Vad ni inte visste

Vad ni inte visste

"I know that believing
Is hard with the feeling
That home must be millions and millions of light years away"

- Alien like you, The Pigott Brothers

Det var en tegelvägg och där blev inte ens ett märke. Men jag låg på marken där under och undrade vad som hänt.

Jag borde väl ha sett tegelväggen, men jag kollade dels i backspegeln och dels åt sidorna, och plötsligt stod den bara där i min väg. Egentligen var det väl först när jag pustade ut och trodde allt låg bakom mig som det hände. Att slappna av var ganska dumt.

Jag tillbringade uppväxten i en tryckkokare. Det tärde på många plan. Ständig oro, känslor av utanförskap, oförståelse och svek. Jag var hårt ansatt fysiskt och psykiskt i skolan, och fick från olika håll lära mig om mörkret och att det inte gick att lita på folk. Oaserna av trygghet och samhörighet var tre; de många turerna i skogen med min far, min farmors vardagsrumssoffa medan hon knarrade på gungstolen och berättade historier, och min tre år yngre bror.

Som vuxen fortsatte upplevelsen av att inte passa in i en värld där så mycket var fult, likadant och slutet. Och så besvikelsen som kom av att så många sa nej till mig, som aldrig sa nej till någon. Så småningom tröttheten, det höga blodtrycket, depression och ångest. Men att ändå gå på, för att det behövdes, för att någon måste bära och för att det var jag. Kollapsen på vardagsrumsgolvet, krypande till badrummet då kroppen stängt av, benen inte ville bära och jag var blöt som i duschen, men av svett; hjärtklappning, illamående, sprängande huvudvärk. Kräkningar. Jag fick hjälp till sängen, och sov bort nästan ett dygn.

Det blev besök hos läkaren och medicinering mot högt blodtryck. Sen upp igen innan tio och knock out, för att fortsätta igen; med bärandet, bevisandet och bördorna. Alltid finnas där, till hands. Ställa upp och slita på.

När min far hastigt dog studerade jag till undersköterska, skrev, jobbade extra och hade uppdrag som ledsagare. Plus allt annat. Fanns inte riktigt tid att sörja. Och när jag förlorade en av mina äldsta och närmsta vänner likaså; jag fick lägga min egen sorg åt sidan för att finnas där. Jag var inte lika viktig själv, det kunde jag ta sen. Någon annan gång. Och så sköt jag upp allt, stängde av, stängde ned. Jag som varit lekfarbror och hållit i middagar och bjudningar och aktiviteter och spelkvällar orkade inte dra det lasset längre, men det gjorde ingen annan heller så det blev tyst och tomt och ensamt. Jag drog in på fritidsaktiviteter, utan att förstå. Jag drog in och skyllde på annat. Kroppen knorrade. Jag drabbades regelbundet av hjärtklappning, värk i bröstet, ledvärk och en enorm trötthet.

Till slut började jag be om hjälp - bara för att inse att den inte fanns där. Så jag slutade be.

Kroppen var trött och urlakad, darrig; uttänjd. Ofta arg och besviken, med vilja och önskan till förändring.

Jag hade utforskat mörkret i mina böcker, för jag kunde mycket om det. Nu var skymningen här, så jag tände lampan.

Någonstans träffade jag min fru. Och aldrig hade någon fått mig att slappna av så. Naturligtvis kraschade jag. År av uppdämd trötthet hann ifatt när jag slutade springa. En fruktansvärd trötthet jag inte kunde vila bort; utmattning, gråtattacker, sorg, ilska, kraftlöshet och en kropp så darrig, yrsel, nedstämdhet och känslor av utanförskap större än någonsin tidigare. Sömnlöshet så stark att jag vissa nätter inte sov alls, en flygplanskrasch, det där språnget in i tegelväggen. En mängd sjukor avlöste varandra; jag var sängliggande nästan hela sommaren av feber, långvarig bihåleinflammation, kraftiga förkylningar, cryptosporidier.

Det blev många besök hos hälsocentralen. Somliga besök bra, andra mindre bra. Efter ett möte med osedvanligt dåligt bemötande bytte jag drastiskt hälsocentral. Jag hade då varit sjukskriven några månader. Åkte hastigt in till akuten en kväll då jag dubbelvikt på golvet knappt kunde resa mig på grund av tilltagande magsmärtor som suddade ut allt annat. De höll på i sex timmar, då jag fick injektioner mot dem och när de släppte! Fantastiskt.

Första mötet med nya läkaren, och det gick mycket bra. Medkännande, förstående; delaktighet. Sedan gick det inte lika bra. Andra tiden kortades då en akuttid innan mig åt av min tid; och när min sjukskrivning löpte ut fick jag ingen ny tid, men läkaren skulle ringa så telefontid bokades. Min mobil ringde aldrig. Sjukskrivningen gick ut.

En tid hade jag jobbat först kvartspass, sedan planerad halvtid. Kombinerat med sjukskrivning och pappa/föräldradagar av varierande grad. Vi hade blivit föräldrar igen.

Nu är jag föräldraledig, vi tar ut dubbeldagar och i januari blir jag föräldraledig själv. Trött och ledsen på sjukvården. Kroppen är fortfarande sliten, den enorma tröttheten finns fortfarande där, darrigastes är något bättre. Förvirringen och glömskan får människor att ringa för de hittat mitt VISA-kort och jag har fått använda benen för att hämta telefonen, kortet, bilen, cykeln och annat jag glömt och lämnat på märkliga ställen. En fruktansvärd huvudvärk har hittat mig de senaste veckorna. Och ibland en besvikelse. Min dörr som alltid varit öppen, användes väldigt sparsamt under denna turbulenta tid av många som visste hur det låg till. Och det varade ändå över ett halvår.

Jag mår fortfarande inte bra, men det går åt rätt håll. Jag är tillsammans med min fantastiska fru och mina båda underbara barn hos mina fina svärföräldrar för att fira julen. Skrivdatorn är med mig, för skriva måste jag. Jag ligger i soffan och lyssnar på hemtrevliga ljud, och känner den värme och det lugn jag förut saknat.

Och med dessa ord, vet även ni som inte visste men undrat. Jag är på rätt kurs med hjälp av min fru, Venaflaxin och stöd av syskonen. Jag har inga sömnlösa nätter längre, även om jag sällan sover mer än fyra, max fem timmar per natt och vissa nätter mindre. Kreativiteten finns där, skapandet. Utlopp. Drivkraft. Lusten och viljan. Orken är dock begränsad.

Så nu vet ni. De som undrat. Det var för mycket för länge och jag lyssnade inte.

Men jag hör det nu.