Brev till pappa

Hej pappa.

Nyårsafton har passerat. Mitt i natten, kvart i tolv, väckte jag henne. Vi brände tomtebloss, fikade saft och pepparkakor och såg på fyrverkerierna. Ganska futtigt, men det var rätt molnigt. För en sexåring var det rätt imponerande ändå. Att det bara blev en tugga pepparkaka innan hon ville lägga sig för hon var trött var en annan sak.

Tiden går fort. Året har rusat förbi. Ja, överlag har tiden haft bråttom sen du försvann. Jag hade precis börjat min utbildning, vi pratade om det i telefon några gånger. Nu är jag snart klar. Den första månaden efteråt var det som ett töcken, men jag klarade av skolan. Förmodligen var det skönt att tänka på något annat. Och snart väntar arbete. Det ska bli skönt att slippa läxor och skola. Att inte behöva åka till Holmsund varje dag.

Under förra året har det hunnit hända en hel del av större eller mindre vikt. Ditt barnbarn har tappat tänder, jag har dubbeljobbat vid sidan av skolan och skriver fortfarande för bibliotekstidningen. Bilen går fortfarande ganska bra. Snart dags att byta batteri. Besiktningen i september utan anmärkning. De noterade dock att det snart var dags att byta stötdämpare fram, så det är ordnat.

Sen hände det en hel del mer eller mindre absurda saker. Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Fredrik Reinfeldt vann, på sätt och viss, valet igen. Så det blir väl fyra år till. Och sen ska vi inte tala om Stockholmsbombaren, lasermannen i Malmö, att AIK är tillbaka i Elitserien eller att de inte tillverkar Rassel längre...

I övrigt är det fint. Om man bortser från sådant.

Det har hänt roliga saker också. Omarks straff för Edmonton Oilers. Hellner och Kalla. Bad på Bölesholmarna. Figurspel. Du vet, när du efteråt brukade fråga "Nå vem vann då?" Mellanbror har tagit upp stafettpinnen ska du veta.

När du dog blev min ateistiska ådra starkare. Jag vet inte varför, jag hade tidigare föreställt mig att det skulle vara tvärtom, att jag skulle vackla för att jag inte accepterade det oundvikliga slutet när jag väl ställdes inför det. Men. Så blev det alltså inte. Nu inför jul pratade jag med förskoleklasslärarna om att jag vill ge min dotter en humanistisk och sekulariserad världsbild och uppväxt så jag vill inte ha för mycket Jesus och Gud som framställs för barnen som en sanning. Jag ville att det tydligt skulle framkomma att det var bara en tro bland många, och att de hellre skulle lägga fram en vetenskaplig ståndpunkt. Till viss del höll de med, men skolverket har ju tydligen sagt delvis annat. Trams! Ser man på hur många olika trosuppfattningar och gudar som funnits genom historien, så inser man snart att vi alla är ateister i större utsträckning än troende. Så varför skulle just den kristna tron vara "rätt" om Oden och alla andra innanvarande gudomar var fel?

Nåja, jag ska inte debattera med en annan ateist om detta. Du skulle bara hålla med.

Nu ska jag dricka te med min fru.

Vi hörs inte, och du läser inte det här. Men jag skriver det för min egen skull.

/Son