Pappa var älgkött och rutiga flanellskjortor. Han lekte mycket med oss barn och byggde ofta Lego med oss. Han var utflykter och skidturer och hundar och bastukvällar. Han tänkte efter före. Han spelade tvåmansvist och gillade westernfilmer. Han lyssnade på klassiskt och country, men även en del annat. Han skrev en del. Och så läste han böcker. Ganska mycket. Han arbetade för Vänsterpartiet och var engagerad i en mängd samhällsfrågor. Han jagade och fiskade. Plockade bär. I skogen trivdes han nog bäst. Han var reumatiker och hade refluxsjukdom som skulle opereras. Halvtidspensionär. Han hade också ett trasigt hjärta. Det visste han inte. Det gick så fort att det inte ens lämnade några spår, inget lungödem, inga synbara skador i hjärtat, inget i blodet. Han låg på sängen med händerna längs sidorna, ena benet utanför och öppen mun. Och stirrade i taket. När min bror hittade honom hade han redan börjat kallna.
Det är ganska märkligt. Hur man så snart kan försvinna. Det går liksom fort och det tar tid efteråt att förstå. Ja, det är på sätt och vis längesen nu. Men han finns i mina tankar flera gånger varje dag. Ibland känns det sorgset. Ibland vemodigt. Ibland bitterljuvt. Det är många minnen. Och på så vis finns han delvis kvar ett tag till, tills det blir vår tur - alla vi som kände honom. När också vi är borta, då är inget av det som var han kvar. Och hela tiden fortsätter Kosmos och årmiljarderna att rinna förbi för att visa oss hur obetydliga vi är. Vi är inte ens fluglortar i ett kosmiskt perspektiv. Och ibland är det faktiskt ganska skönt så.
Och att det tar slut när vi dör? Ja. Vad ska man säga? Desto större anledning att göra något vettigt av tiden vi har här. Vi får ju ingen mer chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar