Farmor var svarta vinbär och frysta chokladmums. Hon var hembakta vetelängder, rabarberpaj, gungstolens knarrande och pendelklockans tickande. Hon var trädgårdsblommor och utslitna spelkort. Hon var berättelser i vardagsrummet och historier från förr. Hon var finska nyheter och persilja. Hon var sommar.
Mot slutet var hon färdig med sitt liv. Hon hade varit med länge och längtade efter slutet. Kroppen var trött och orkade inte. Hon blev kvar längre än hon tänkt sig. Tänk vad skönt det måste vara, att nå den känslan. Jag har levt färdigt. Jag är nöjd med mitt liv. Nu får det vara nog. Jag hoppas, om jag blir gammal, att jag också kommer att finna mig nöjd med det som varit och känna att jag är klar.
När hon försvann var det inte helt oväntat. Hon var gammal. Hon var sjuk. Hon var trött. Samtidigt som det kändes skönt för hennes skull, att hon äntligen fick sitt avslut, var det naturligtvis tråkigt för mig. Kommande somrar var det något som saknades...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar