger than us. Också med ganska mycket Depeche Mode-känsla.

Önskelista för skolan

Min önskelista för förskolan, förskoleklassen och skolan:

1. Låt undervisningen formas av en sekulariserad världsbild.

2. Ta bort religion som separat ämne. Införliva det i historia (och samhällskunskap) istället och sätt religionen i ett bredare sammanhang. Ställ religionerna till svars för saker i historien, som spanska inkvisitionen, korstågen eller alla andra krig som de orsakat.

3. I skolplanen bör det vara inskrivet att religionen inte på något vis ska genomsyra undervisningen. Det ska dock vara fritt att tro på vilken religion man vill så länge man inte på något vis förtrycker andra människor. Man ska också få klä sig som man vill - detta gäller också burka.

4. Främja individualitet, respekt och likavärde.

5. Aktivt arbete mot mobbing. Tvinga inte mobbade att byta skola. Gör det motsatta om problemet inte kommer till rätta.

6. Någon form av empatiskt körkort för lärare. Brister man i empati har man inte inom barnomsorgen/skolan att göra.

Erfarenheter från barnomsorgen del II: Utifrån

Som förälder fick jag nya insikter i barnbomsorgen. Då på annan ort. Min dotters första förskola var intressant på många sätt. Från början var hon där tre timmar per dag (jag var arbetslös då). En av personalen klagade då ganska ofta på oss eftersom denne inte tyckte att vår dotter fick någon kontinuitet. Efter någon månad hittade jag arbete. Plötsligt fick vi klagomål från samma person över att vi hade vår dotter för länge på förskolan. Jag arbetade i butik, började tio på förmiddagen och slutade arton på eftermiddagen. Hon klagade också över att vår dotter spillde sitt glas då hon åt mat (hon hade nästan aldrig druckit med pipmugg hemma, ett vanligt glas hade fungerat bara fint). Tydligen hade det hänt vid något tillfälle så nu var hon tvungen att dricka med pipmugg, och allt var jämt och ständigt bara fel, fel, fel. Sådant blev man trött på.

Snart bytte vi förskola, till en som låg betydligt närmre. Där var dessutom personalen betydligt bättre. De var engagerade, kunniga, professionella och på det stora hela ganska fantastiska. Det märktes att där rådde ett helt annat klimat än på den första förskolan vi provat på.

Nästa steg kom då vi återigen bytte ort. Vi fick en - om möjligt - ännu bättre förskola. Personalen var lättsam, engagerad, duktig och empatisk. Där gick vår dotter i mer än tre år. Hon stormtrivdes och det kändes väldigt tryggt att lämna henne där.

När hon nu blivit större och börjat förskoleklassen, kanske vi har börjat bli lite besvärligare som föräldrar. Åtminstone jag, som med jämna mellanrum blandar mig i personalens arbete. Jag kommer med synpunkter på hur det kristna budskapet ska presenteras i samband med advent, Lucia och jul, och vill ställa krav på att det ska presenteras så objektivt som möjligt och inte alls som en sanning. Jag vill ge min dotter en sund sekulär livsåskådning, men det är inte så lätt då det förekommer en hel del kristna inslag i skolan. När det pratas om gud, menade jag, vill jag inte att ni berättar om detta som om det är sant, utan snarare som att en del människor tror så. Jag påpekade att jag vill ha en vetenskaplig grund för förskoleklassen, där religionen behandlas som en åsikt. Det var dock svårt att tillmötesgå mig, då det till vissa delar tydligen var inskrivet i skolplanen hur detta skulle vara. Men vi hade en mycket bra dialog om detta.

Det är inte så att jag inte gillar jul eller andra högtider, men kom igen nu, handen på hjärtat - hur många av er firar egentligen jul med en enda tanke på den där Jesus som det står om i Bibeln egentligen?

Hur som helst, det känns tryggt att det går att ha en dialog, och utan att säga vad man tycker kan man inte heller komma någonvart. På det stora hela måste jag därför säga att jag är till största delen nöjd med den barnomsorg jag sett som förälder. Och är det något jag inte är nöjd med så sparar jag inte på krutet. Jag som skattebetalare är ju faktiskt personalens arbetsgivare, och då anser jag mig ha rätt att ställa ännu högre krav än om jag "bara talade i egenskap av förälder".

Erfarenheter från barnomsorgen del I: Inifrån

Jag arbetade inom barnomsorgen då jag gick ut gymnasiet, som vikarie inom förskola och fritids, i närapå två år. Det är (jösses vad gammal jag blivit) 14 år sedan jag slutade. På många vis var det ett bra jobb, även om jag inte riktigt fann mig tillrätta med att vara på så många olika avdelningar. En sak jag lade märke till då, var att det inte fanns några generella regler för de olika förskolorna. Lärarna på de olika förskolorna hade olika förhållningssätt och styrde upp arbetet som det passade dem. Somliga var mer slappa än andra. Vid ett tillfälle klättrade barn på skåp och hyllor. Jag sade till dem att klättra ned, varpå den ordinarie personalen tillrättavisade mig. Det var helt okej att klättra i hyllorna och på skåpen. På nästa ställe var det dock inte okej. Likadant var det med matregler, kläder, respekt osv.

Det gällde dessutom saker som mobbing, barn som retades och dylika tråkigare företeelser. Vissa lärare ville inte ta itu med problemet. Andra var verkligt engagerade. Det värsta var dock då jag pratade med föräldrarna till barn som ibland uppfört sig illa. När det var dags för hämtning kanske jag tog mig en pratstund med barnets föräldrar. Visst fanns det föräldrar som var engagerade och visade det. MEN. Förvånansvärt många föräldrar tittade lite snett på mig och sa något i stil med: "Ja, och? Det är ju ni som uppfostrar vår son/dotter." Till viss del hade de väl kanske rätt. Men i grund och botten är föräldrarna barnets största och viktigaste auktoriteter. Tycker föräldern inte att det är nån stor sak att barnet slåss på fritids eller hittar på annat ofog, så varför sluta?

En annan hyfsat vanlig reaktion kunde vara att föräldern storögt stirrade på mig och utbrast: "Men något sådant skulle mitt barn aldrig göra", varpå föräldern vänder sig till barnet och frågar: "Inte har väl du gjort det?". Varpå barnet säger: "Näää." Och föräldern blir arg på mig för att jag står och ljuger om deras barn. Trots att jag vidhåller att jag sett det med egna ögon och vidhåller min ståndpunkt, så förklarar föräldern självsäkert att dennes barn minsann aldrig ljuger. Sådant gör jobbet som fröken ganska svårt, den auktoritet som personalen trots allt besitter undermineras aktivt av föräldern.

I vissa andra fall borde personalens auktoritet behöva undermineras rejält, och personalen kanske till och med bytas ut. Jag var själv där vid ett sådant tillfälle. En djup form av kränkning. Ett barn saknade sitt mjukdjur. Och genast flög den ordinarie personalen på ett av de vanligtvis lite stökigare barnen. Naturligtvis var det den stökige som tagit lilla nallen. Personalen anklagade denne genast, och dessutom var de hårda på rösten. De tog den stökige, inför de andra barnen, gick igenom den stökiges ryggsäck, fickor - allt medan de andra barnen såg på. Och på den tiden var jag inte lika tuff som nu. Så jag gjorde inte annat än att storögt stirra på dem. I näven knöt jag byxfickan. Men vad hjälpte det den stökige? Vuxenvärlden svek barnet, och cementerade i de andra barnens ögon att det stökiga lilla barnet var paria. När nallen inte hittades, försökte de få den stökige att säga var denne hade gömt nallen. Trots nekandet trodde personalen inte på denne. Senare under dagen kom nallen fram. Den var aldrig borttappad utan låg gömd under andra saker i ryggsäcken.

Ingen av personalen bad om ursäkt till den anklagade.

Jag försökte i vart fall kompensera genom att tillbringa tid med parian. Jag hoppas det räckte någon vart.

Allt ovanstående till trots (vilket bara är ett konstaterande att det finns - ursäkta uttrycket - bajskorvar i skor som låtsas ta hand om våra barn när vi lämnat dem till fritids/förskolan), måste jag konstatera att det också finns motsatserna. Vissa förskolor var närapå fantastiska i sitt arbete att få alla barn att känna sig delaktiga och värdefulla. Alla de ska ha en eloge, men de andra - ja, jag vill inte nämna vad jag vill göra med dem.

Grillning på isen

Helgresa till Luleå med grillning på isen i skärgården. Kallt, men trevligt. Bästa vännen fick äntligen igen för gammal ost (snödop i gymnasiet, en hämnd som jag ruvat på i sådär 17 år) och många korvar slank ner. Dottern frös. På hemvägen sprang vi över skaren och isen med skranan i släptåg. Skaren bar för min dotter, men inte mig som sjönk ned till knäna.

Lite konstigt tyckte hon allt att det var att åka bil på isen...

Dagens ord: Sekularisera

Sekularisera v. -de Mest i perf. part; göra värdslig; förvärldsliga; avkristna (SAOL13)

Sekularisering: "En är den process varigenom en stat inte baserar sina lagar på någon religion utan är neutral i trosfrågor. En annan är att även andra "icke-religiösa" områden i samhället i allt mindre utsträckning påverkas av religion. En tredje är att allt färre människor är religiösa." (Wikipedia)

Med detta sagt, ja - jag drömmer om ett sekulariserat samhälle byggt på humanismens idéer. Utan religiösa dogmer och inslag. Med det sagt vill jag påpeka att jag respekterar troende. Men jag anser också att det är viktigt att ifrågasätta religionen som sådan. Religion ska inte få stå över kritik, satir eller annan form av skärskådning. Om man till exempel läser Bibeln, slås i vart fall jag av hur mycket hat och inhumana inslag där finns - även om där naturligtvis också går att hitta motsatsen. Något Tim Minchin ironiserar över mycket bra.

Tanken också på hur många olika religioner det finns och har funnits, religioner som kommit och försvunnit genom tiderna, pekar ju onekligen på en bristfällig kunskap om världen runtomkring som människan försöker förklara på olika sätt. I dagens betydligt mer upplysta samhälle kan jag dock spontant känna att religionen till stora delar spelat ut sin roll som förklarare till alltet. Ett vanligt argument är att universum är så komplext att det omöjligt kan ha uppstått av sig självt, det måste finnas en tanke bakom det. På detta svarar exempelvis Richard Dawkins mycket enkelt uttryckt att det inte går att förklara en svårbegriplig komplexitet genom att konstruera en annan oförklarlig komplexitet som ska påstås ligga bakom universum som skapelse. Det innebär ytterligare ett led att förklara.

Och om jag har fel? Tja. Jag rekommenderar er att lyssna på Richard Dawkins svar på den frågan.

Samtal

Samtalet gick bra. Mycket bra till och med. Vi var överens jag och läraren och på det hela taget sköttes det mycket snyggt och professionellt idag. En eloge till läraren!

USK-examen

Så är man då äntligen färdig som Uska. Och jobbet är fixat till på köpet. Ingen ände på de positiva influenserna för tillfället.